Nu låg hon där. Död. Hon som alltid klarat sig så bra själv. Samvetsförebråelserna var värre än förlusten. Jag insåg att jag aldrig riktigt tagit henne till mitt hjärta, men att jag borde ha varit där. Nu dog hon ensam, utan att få den hjälp som hade varit möjlig om jag uppmärksammat vad som var på gång i tid. Kalven kom inte ut och idag kommer kadaverbilen och hämtar dem båda.
Det var på 70-talet som den ursprungligen marknadsliberala idén laissez-faire, i översättning ”låt gå”, blev på modet inom barnuppfostran och skola i Sverige. På dagens lärarutbildning varnas vi för konsekvenserna av ett sådant oengagerat, kärlekslöst och passivt ledarskap. Hos föräldrar ses det som ett tecken på omognad där föräldern är alltför upptagen av sig själv för att bry sig om barnet, och hos de barn som på detta sätt överges emotionellt skapas känslor av frustration, ilska och ensamhet. När ledarskapsstilar utvärderas sägs det ledarskap som präglas av laissez-faire vara sämst för hälsa, effektivitet och produktivitet och särskilt destruktivt i situationer då ett ingripande verkligen behövs.
Jag ser mig omkring i ett Sverige som väcker uppseende internationellt för sina slappa åtgärder trots att det är ett av de hårdast drabbade länderna per capita av coronaviruset, och känner mig övergiven, frustrerad, arg och ensam. De som skulle leda i en svår situation gör ingenting annat än att delegera allt ansvar för att bekämpa viruset till mig, till oss. Och plötsligt slår insikten ner: När växte egentligen dagens ledare upp? Har de ens vuxit upp?
Jag står vid den döda kon som var mitt ansvar och mitt dåliga samvete gnager. Det hjälper inte att det alltid tidigare gått bra, eftersom det dessa 89 gånger inte berodde på mig, utan på de lyckliga omständigheterna. Det var när mitt ingripande verkligen behövdes som jag sattes på prov och inte höll måttet. Vem är jag att döma andra som misslyckas i sina kallelser? Men detta att inte döma är nu inte detsamma som att låta sig invaggas i en falsk verklighetsuppfattning och blunda för de förödande konsekvenser som ”låt gå”-attityden dagligen får.
I Hesekiel 34 beskrivs Israels herdar som bara har tagit hand om sig själva istället för hjorden:
”De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde.” (Hes 34:4-5a)
Herdarna hade övergett fåren och nu irrade de omkring. De blev byten för vilda djur och man kan tänka sig att dessa vilddjur koncentrerade sig på att ta de svagaste, enkla bytena. Likaså beskriver Hesekiel att när ledarskapet uteblev så tog de starka för sig av bete och vatten på de svagas bekostnad. Dessa fick hålla tillgodo med det nedtrampade gräset och det grumliga vatten som de starka lämnat kvar. Bristen på ledarskap ledde till konflikter mellan starka och svaga i landet. De som redan var gamla och sjuka trängdes undan när de yngre och friska tog för sig, så att de starkare blev starkare och de svagare blev ännu svagare. Men just det förakt för de svaga som i brist på ledarskap brer ut sig lovar Herren genom profeten Hesekiel att han ska döma när han själv blir en herde för sitt folk: ”Jag ska själv döma mellan de feta fåren och de magra.” Den Gode Herden ser till att ge alla det som behövs för att bevara livet, fast det innebar att han själv behövde dö. ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.” (Jes 53:6)
Han som enligt Jesaja bar våra sjukdomar och våra skulder, bara han kan rädda oss och vårt land från oss själva och den attityd av Laissez-faire som brett ut sig. Det gäller idag likaväl som på Hesekiels tid. När livets värde relativiseras till hur stark och produktiv en människa är, då kommer Jesus med en tydlig auktoritet som aldrig prioriterar bort de svaga och deras liv och hälsa utan tvärtom är den som dömer mellan får och får. Med honom som Herde och Herre, finns det hopp också för vårt land och folk, också år 2020.