”Du skall älska din nästa som dig själv” – vi vet ju var och en vad Jesus säger oss och begär av oss. Men som kristna vet vi också att det är just Jesus som säger det, han som tar på sig skulden och straffet när vår kärlek sviker, han som älskar alla oss främmande ”samarier” mer än sitt eget liv, älskar oss in i döden. För en kristen är budet om kärleken till medmänniskan en mycket viktig grund för etiken och har något att säga oss i vardagens alla vägval.
Men en kristen använder inte budet om kärleken till nästan för att ställa krav på andra och ännu mindre för att vinner egna fördelar av andra. Alla Jesu lärjungar vet att de aldrig kommer kunna leva en hel dag utan att bryta mot budet om kärleken till de andra. Budet om kärleken till nästan ger anledning till daglig självprövning. Spänningen mellan krav och uppfyllelse, ideal och verklighet är så stor när det gäller att älska sin medmänniska, att denna kärlek inte är en realistisk eller hållbar grund för att bygga samhället. Att Jesus inte har kommit för att lägga en ideologisk grund för de olika samhällena, tiderna igenom och över kontinenterna, är tydligt i Nya testamentet. Någon begärde att Jesus skulle engagera sig i familjejuridiken men han svarade ”Människa, vem har satt mig till skiljedomare mellan er?” (Luk 12:14). Några hoppades på att få med sig Jesus i en politisk aktivism mot dåtidens auktoritära härskare, kejsaren i Rom, som stod bakom ockupationen av det heliga landet. Men Jesus lät sig inte rekryteras utan svarade ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud” (Luk 22:21). Några som såg den makt och styrka som Jesus hade när han predikade och gjorde under, ville att han skulle använda den makten politiskt men då ”Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung, drog han sig undan” (Joh 6:15). Inför Pilatus medger Jesus att han är född till kung men han är också tydlig med att ”Mitt rike är inte av den här världen” (Joh 18:36).
Men vad säger då Nya testamentet om hur ett kristet samhälle ska utformas? Ingenting! Det tycks inte räkna med kristna samhällen. Men Nya testamentet säger något tydligt om hur jordiska riken ska styras: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom”, ”Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda.” (Rom 13: 1 och 3) Grunden för samhället enligt Nya testamentet är inte kärlekens evangelium som ger oförtjänt nåd och förlåter synder, utan lagen som belönar det goda, alltså det lagenliga, och straffar det onda, det lagvidriga.
Denna samhällssyn ger oss ingen vision av ett paradis på jorden, men lag och ordning, förtjänst och belöning, brott och straff ger oss en struktur som minskar våld och kaos och skapar förutsättningar för lugnt och fredligt liv i familj och i det offentliga. Det skapar möjligheter för människor att använda sin kreativitet och arbetsförmåga att utöva jordbruk, hantverk, industri, utbildning och kultur.
Inom ramen för denna yttre ordning har det i kristet dominerade samhällen genom årtusenden ända till vår tid vuxit fram en enastående medmänsklighet och omsorg om de små och svaga. När lagen och ordning förenas med empati och medkänsla skapas verklig trygghet och trivsel i våra samhällen.
Men det finns sedan 1700-talets slut olika ideologiska rörelser som inte nöjer sig med medmänsklighet inom ramen för en ordning med lag och ordning, förtjänst-lön, brott-straff utan som vill på kärlekens grund forma ett paradis på jorden där alla har rätt till allt, där alla skillnader mellan människor suddas ut och där ingen ska behöva stå för följderna av sitt handlande, ungefär som när det gäller förhållandet för syndare till nåden i Guds rike.
Men när människor av ideologiska skäl kräver absolut kärlek av sig själva och av andra, utan varje hjälp av Jesus, då uppstår snart behovet – för att kunna orka älska ideologiskt – att i kärlekens namn och för kärlekens skull finna gränserna för kärleken och istället hitta föremål för det ”goda” hatet.
Rasismen – ideologiskt begrundad som i nazismen eller omedveten som USA – är exempel på sådana frontförkortningar för kärleken. De massavrättningar som drabbat människor som tillhört fel samhällsklass eller tänkt annorlunda än den politiska kärlekens ideologer i de kommunistiska staterna allt sedan 1917 är andra exempel på inskränkningar av kärleken, som banar väg för det ideologiska hatet.
Ledarskribenten Ivar Arpi, Svenska Dagbladet, förklarar i en mycket viktig ledare den 19 juli (betallänk), den nya våg av postmodern ideologi som ligger bakom det kaos och våld som nu härjar runt om i USA. Han refererar till boken How Activist Scholarship Made Everything About Race, Gender, and Identity – And Why This Harms Everybody (Hur aktivistisk forskning har fått allt att handla om ras, kön och identitet – och hur det skadar alla) av James Lindsay och Helen Pluckrose. Arpi skriver:
”Social Justice-rörelsen är en religion – en kult – och bör studeras som sådan, menar Lindsay och Pluckrose. Rasism, sexism, heteronormativitet, funkofobi (rädsla för handikappade) med mera, kan förstås som demoniska krafter som genomsyrar allt. De kan när som helst manifesta sig i den fysiska världen, precis som sataniska krafter i vissa kristna metanarrativ (för att använda deras språkbruk). Att bli woke (väckt till medvetenhet) är att börja se världen just på det sättet. Lindsay och Pluckrose skriver: … teoretiker inom Social Justice-rörelsen har grundat en ny religion, en trosuppfattning som aktivt motarbetar, falsifierar, ifrågasätter alla typer av avvikande åsikter. Hela det postmodernistiska projektet framstår nu faktiskt, när man ser tillbaka på det, som ett omedvetet försök att dekonstruera de gamla metanarrativen inom västerländsk filosofi – vetenskap och förnuft sida vid sida med religion och kapitalistisk ekonomi – för att göra plats för en helt ny religion, en postmodern tro grundad på en död Gud, där man ser mystiska, världsliga krafter i olika makt- och privilegiestrukturer, och där man helgonförklarar offerrollen. Detta är i allt högre grad, fundamentalistisk religion för den vänster som kallar sig sekulär.”
Här kan vi nu ana bakgrunden till olika minoriteters krav på att bli föremål för majoritetssamhällets omsorg och bekräftelse. De som accepterar och vill tillmötesgå dess ofta rätt långtgående krav kallas nu ”woke” (väckt till medvetenhet). Men minoriteterna och de som stöder dem eller vill bygga en maktbas på dem menar samtidigt att föremålen för den sociala, politiska kärleken måste begränsas. Alla som på något sätt kan räknas som hörande till den gamla makten: de vita, de kapitalägande, den kristna kyrkan, kärnfamiljen, de heterosexuella männen och kvinnorna är rättmätiga måltavlor för det ”goda hatet”. Social Justice-rörelsen vill gärna se sig som en fredsrörelse – en fred som uppnås när alla som anses höra till majoriteten och makten är beredda att lägga sig platt och frivilligt ge upp allt.
Mot den bakgrund får vi se den artikel som bland annat K G Hammar skriver i Kyrkans Tidning nr 20, 2020 – ”På andra sidan krisen finns ett paradigmskifte” – om den sköna nya värld som väntar bortom coronakrisen. Här redogörs för den nya kristna kyrkan – fredskyrkan – som förbereder sig för ett sammangående med den nya religionen – ”Social Justice”.
Vi har all anledning att be om verklig väckelse genom omvändelse från synd och hat till tro på Kristus. Vi måste vaka och be, när nu Antikrist träder fram i ny gestalt.