Markus 2:23-28
Den förunderliga friheten i Kristus.
I detta bibelavsnitt, som på ett flertal liknande ställen, utnyttjar Jesus en specifik situation och låter den bli till utgångspunkt för djupare undervisning. På ytan kan det verka som om det gällde vad som är tillåtet på sabbaten, men i själva verket handlar det om innebörden i den frälsning som Jesus utförde. Detta framgår med all tydlighet när Jesus deklarerar:
”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” (v. 28)
Jesus frälsar oss människor och ger därmed en förunderlig frihet.
Fariséerna menade sig vara trogna det förbund som Gud slutit mellan sig och sitt folk. Förbundstexten var den lag som förmedlats genom Mose på Sinai. Men – och ett ödesdigert men – man nöjde sig inte med vad man en gång tagit emot. Till det lade man en mängd regler och föreskrifter. De som inte följde dem, stämplades som syndare och otrogna. Man tolkade Skriften och formade vad som brukar kallas ”de äldstes stadgar”. Man skapade åt sig ett slags rättfärdighet inför Gud. Denna lagrättfärdighet höll inte måttet inför Gud. Jesus förkastade den.
När Jesus kom och med sitt liv, sitt lidande, sin död och uppståndelse frälste människan, tog han upp kampen mot de makter som hållit henne fången. Han sonade med sitt offer alla synder. Han lät det straff som Lagen krävde drabba honom själv. Med sin uppståndelse berövade Jesus döden all makt. Genom allt detta upprättade han en ny rättfärdighet som var och en som tror på honom får – av nåd.
Så befriade Gud människan och gav henne en frihet som hon sedan syndafallet inte ägt. Det betyder att den som tror på Jesus kan säga att han/hon verkligen har blivit fri och är kallad till att leva i frihet. (Joh 8:36). Men det är en förunderlig frihet.
Trots befrielsen finns fienderna kvar, men också en utväg: livegenskap hos Kristus.
Ingen bland oss må negligera eller förneka vårt läge. Den frihet som Kristus gett betyder inte att lärjungen går fri från risken att förlora den. De makter som vill beröva den kristne hennes frihet kan vara av olika karaktär och se mycket olika ut. Det är fråga om både yttre och inre fiender. Alla får de sina resurser från den onde. Där är en gudsfrånvänd tidsanda som vill dominera och krympa friheten. Och många blir rädda att inte bli accepterade, om de inte gör ”som alla andra”. Där är ett sekulariserat samhälles lagar. Där är ett påträngande media och kulturliv med ateistiska förtecken. Tvånget är inte alltid lätt att identifiera, men saknar därför inte kraft att förleda en kristen.
Så kan också fromhetslivet eller brist på äkta fromhet i församlingslivet tvinga dagens lärjungar under ”de äldstes stadgar”. De ser inte likadana ut som på Jesu tid och handlar nu inte så ofta om vad man får eller inte får göra på vilodagen. Men det är märkligt hur lätt vi har för att låta oss styras av andra människor eller av en sedvänja som inte har mycket med biblisk tro att göra. Särskilt uppenbart är det för dem som Jesus kallar till tjänst för församlingen. Tvånget att tillägna sig en politisk korrekthet ska forma en blivande kyrkoarbetare att passa in i den mall som makthavarna utformat. På vägen till tjänst för Guds rike, förlorar man friheten i Kristus.
Två källor till självbedrägeri är uppenbara. Dels kan en lärjunge som smakat på sin nya frihet från skuld, rädsla och synd tro sig vara så stark i sig själv att hon klarar av att stå fri från den ondes angrepp. ”Jag är fri – ingenting ska mer kunna binda mig!” Dels tror man sig kunna hantera friheten genom att ha rätt att fritt handla efter eget skön. ”Jag är fri – jag kan välja att göra det som jag själv känner för!” Båda förhållningssätten är förkastliga.
Som lärjunge till Kristus måste man lära sig inse att man inte klarar av att förvalta den förunderliga friheten utan hjälp. Och hjälpen är att be om Guds Ande att bli så förenad, sammanbunden med Kristus, att man blir livegen hos honom.
Aposteln Paulus har i flera av sina brev skrivit om detta för att hans medkristnas frihet i Kristus inte ska gå förlorad. Starkast uttrycker han det med uttrycket att vara en Kristi livegen. För endast som sådan kan en kristen bevara sin frihet (se t.ex. 1 Kor 7:22).
Den hos Kristus livegne är omgiven av så mycken kärlek, att han blir fri att älska som han.
Jesu ord om att han är herre över sabbaten, ger oss ett tydligt budskap. Vem är herre över allt det vi har runt omkring oss i samhälle och församling, över oss själva, kropp och själ, över våra tankar, ord och gärningar. Svaret är ett: Jesus. Då gäller det också för oss att i allt gå till Jesus för att han ska bestämma både på vardag och söndag. Han har makten att bevara oss för att styras av den onde. Och när Jesus får regera över oss, binda oss till sig, kan vi få leva ut den frihet han har gett.
Denna förunderliga frihet tar först och främst emot Andens kraft till att älska Gud över allting. Det som förr egoismen satte gränser för, har nu ersatts av att i tacksamhet och med lovsång söka Guds vilja för att kunna förverkliga den. Vi är bundna till hans ord, och hans ord är ande och liv (Joh 14:23). Vi får uppleva det förunderliga att som ett svar på hans oförklarliga kärlek till oss, kan vi älska honom tillbaka. Inte som i en trälaktig fruktan för honom utan som slavar som dock är fria.
Sedan får vi frihet till att älska vår medmänniska, inte för att vi ska få något tillbaka. Det är inte tal om den lismande vänligheten. Här är inte heller fråga om att visa upp sin ”frihet”. Och inte ett fariseiskt påpekande om vad som man själv tycker är rätt eller fel. Nej, friheten är den beredvillighet att gå Guds ärende till nästans bästa, inte för att man själv alltid kan bedöma vad som är bäst, utan för att man är fri till att älska sin medmänniska som Gud gör.
Det är hos Gud, nära honom, i Ordet och sakramenten, vår frihet bevaras. Livegenskap – ett starkt ord i självförverkligandets och frigörelseprocessernas epok. Det är fråga om livsgemenskap – med honom som är också din Herre, i smått som stort.
Amen.