”Förtvivlans kval är just att inte kunna dö. Den har således mer gemensamt med den dödssjukes tillstånd, då han ligger och kämpar med döden och inte kan dö. På det viset är att vara sjuk till döds att inte kunna dö dock inte som om det funnes hopp om livet, nej, det hopplösa är att till och med det sista hoppet, döden, inte finns. När döden är den största faran, hoppas man på livet; men när man lär känna den ännu förfärligare faran, hoppas man på döden. När sedan faran är så stor, att döden har blivit hoppet, då är förtvivlan det hopplösa att inte ens kunna dö.”
Sören Kierkegaard
Dessa ord från Kierkegaard är mycket målande. När sjukdom och lidande gått så långt att hoppet om tillfrisknande och liv är ute och endast döden återstår att hoppas på, då befinner man sig i en mycket svår situation. Men likväl finns det hopp, ett hopp om att dö.
Kierkegaard drar då det hela ytterligare ett steg och beskriver den förtvivlan som uppstår när man inser att man inte ens kan dö. Den förtvivlan som Kierkegaard försöker beskriva är den förtvivlan som ytterst uppstår när människan är i ett missförhållande till Gud.
Han för ett långt, och i många delar svåråtkomligt, resonemang kring evighetens och historiens inbördes relation. Han beskriver människan som en syntes mellan det timliga och eviga, frihet och nödvändighet. Själva jaget består enligt Kierkegaard i själva förhållandet till denna syntes men eftersom Gud är den som upprättat detta förhållande så måste människan också förhålla sig till honom.
Förtvivlan innebär enligt Kirkegaard att människan inte vill vara sig själv. Även om de yttre omständigheterna förändras så är människan likväl sig själv och förtvivlan kvarstår. Människan skulle inte i egentlig mening kunna vara förtvivlad över att inte vilja vara sig själv om hon inte var beroende av Gud som upprättat detta förhållande. Det är enligt Kirkegaard ytterst synden som får människan att förtvivla eftersom det förändrar jagets förhållande till Gud.
Synden
Han beskriver synden som en sjukdom, trots vissa olikheter. Genom vissa beteenden kan människan dra på sig en sjukdom som sedan finns kvar oavsett vad människan gör. Är det en dödlig sjukdom så slutar den med döden. I andligt avseende blir det en händelse i tiden som sträcker sig framåt i evigheten. Så är det också med människan existens. När en människa väl har blivit till så finns ingen återvändo. Hon är på så sätt fast i själva existensen och detta oavsett om hon dör eller fortsätter att leva. Syndens verkan, till och med en enskild synds verkan, i en människas liv har därför endast en början och inget slut. Inte ens den kroppsliga döden innebär slutet för syndens verkningar.
Konkret säger alltså Kirkegaard att människan är en evighetsvarelse och beroende av Gud och därför måste förhålla sig till honom på ett eller annat sätt. Den värsta förtvivlan som kan drabba en människa är när hon trots svåra lidanden, trots att hon är döende och önskar sig döden, inser att hon inte kan dö utan kommer att förbli lidande och döende. Hoppet om liv är borta, så också hoppet om att dö. Kvar är bara lidandet och ett evigt döende. Synden är i denna bild sjukdomen som leder till död, men förtvivlan är oförmågan att slutligen kunna dö.
Förtvivlan är dock inte detsamma som att vara förtvivlad. Det är inte människans upplevelse av att vara förtvivlad som avgör huruvida hon är det eller ej. Kierkegaard skriver:
”Trygghet och lugn kan betyda att vara förtvivlad, just denna trygghet, detta lugn kan vara förtvivlan; och det kan betyda att ha övervunnit förtvivlan och vunnit frid […] Det är inte med förtvivlan som med en sjukdom, att illabefinnandet är sjukdomen. Ingalunda. Illabefinnandet är åter dialektiskt. Att aldrig ha förnummit detta illabefinnande är just att vara förtvivlad.”
Kierkegaard beskriver förtvivlan som en möjlighet men också som en brist. Han menar att det är ”den kristnes företräde framför den naturliga människan” att vara uppmärksam på denna sjukdom och ”att vara botad från denna sjukdom är den kristnes salighet”.
Själva upplevelsen eller medvetenheten om illabefinnandet är alltså något som gynnar människan eftersom hon inte längre har sina föräldrar, staten eller jaget som sin måttstock, hon ser att Gud är hennes enda måttstock. Genom att veta sig leva sitt liv inför Gud framträder själva jagets fulla realitet. Ju större gudsmedvetenheten är desto större blir jaget. Kierkegaard skriver:
”ju mera gudsföreställning, ju mera jag; ju mera jag, ju mera gudsföreställning. Först då ett bestämt enskilt jag är medvetet om att finnas till inför Gud, först då är det det oändliga jaget: och detta jag syndar sedan inför Gud.”
Förtvivlan
Förtvivlan är hos Kierkegaard synonymt med synden. Det är dock viktigt att komma ihåg att Kierkegaard inte menar förtvivlan såsom känsla utan snarare som ett tillstånd. Upplevelsen av förtvivlan kan här i tiden saknas hos den förtvivlade eller upplevas. Så är det också med den som inte är förtvivlad utan salig.
När Kirkegaard talar om förtvivlan gör han det mycket grundligt. Han definierar och preciserar vad han menar och klargör olika varianter av förtvivlan och varför den uppträder på olika sätt. Själva ärendet för Kierkegaard framträder dock klart genom alla långa och delvis komplicerade resonemang.
Kierkegaard vill lyfta fram och betona att den enskilda människan, så snart hon blivit till, är fast i själva existensen. Gud har bestämt människan till att vara andlig på så sätt att hon inte slutar att existera när kroppen dör. Den enskildes existens har sin början i tiden men saknar slut och upphör därför inte när den kroppsliga döden inträffar eller när tiden såsom vi känner den upphör och evigheten återstår. Den största olyckan för en människa är därför att i evighet förtvivla över den man är och samtidigt vara evigt bunden till sitt jag.
Förlåtelsen
Trots att Kierkegaards ärende främst tycks vara att inskärpa att människans existens endast har en början och inget slut, samt den djupa förtvivlan som ett evigt döende både innebär och orsakas av, visar han också på vägen.
Människan som upplever förtvivlan då hennes måttstock är Gud, hon som förtvivlar över sitt jag, eller med andra ord; hon som ser sin synd. Den människan kan antingen bli kvar i sin förtvivlan eller fullt ut se sitt jag utifrån Guds måttstock. Kierkegaard säger nämligen att människan är förtvivlad om hon tvivlar på Guds förlåtelse. Gud erbjuder förlikning och människan kan så få frid med Gud.
När det sker får människan ett stärkt jag, alltså i relation till Gud, och är inte längre förtvivlad över den hon är. Och hur skulle kunna vara annat än salig då hon är till av Gud och han bestämt henne till att vara andlig, att fortsätta att existera, och att Gud själv gått in i tiden (när Gud blev människa) och nu erbjuder förlåtelse för alla synder (på grund av Jesu död på korset) och en frid med honom som varar i evighet?
Sammanfattning
Sammanfattningsvis klargör Kierkegaard hur människans existens blir till i tiden men varar för evigt. Hur synden som begås i tiden varar för evigt. Hur den frälsning som Jesus vann på Golgata här i tiden varar för evigt. Och slutligen måste det tilläggas; Kierkegaard säger att motsatsordet till synd inte är dygd som de flesta människor tror. Det tankesättet håller människan kvar i förtvivlan. Motsatsen till synd är tro. Det är endast genom tron som människan kan bli botad och i evigheten slippa förtvivlan.