I generationer har teologer och kristna med olika teologisk kompetens, med subjektiva och kollektiva erfarenheter från tron liv, diskuterat hur Bibeln bäst bör tolkas.
Under senare tid har frågan om huruvida bibelforskning och kyrkans förkunnelse kan fortsätta att leva under samma tak, både metaforiskt och bokstavligt, med nödvändighet kommit att bli den viktigaste frågan som kristna står inför.
Tro i spagat
Modern bibelforskning förmedlar ofta intressanta fakta om Bibeln, tiden som den skrevs i, hur skriften har blivit sammanställd och så vidare. Samtidigt ser vi inspel till tolkningar av dessa utsagor som stämmer dåligt överens med vad Bibeln själv förväntar sig att läsaren ska tro.
Förvisso är det en stor oenighet forskarna emellan och deras teorier kan ofta fälla krokben för varandra – och ja, det är ett svårt ämnesområde. Många av Bibelns berättelser är viktiga bland annat eftersom de utger sig för att vara historiska och vara kopplade till den verkliga världen, trots att de utgör en vetenskaplig omöjlighet.
Här är Jesu uppståndelse i en klass för sig. Bibeln hävdar rätt och slätt att den är sann, vilket gör den betydelsefull på ett helt annat sätt än när jag läser sakprosa eller skönlitteratur eller ser Shakespeare.
Kristna upplever därför att bibelforskning ofta kan upplevas som undergrävande för tron, samtidigt som det är något som man inte kan låta bli att förhålla sig till. Så vad ska man då tänka och tro?
Gammalt fenomen, ny lösning?
Både som vetenskaplig och kyrklig verksamhet har modern teologi behov av ett ramverk för sitt sätt att tänka kring Bibel och modernitet.
Läran om Jesus som samtidigt varande människa och Gud är bäst lämpad för detta, skriver jag i min senaste bok, Bibelen på slakk line: bibelforskningen og kirkens forkynnelse: et balansert samspill fortsatt mulig? (Efrem forlag 2020). Bokens introduktion börjar med ord som många kyrkobesökare kommer att känna igen:
Samma natt Jesus blev arresterad bad han enligt Johannesevangeliet att Gud skulle ta hand om lärjungarna med dess ord: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” (Joh 17:17) I traditionell kristendom har ”ditt ord” varit kopplat till Bibeln och i Norge [liksom i Sverige, övers. anm.] har det i många kyrkor varit vanligt att präster och pastorer att inleda sin predikan med bönen: ”Helige Gud, helga oss i sanningen, ditt Ord är sanning.” Orden har alltså blivit bundna till läsningen av bibeltexter och till förkunnelsen.
Härefter diskuterar boken först olika motsägelser mellan biblisk forskning och Bibelns giltighet. Här beskriver jag både forskningsläget och diskussionen som pågår i de akademiska miljöerna.
I förlängningen av detta visar jag på den kyrkohistoriska utvecklingen. Här fokuserar jag speciellt på att Bibelns karaktär alltid har varit utmanande för kyrkan(!), och beskriver hur perspektiven på detta har skiftat genom historien. Exempelvis visar fynden av Dödahavsrullarna på detta. På Jesu tid hade man olika varianter av det Gamla testamentet, och detta utan att man upplevde att det underminerade Skriftens auktoritet. På liknande sätt kunde de första kristna ha fyra evangelier.
Å andra sidan var man mycket angelägen om att undvika fusk, vilket vi ser när Paulus varnar för förfalskningar. Några århundraden senare hade Augustinus och bibelöversättaren Hieronymus en hetsig diskussion om bibelöversättningar. I modern tid talar man om hur den historiska avgrunden mellan Bibelns tid och oss gör det omöjligt att omedelbart ta bibeltexterna till sig utan att gå vägen genom forskning och modern etik och verklighetsuppfattning.
I den sista delen av boken lyfter jag fram ett nytt sätt att närma sig bibeltolkning där jag ser på vilket sätt läran om Kristus (kristologin) kan användas på Bibelns uppkomst. Här får jag hjälp av två filosofers sätt att tänka, den tyske Johann Georg Hamann (1730-1788) och norrmannen Egil A. Wyller (f. 1925), för att visa hur bibelläsning i ljuset av Jesu två naturer kan gå till; exempel presenteras här speciellt i perspektivet av korsets teologi.
Bibeln som förödmjukelse
Påsken och korset är inte bara en berättelse om Jesu lidande och uppståndelse, den illustrerar också hur Gud fortsätter att uppenbara sig samt hur detta blir mottaget av mänskligheten. Veckorna innan påsk påminns vi om hur Jesus lät sig ödmjukas. Han ”ödmjukade sig och blev lydig ända till döden” för vår skull.
Så är det också med Bibeln, enligt Hamann. Som Jesus uppenbarar sig på ett sätt som får många att ta avstånd så ger Bibeln oss ett möte med Gud som många menar är under både Guds och vår värdighet.
Men just på detta sätt vann Jesus över döden och just genom att ödmjuka sig själv i Bibeln talar Gud till oss.
Den historisk-kritiska metoden har gjort denna förödmjukelse speciellt tydlig då den fokuserar på Bibelns tillkomst genom människor. Det betyder inte att alla teorier om hur Bibeln har kommit till stämmer eller är något som Gud står bakom.
Som inom de flesta andra vetenskaperna är bibelforskningen präglat av både övermod och ideologi, och bör bemötas med sund kritik, och tas med en nypa salt. Men de flesta bibelläsare vet att i möte med Bibeln sitter man kvar med frågor, och ibland blir dessa frågor så svåra att de blir en del av korset som den troende har att bära. Det är denna förödmjukelse som nutida bibelforskning inte är villiga känna av eller acceptera.
Fruktbar spänning
Bibelläsare vet också att det är krävande att följa Jesus, men att det är värt det. Mästaren gör Gud nära i den troendes liv eftersom han är både Gud och människa (inkarnationen). Detta är en viktig poäng i min bok: På liknande sätt som Jesus Kristus har också Bibeln en mänsklig och gudomlig sida. Här använder jag mig av Wyllers filosofiska tankevärld, läran om det enda.
Detta är perspektiv som har varit mycket viktiga när kristna har reflekterat över på vilket sätt som Jesus är både Gud och människa samtidigt. Det är en del av den kristna efterföljelsen och lidandet att hålla ihop dessa två sidor – trots spänningen. Det är en del av den kristna trons särprägel att förankra sig i realiteter i både dåtid, nutid och framtid. Undviker man denna spänning förlorar man antingen bibeltexten som gudomlig röst eller textens koppling till verkligheten.
Om kyrkan glömmer bort detta blir förkunnelsen antingen lika gudlös som bibelforskningen riskerar att bli eller lika verklighetsfrämmande som sagan.
Ja, jag vet att sagor och fiktion kan förmedla sanningar på sitt sätt, liksom upptäckter och vetenskapliga teorier kan göra det. Problemet uppstår när man glömmer att vetenskapliga teorier likväl bara är teorier och att det som är sant idag ofta förändras imorgon. Eller att vetenskaplig verksamhet som regel kommer att ha någon ideologisk slagsida. Exempelvis är det uppenbart att sekulära forskare kan avslöja mycket angående Bibelns tillkomst, men det bör inte förväxlas med en sekulär verklighetsförståelse som förklaringsmodell.
För kyrkan är det ett stort problem om förkunnaren eller kyrkoledare låter Bibelns mänskliga drag upphäva Guds närvaro i de bibeltexter vi upplever som ovärdiga eller främmande för vår egen mentalitet, eller som uppfattas som problematiska historiskt sett.
Lika förödande är det om bibelläsaren måste hålla kyrkorummen och studierna mentalt och andligt åtskilda i fruktan för själsliga konflikter, eller ersätta forskningen med alternativa sanningar.
Liksom Jesus i sig själv håller samman det som verkar vara motsättningar, så låter Gud också Bibeln framstå. Liksom Jesus fått ”namnet över alla namn” och att alla en gång därför ska bekänna att han är Herre, i enlighet med Guds ord; Sanningen.
översättning Gabriel Skilling, texten är publicerad i samarbete med For oss, foross.no.