Vilken bibelläsare har inte fascinerats av Elias märkliga möte med Gud (1 Kung 19). Den utschasade profeten får efter sina många duster med den onde kung Ahab, hans ännu ondare hustru Isebel och det otrogna Israels folk, ett unikt möte med Gud.
Det är blixt, jordbävning och storm, men Gud är inte i dem. Så kommer den sakta susningen, som får Elia att gömma sitt ansikte.
Man skulle kunna tänka sig att det är så vi möter Gud idag också. Vi söker Gud i speciella upplevelser eller lyssnar intensivt efter den sakta susningen. Det är en riktigt dålig idé. Det är ungefär som att jag skulle leta efter min fru på stan, istället för att ta upp min telefon och ringa henne. Det är visserligen inte fullständigt uteslutet att jag skulle kunna träffa på henne, men chansen är liten.
Gud har aldrig lovat att han ska komma till oss på spektakulära eller känslostormande sätt. Berättelsen om Elia, talar om hur Gud vid ett unikt tillfälle mötte en av sina profeter, inte en generell beskrivning av hur Gud möter oss.
Han har lovat att möta oss i sitt Ord. Det kan visserligen väcka känslor hos oss, men det är inte känslorna som bevisar att det är ett gudsmöte, det är Guds löfte om att han möter oss i Ordet som är beviset. Samma känslor (och kanske starkare), kan man få på annat sätt.
Den etiopiske hovmannen möter Jesus i Jesaja 53. Han söker gudsmötet på det ställe där det är garanterat. Filippus är på den Helige Andes uppdrag redo att hjälpa honom att förstå vad han läser. Det mötet leder till omvändelse och tro för hovmannen.
Faktum är att mötet där på vägen mot Gaza är som en gudstjänst i miniatyr. Guds Ord läses och predikas, som Paulus skriver i Rom 10:17: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.”
Nu skulle man ju kunna invända att det i den första Kyrkan var en massa under som åtföljde förkunnelsen. Fast stämmer verkligen det? Är det inte snarare en nedåtgående trend. En del i början, men avtagande. Dessutom är undren vid några tillfällen snarare ett hinder. När Paulus botade en lam man i Lystra, ville människorna offra till honom, för de trodde att han var Hermes (Apg 14:8-19). När han vägrade, stenade de honom istället.
Jesus berättar i sin berättelse om Lasarus och den rike mannen (Luk 16) hur Abraham säger till den rike mannen:
”De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem. Nej, fader Abraham, svarade han [den rike mannen], men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.”
Det är genomgående att det är Ordet som för människor till tro. När Petrus [i papperstidningen stod felaktigt, Paulus] på pingstdagen predikar får han börja med att förklara att tungotalet inte ska förväxlas med fylla.
Läser vi sedan vidare i breven, så slås man av hur lite det talas om under, det som är i fokus är det oförfalskade evangeliet, frälsningen, tron och det kristna livet.
När vi söker efter gudsmöten utanför de ramar som Gud har satt upp, kan vi hitta vad som helst, och om vi tror att en härlig känsla är detsamma som ett gudsmöte, så kan ju lika gärna en underbar naturupplevelse, eller härlig kväll med vänner, vara ett gudsmöte.
Vår kärleksfulle Frälsare vet dock hur svårt vi har att tro, och har i sin nåd gett ytterligare ett ställe där han möter oss (nej, fortfarande inte stämningsfull musik). I nattvarden ger han oss sig själv, ett synligt och mycket konkret möte. Han ger oss sin förlåtelse och gemenskapen med honom och alla de heliga. Det kan vi vara säkra på, för att han själv har lovat det (Matt 26:26-28).
Jesus är Ordet, som Johannes skriver i Joh 1. Bibeln är det gudomliga Ordet. När vi tar vår Bibel möter oss det gudomliga ordet, och Gud själv. Kyrkan som helhet, och varje kristen kallas till möte med Gud i hans Ord och nattvarden.