Detta är Herrens bud

”Enheten i Kristus” är den kommande söndagens rubrik, Fjortonde efter Trefaldighet både i Evangeliebok 1983 respektive Evangeliebok 2003. Guds folks enhet är en brännande fråga. Men söndringen har följt Kyrkan ända sedan fornkyrkans dagar – och ändå bekänner Guds folk varje söndag tron ”på en (dvs. en enda) helig allmännelig kyrka”. Trots all trasighet finns det ett Gudsfolk som hör samman i den enhet som Kristus bad om (Joh 17:22, 23). I 1983 års evangelieboks gammaltestamentliga läsning för denna söndag, 2 Mos 19:3-8, hör vi folket säga till Moses, som kommit ner från berget: ”Allt vad Herren har talat vill vi göra.” Det är ett Guds folks signum i alla tider: ”Vi vill göra som Herren vill och därför vill vi höra på honom.” I detta förenas Guds folk.

Under 1900-talet splittrades evangeliska kyrkor i en djupgående söndring genom frågan om kvinnans rätt till prästämbetet. Liberalteologi och kyrklig undfallenhet banade väg för en ordning som varit främmande för Kyrkan i nästan 2000 år. Frågan kom att gälla om Paulus ord angående ”Herrens bud” om kvinnan i församlingen (1 Kor 14:34-37) verkligen är Herrens bud. Biskop Bo Giertz kallar den för en testfråga på om vi vill hålla fast vid apostlarnas lära.¹ 

Enligt NRK – statliga norska radio/TV – har i dagarna en ny mediedebatt tagit fart i Norge. Kan den som håller fast vid ”Herrens bud” vara präst i norska kyrkan? Kyrko­mötets preses driver nu ärendet i samma riktning som Sverige gått. Det svenska biskopsmötets beslut från 1993 innebar ett prästvigningsstopp för dem som omfattar en klassisk ämbetssyn, vilket senare kodifierades och utökades i KO 2000. 

Ordet ”bud” eller ”befallning” (grek. entolä) betyder en anvisning om något som ska göras eller som ska gälla. Det finns en rad klara bud för Kyrkans liv. Det stora budet lyder: ”… predika evangelium för allt skapat.” (Mark 16:15) Kristi människoblivande och hans för­soningslidande, bekräftat i hans uppståndelse, rymmer ett frigörande frälsningsbudskap, korsets evangelium som erbjuder alla människor rättfärdighet, liv och salighet. 

Kungadeklarationen på berget i Galileen (Matt. 28:18-20) är välkänd: 

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” och den åtföljs av bestämda direktiv: ”Gå ut, gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er.” 

Att apostlarna tänkte, ”Allt vad Herren har talat vill vi göra”, förstår vi av att Kyrkan på jorden tog gestalt – som en följd av deras lydnad.

Evangeliet har kommit till oss i en form, som vi kallar för nådemedel, det vill säga evangelieförkunnelse, dop och nattvard. Därför måste finnas några som utför detta och därför har Kristus själv instiftat ett ämbete, Ordets ämbete, som fick sin fortsättning när apostlarna insatte nya ämbetsbärare. Till ”Herrens bud” hör alltså inte bara nådemedlen utan också att det ska finnas ett ämbete och vem som kan inneha det.

Trots de många trofasta kvinnorna kring Jesus utsågs ingen av dessa till apostel. Trots det naturliga i Korint för kvinnor att vara präster i de grekiska avgudatemplen, så gav Herrens apostel en anvisning som gick rakt emot samtiden. Han kallar den för ”Herrens bud” och gällde för dem på samma sätt som ”i de heligas alla församlingar”. 

Jesu ord till apostlarna påskdagskvällen: ”Såsom Fadern har sänt mig sänder jag er … Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna.” När en präst förkunnar syndernas förlåtelse i sin församling, offentligt eller enskilt, gör han det på apostoliskt mandat, vilket betyder i Kristi ställe. Den danske professorn Regin Prenter har påpekat att prästen i sin egenskap av man är en av markörerna på apostoliciteten i hans tjänst.² För att den som hör ska veta att det är Herren som talar förlåtelsens ord. 

En kvinnlig blivande präst i den största lutherska kyrkan i USA, Sandra Ostapowitch, berättar i samma bok som ovan citerats, om ett avgörande perspektiv, som kom att ändra hennes livsväg. I en maildiskussion med en ung manlig präst, möttes hon av ett yttrande som blev början till en vändning: ”Kvinnor är alltför viktiga för att bli präster.”³ Det blev utgångspunkten för att börja söka efter Guds stora plan för kvinnan, i skapelsen, i familjen och i Kyrkan. 

När stora delar av den evangeliska kristenheten har valt att inte följa sin Herres bud angående Ordets ämbete, får det allvarliga följder. Förutom den stora söndringen, som är ett faktum, så finns en annan risk: När evangeliets form förvanskas, hotas själva evangeliet, och då är Kyrkan på väg att förlora sin dyrbaraste skatt: budskapet om ”Jesus Kristus och honom som korsfäst” (1 Kor 2:2), till syndernas förlåtelse. 

Noter

1. Bo Giertz, s 133, i antologin Skal kvinnen tie? K Alvsvåg, A Danholt, B J Hermansen, E Okkels (red), 2019, FBB/Efrem forlag
2. Regin Prenter, s. 90-112, ibid
3. Sandra Ostapowitch. s, 197, ibid.