För var och en som tar del av Svenska kyrkans statistik för de senaste åren är det alldeles uppenbart att detta är ett samfund som befinner sig i djup kris.
Siffrorna talar sitt tydliga, skrämmande språk. Inte nog med att gudstjänstdeltagandet minskar betänkligt och att de insamlade kollekterna därmed sjunker till synnerligen låga nivåer. Dessutom kan noteras allt lägre nivåer beträffande såväl dop som konfirmationer, kyrkvigslar och kyrkliga begravningar. Vidare faller Svenska kyrkans medlemstal för varje år som går. Och Svenska kyrkan är inte ensam om att redovisa sådana alarmerande siffror. I stort sett samma trend gäller för samtliga fria samfund.
En olycksprofet skulle kunna se framför sig en situation i Sverige med mycket ringa kristen närvaro i och påverkan på det svenska samhället och det inom en inte alltför avlägsen framtid.
Detta är emellertid inte första gången som Svenska kyrkan befinner sig i djup kris. Låt mig göra en lika personlig som orättvis betraktelse över Svenska kyrkans läge vid 1800-talets början. Upplysningstidens tankar fanns inte längre bara i de intellektuella, akademiska kretsarna utan trängde efter hand ut i en bredare allmänhet. Ännu fanns ingen utbredd kristendomskritik men väl kritiska synpunkter på enskilda lärosatser och misstankar om missförhållanden i församlingar och stift.
Allvarligast var nog ändå att kyrkan 1820 kunde liknas vid en kärra som hade gått så länge i samma hjulspår att den riskerade att bli helt stillastående, en allvarlig sak i en tid med många nya utmaningar. En begynnande, ofta hårdhänt industrialisering med sociala missförhållanden i spåren utvecklades samtidigt med att jordbruket liksom kyrkan gick i gamla spår och hade svårt att försörja en växande landsbygdsbefolkning som riskerade att alltmer proletariseras. Därtill kom snart nya kommunikationer som gjorde att nya tätorter skapades. Kyrkan organiserades i ett gammalt sockensystem, ofta långt från de nya befolkningsområdena.
En gammal, stelnad kyrklig struktur bäddade för ett främlingskap mellan kyrkan och en befolkning, alltmer självständig och öppen för nya impulser. Det fanns dock en väsentlig förutsättning för kyrkligt liv, när kyrkan väl vaknade ur sin törnrosasömn, och det var att befolkningen genom konfirmandundervisningens införande och ett begynnande skolväsen efter hand kom att bibringas relativt god kristendomskunskap.
Situationen för Svenska kyrkan idag är ännu värre än den var för tvåhundra år sedan. Kunskapen om kristen tro är nämligen så tillbakaträngd i vårt samhälle att det är svårt att nå ut med evangelium, vare sig kyrkan använder sig av klassiskt predikospråk eller trevar sig fram till ett nytt sätt att förkunna. Till det kommer att Svenska kyrkan dels blir alltmer begränsad i sina möjligheter att bedriva verksamhet genom sina stora medlemstapp, dels hämmas av systemfel av ett nytt slag. I fåfänga försök att minska konsekvenserna av sinande inkomstkällor har det skapats allt större pastorala enheter, vilka oundvikligt leder till byråkratisering och ökande främlingskap mellan befolkning och kyrka. Därtill kommer en alltmer tilltagande politisering på nästan alla kyrkliga nivåer, en besvikelse för många som hoppades att kyrkan genom att ”skiljas” från staten skulle befrias från oönskat politiskt inflytande.
Dessa systemfel sammantagna gör att Svenska kyrkan står lika maktlös inför denna tidens krav som en gång det ingående artonhundratalets svenska kyrka. Svenska kyrkan har alltmer förvandlats till ett elfenbenstorn, vars representanter blir allt svårare att nå. Gudstjänsternas antal minskar och människor i själanöd får allt svårare att få kontakt med en diakon eller en präst. Istället för uppmärksamma medmänniskor möts man ofta av stängda dörrar, långa telefonköer och telefonsvarare.
Är då situationen för Svenska kyrkan idag alldeles hopplös? Låt oss tänka på vad som hände i Svenska kyrkans sammanhang för tvåhundra år sedan. När enskilda behjärtade människor och även grupper såg kyrkans förlamning uppstod en mängd privata initiativ. Det gällde inom undervisning, inre och yttre mission och diakoni. Så småningom upptäckte den officiella kyrkan värdet av de nya aktiviteterna och tog upp dem som egen verksamhet. Därmed livades kyrkan upp och kunde möta nya utmaningar. En del av dessa nya initiativ ledde till frikyrkliga samfund, men huvuddelen stannade kvar inom och berikade Svenska kyrkan.
Skulle en sådan utveckling vara möjlig även idag? Finns det fortfarande möjlighet till privata initiativ inom kyrkan så att inte allt kvävs av stelnad politik och byråkrati?
Framtiden får utvisa vart utvecklingen leder. Min ängslan inför denna framtid gäller inte så mycket samfundet Svenska kyrkan. Historiska samfund kommer och går och är aldrig mer än mer eller mindre lydiga redskap i Herrens händer. Däremot oroas jag för Sverige som kristen nation och för svenskarnas andliga överlevnad.