för Herrens egendomsfolk Israel
I Femte Mosebokens fyra första kapitel ger Mose en överblick över egendomsfolkets ökenvandring. Liksom Herren räddat sitt folk undan alla faror i öknen ska han också framgent rädda folket under alla svårigheter som väntar. Det är ingen dröm i rosenrött som Mose profetiskt målar för sitt folk. Faror väntar, men Gud kommer aldrig att överge folket. Redan i versarna före dagens gammaltestamentliga läsning finns en profetisk sammanfattning av det som väntar: ”Och Herren skall förströ er bland folken, och bara en liten skara av er skall bli kvar bland de folk till vilka Herren skall föra er. Och där skall ni tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av trä och sten, som varken hör eller ser eller äter eller luktar.” (5 Mos 4:27f). De profetiska orden är klara och tydliga, inte romantiserande och inte överslätande.
Till det äkta profetiska budskapet, här hos Mose, hör emellertid inte bara domsord och svartsyn. Mose tänder ett hopp i sina åhörares hjärtan genom att peka på en utväg ur den kommande nöden.
Och därmed är vi inne på dagens text, där det trösterikt heter: ”När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.” Hos Herren Gud finns nämligen nåd och barmhärtighet. Gud har ingått ett förbund, och det förbundet håller han fast vid. Om än folkets majoritet sviker Herren, finns det därför alltid möjlighet för enskilda medlemmar av folket att hålla fast vid förbundet och lita på löftena i Guds Ord. Sådana människor räddar inte bara sig själva utan skapar också förutsättningar för hela folkets räddning.
Ett är nödvändigt – för den som möter Jesus
I dagens evangelium berättar evangelisten Lukas om Marta och Maria i Betania. Det finns anledning att tro att Marta och Maria och deras bror Lasaros hörde till ”de stilla i landet” som utan att göra mycket väsen av sig väntade på ”Israels tröst”. När många andra i folket, inte minst dess andliga ledare, svek de bibliska idealen, höll sådana som syskonen i Betania fast vid löftena och såg Messias framför sig när de mötte Jesus från Nasaret. Allting talar för att alla tre i ett eller annat skede blev Jesus-troende.
I dagens evangelium möter vi Marta och Maria. Båda gladdes åt Jesu besök. Marta gjorde fint i huset för att på bästa sätt ta emot en uppskattad gäst. Maria satte sig vid Jesu fötter för att inte missa ett enda ord av det han sade. Vi sentida läsare har ingen anledning att framhäva den ena systern och ta avstånd från den andra.
I samband med Lasaros uppståndelse är Marta den bland systrarna som visar den djupaste insikten. Vad vi får i evangelierna är ingen heltäckande beskrivning av allt som hände under Jesu offentliga verksamhet, något som evangelisten Johannes betonar i sin boks sista kapitel, Vad vi får framställt för oss i evangelierna är istället brottstycken och ögonblicksbilder, till vår uppbyggelse. En sådan ögonblicksbild handlar om Jesu möte med Marta och Maria.
Ur den bilden drar evangelisten fram det väsentligaste med orden: ”Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne.” De tre åren då Jesus var kringvandrande lärare och undergörare i Israel var alldeles unika, och det var ett välsignat tillfälle varje gång någon fick nära kontakt med honom. Det gällde därför att lyssna och se och ta till sig det Jesus hade att förmedla. Maria framstår som en förebild för människor som vill komma Jesus nära och ta till sig hans budskap. En sådan förebild förblir hon under kyrkohistoriens gång, då människor får leva i tro och ännu inte i åskådning.
Ett är nödvändigt – för Herrens tjänare i alla tider
I dagens brevtext möter vi aposteln Paulus, en av de största missionärerna någonsin. Paulus kämpade med många svårigheter och vann segrar mot alla odds. Eftersom han i sin ungdom hade förföljt Kristi församling, kämpade han länge mot misstro bland sina medkristna. Dessutom fanns det kritiker som menade att hans auktoritet inte var lika tydlig när han var på besök i en församling som när han skrev sina brev. Bortsett från problem bland sina trosfränder hade Paulus dessutom att räkna inte bara med motstånd från de judiska makthavarna och från de romerska myndigheterna utan med alla de faror som hörde samman med den tidens resande. Apostlagärningarna är full av berättelser om vad Paulus råkade ut för under sina missionsresor. När Paulus i ett ögonblick av självförsvar vänder sig till församlingen i Filippi, skriver han: ”Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist.”
Det intressanta är då inte så mycket om Paulus ger en korrekt bild av sin situation utan snarare vad han drar för slutsats av den, nämligen: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”
Mose på sin tid och Maria från Betania och Paulus i sitt sammanhang var alla trofasta i sin tjänst, en tjänst som alltid handlade om lyssnande till Guds röst, stundom även om vittnesbörd. Våra villkor är på många sätt olika de historiska personernas, bland annat lever vi ofta under bättre materiella villkor än de, men ska vi vara nyttiga i gudsrikets tjänst gäller det att hålla fast vid Guds röst manifesterat i Ordet och att alltid lita på Herrens trofasthet.