Professorn i historia vid Lunds universitet, doktor Dick Harrison, skrev den 23 augusti en krönika i Svenska Dagbladet, som den här gången formades till en flammande appell mot att de som bestämmer i Svenska kyrkan håller kyrkorna stängda. Som historiker framhåller han kyrkornas betydelse som kulturarv och upprörs över att detta berövas allmänheten genom att kyrkorna står låsta.
Men Harrison ger också uttryck för att klart veta vad kyrkorummen i första hand är till för – gudstjänst och bön. Han menar att Svenska kyrkan underskattar förekomsten av troende kristna som faktiskt vill komma in i det vigda kyrkorummet för att bedja också under vardagar och resor.
Han påpekar också att fenomenet med de stängda kyrkorna inte kan bortförklaras med pandemin utan går längre tillbaka i tiden. Men den öppna folkkyrkans inriktning på att stänga kyrkor har intensifierats. Orsakerna är långt allvarligare än att man vill skydda inventarier mot stöld och skadegörelse och att det är dyrt att bemanna alla kyrkor under veckorna. Av ekonomiska och politiska skäl (det gäller att få den åldrande och krympande skaran av socialdemokratiska och centerpartistiska politiker att räcka till för att kontrollera att alla pastorat kan skyddas mot ’elitkristendom’) har församlingar förts samman till enorma pastorat på flera håll i landet. En kyrkoherde ska leda verksamheten i mellan trettio och fyrtio kyrkor.
I praktiken kan detta innebära att en sockenkyrka där det firats söndaglig mässa sedan medeltiden endast öppnas för gudstjänst var tolfte söndag.
Det är dags att syna folkkyrkoteologernas lögner! De uttryckte rädsla för att trons och bekännelsens präster och kyrkfolk skulle skrämma bort allmänheten från Svenska kyrkan och från evangelium, genom att vara annorlunda och avvikande från modernismens och sekularismens normer. När man nu i den öppna och demokratiska folkkyrkans namn jagat ut trons folk ur kyrkan ökar utträdena ur kyrkan, gudstjänstbesöken, dopen och konfirmationen minskar katastrofalt och allt fler kyrkor står stängda både vardagar och helgdagar. Och plötsligt bryr sig ingen! De liberala folkkyrkopolitikerna och teologerna visade sig inte alls bry sig en smula om att alla skulle nås av evangelium, utan medvetet eller omedvetet har de hela tiden varit evangeliets fiender.
De som har vunnits för evangelium de utgjorde en gång en kärna i all svenska kyrkans församlingar. Det fanns ett osynligt kontrakt med de övriga medlemmarna som mycket sällan kom till kyrkan. Detta kontrakt sade ungefär detta. ”Gå ni i kyrkan varje söndag och uppehåll livet där och be för oss. Vi går inte i kyrkan nu för vi har valt annat i livet. Men kanske har vi valt fel och då vill vi att kyrkan ska finnas där som en möjlighet att få komma till när vi behöver den. Så fortsätt med ert kristenliv,
vi betalar gärna vår kyrkoskatt så att präster, kyrkomusiker, diakoner och personal för kyrkans barn- och ungdomsarbete får sina löner, så att kyrkorna hålls i hävd och de troende bland våra släktingar och grannar får vad de behöver.”
När de kyrkofientliga politiska partierna har radikaliserats och fått understöd av det förment liberala och upplysta kyrkopartiet ÖKA (Öppen kyrka för alla) har de velat riva de här kontraktet. De som betalar sin kyrkoavgift måste få ut av kyrkan en verksamhet som de själva verkligen vill delta i. Så har utrensningen av bekännelsens präster och kyrkfolk genomförts systematiskt.
När de betalande ändå inte kommer utan istället utträder med sina pengar i ökande takt, vad gör man då? Gör man sitt yttersta för att nå ut med evangeliet om Jesus Kristus? Nej, snarare söker man desperat en roll för kyrkan genom verksamheter som taoistisk chi gong-gymnastik eller buddhistisk yoga. Parollen “evangelium till alla” visade sig vara falsk marknadsföring. Resultatet är bland annat att kärnan av kyrkfolk saknas i allt vidare områden av Svenska kyrkan. De frivilliga som förr kunde rekryteras för sommarkyrkoverksamhet som höll kyrkorna öppna, finns inte längre, för det finns inte längre Ordet och sakramenten att församlas kring. Detta är den yttersta bakgrunden till vad professor Harrison fick uppleva under sin semester i Dalsland.
Samtidigt som Svenska kyrkans historiska kyrkorum står låsta och tomma söndag efter söndag så ökar antalet fristående gudstjänstgemenskaper där bekännelsens präster vill samla trons folk till gudstjänst i Ande och sanning. För Svenska kyrkan som betraktar sig som en instiftelse av Kristus borde det vara en självklarhet att upplåta kyrkorummen för frivilliga gudstjänstgemenskaper som står på kyrkans bekännelsens grund. Men åter bevisar sig de makthavande som evangeliets fiender. De som hade kunnat samla alla som vill till gudstjänst och uppfylla kyrkorummets instiftade syfte får istället söka sig till nedlagda frikyrkor och nykterhetslokaler för att få tak över huvudet. Kyrkans bibliska symbol är kvinnan med barnet, Jungfrun Maria, men Svenska kyrkan väljer ofta att gestalta rollen av draken som jagar ut kvinnan och barnet i öknen enligt Uppenbarelseboken 12.
I ett anförande inför kyrkomötet för drygt tio år sedan betonade tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd att statsmakten hade gjort klart för honom att då Svenska kyrkan från staten fick sådana betydande anslag till kyrkoantikvariska åtgärder och dessutom förvaltar en så stor del av svenska folkets kulturarv, så måste beredskapen från kyrkans sida att upplåta kyrkorummen för dem som begär det vara mycket stor.