Sextonde söndagen efter Trefaldighet. 2020

Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 24 september, 2020

Talita koum!

Så låter Jesu egna ord. Här och nu får vi höra klangen av samma stavelser som ekade i den andlösa tystnaden omkring den döda flickan i Jairos hus. De som hörde Jesu ord den gången fick också se ordens väldiga kraft och kunde aldrig glömma dem. 

För de tre lärjungar som var med och flickans föräldrar måste orden först ha verkat tokiga. Varför tala till en som är död? Säkert hörde de att Jesus använde ett ömsint ord, lilla flicka. Det visade att Jesus levde sig in föräldrarnas sorg och var djupt berörd av flickans död. De andra sörjande hade skrattat åt Jesus. De tyckte att Jesus verkade snurrig när han sade att flickan inte var död utan sov. Alla hade de ju så många gånger sett döda barn, så nog kunde de se skillnaden mellan ett dött och ett sovande barn. Alla insåg att Jesus, trots alla stora ord och underverk, nu stod inför gränsen för sin makt. Också Jesus måste väl böja sig för dödens majestät? 

De kunde inte annat än skratta åt Jesu tappra försök att hålla masken uppe. Med sina sinnen och förnuft hade de fått helt klart för sig hur verkligheten såg ut. Den lämnade inte utrymme för några andra tolkningar, inga andra framtidsplaner för flickan, än att så snart som möjligt begrava den lilla tolvåringens späda kropp i jorden. 

Hånskratten tystnar

Genom alla tider har förnuftiga män­niskor fortsatt att skratta åt Jesus. För dem är det omöjligt att tänka att Jesus ser något mer än de ser eller kan något mer än vad människor kan. Med orden talita koum får Jesus hånskratten att tystna och förvandlas till jubelrop. Med orden talita koum uppenbarar Jesus att han inte är slav under omständigheterna utan situationens Herre. Han säger och gör vad som går rätt emot omständigheterna och liksom spränger dem. Det som var omöjligt är plötsligt verkligt. Flickan som reser sig ur döden och ur sängen visar att det är värt att lita till Jesus. Han är mäktig att spränga den hopplösa verklighetens gränser. Jesus ville inte att flickans far Jairos skulle bli instängd i den hopplösa verklighetens trånga rum. Därför hänvisade Jesus honom inte till förnuftet utan till tron: ”Var inte rädd, tro bara.” 

Tro, det är att lita på att Jesus kan och vill hjälpa i lägen som annars ser hopplösa ut. Tron ser längre än till det som hotar och skrämmer, längre än till det omöjliga och hopplösa. Tron ser till Guds löften. Guds löften är laddade med all Guds kärlek och Guds makt. Den laddningen spränger hopplöshetens svarta murar och öppnar vägar så att Guds liv kan strömma in till oss och vi kan stiga ut i Guds nåds solsken. Det var en sådan laddning som briserade när Jesus uttalade orden Talita koum.

Har barnet inom dig dött?

Jesu ord om att flickan inte var död visade sig vara profetiska. Döden blev den gången bara en kort sömn för henne. Pappan som trodde på Jesus blev inte sviken. Idag kan du få uppleva att den hopplösa verklighetens gränser sprängs om du inte är rädd utan tror. Jesu egna ord på arameiska har bevarats i Bibeln för att fortsätta att ljuda i församlingen med samma kraft och värme. Talita koum – lilla flicka stå upp! Talita koum säger Jesus till den dödade barnatron. 

Många små flickor och pojkar kan vara samlade till gudstjänst. En del ser fortfarande ut som små flickor och pojkar. Andra små barn försöker sedan länge finna sig till rätta i vuxnas åldrande kroppar. Vi tänker oss som en självklarhet att man blir klokare och förstår mer av verkligheten ju äldre man blir. Vi blir bättre på att använda vårt förnuft, vi lär oss mer av andra, det är nog sant. Men har de andra rätt, vittnar förnuftet alltid sant? 

Försök att minnas hur det var när du var liten. Vad tänkte du då om dig själv, om människorna omkring dig, om framtid, om Gud och om himlen? Tänkte du kanske om dig själv när du var liten att du var en liten prinsessa eller prins som var viktigast i hela världen, som var älskad av alla? Kanske tänkte du att alla människor du mötte bara ville dig väl? Kanske hade du framtidsdrömmar där ingenting var omöjligt för dig. Allt skulle du kunna och allt skulle du få. Kanske trodde du självklart att Gud som haver barnen kär såg till dig som liten var, lyssnade på dina böner och höll dig i sina starka händer? Kanske tänkte du att det finns en underbar himmel dit Gud skulle lyfta dig när ditt uppdrag på jorden var slut? 

Hur är det nu med den lilla flickan eller pojken som en gång skrattade och lekte trygg i alla goda tankar? Har barnatrons flicka eller pojke inom dig blivit sjuk? Kanske har barnet dött? Har du redan fått uppleva så många gånger att du inte är sedd och inte så älskad som du en gång trodde? Har du för länge sedan med tårar fått kasta av dig din prinsesskrona och börjat bita ihop för att tävla med andra i en hård värld där vi slut bara har oss själva att lita till och tårarna rinner genom den svarta maskaran? 

Till alla Guds barn som dött i sitt inre i livets hårda skola säger Jesus: Talita koum, stig upp och vet att det lilla barnet hade rätt. Du är verkligen ett kungabarn, du är skapad och älskad och i dopet född på nytt av himlens kung. Det finns en framtid för dig fylld med underbara möjligheter, var inte rädd utan tro. 

Under kan ske

Det lilla barnet som mötte Gud i dopet och då fick en levande tro kan tappa bort sin tro. Ja tron kan dö, en levande människa kan vara andligt död. För vår himmelske Fader är det en sorg lika djup som när Jairos upplevde sin lilla flickas kroppsliga död. 

Men något kan hända. Hur stendöd en människas barnatro än är, hur instängd hon än är inom förnuftets hårda murar så kan Jesus idag säga till en människas döda ande. Talita koum, stå upp lilla flicka. 

Idag kan undret ske att en människas döda ande förenas med den Helige Ande, Herren och livgivaren, som fyller hjärtat med tro och hopp och kärlek. När vi är samlade till gudstjänster i våra kyrkor så upplever vi fortsättningen på det som hände hemma hos Jairos. Genom ordet som predikas, i dopets livgivande bad, i de befriande förlåtelse­orden ur nattvardens bröd och vin ljuder idag Jesus mäktiga ord: talita koum. Den gången sade Jesus åt folket att de skulle ge flickan något att äta. Så säger Jesus också till oss idag att vi måste ge varandra något att äta i församlingen så att det andliga livet som han väckte i män­niskor får fortsatt näring och kraft. Därför, för livets skull, för att gudsbarnet inom dig inte skall dö, så skall du flitigt och uthålligt använda dig av Guds ord.