För den som är intresserad av Sveriges historia finns det en händelse som överträffar nästan alla de andra: Stockholms blodbad den 7-9 november 1520. Genom Kalmarunionens bildande 1397 hade aristokratin i Danmark, Norge och Sverige försökt skapa en militär och ekonomisk motkraft till framför allt den tyska expansionen söderifrån. Men unionen knakade ständigt i fogarna. Oenighet rådde om hur unionens kung skulle väljas, hur unionen skulle styras och kring den förda handels-, militär-, och kyrkopolitiken. Stockholms blodbad anses ofta som unionens upplösning. Blodbadet fick också avgörande betydelse för kyrkans historia i vårt land.
En turbulent tid
De närmare tilldragelserna kring blodbadet brukar återges ungefär som följer. Missnöjet i Sverige med den från Danmark förda unionspolitiken ledde till flera uppror. Det mest kända, Engelbrektsupproret (omkring år 1434), ledde till förhandlingar i vilka unionskungen Erik av Pommern tvingades till eftergifter gentemot de svenska intressena. Missnöjet återkom emellertid och under flera tillfällen valde svenskarna egna förmän. Återkommande kunde den danska kungen kväsa upproren genom framgångsrika inbördeskrig eller fredsförhandlingar, men sedan man helt frigjort sig från den danska spiran i början på 1500-talet accentuerades konflikten.
I centrum hamnade ärkebiskopen Gustaf Trolle – den främste bland riksråden – och hans borg Almerestäket i Uppland (med tillhörande armé och stor förläning). Gustaf Trolle hade verkat för en unionsvänlig linje med den danske konungen Kristian II som kung. Gustaf Trolle var med andra ord, även som främst i det svenska riksrådet, en stark faktor för fortsatt dansk överhöghet.
På grund av Trolles unionsvänliga linje verkade Sten Sture d.y. för hans avsättning. Vid ett ständermöte i Arboga 1517 förklarades Sten Sture d.y. behörig att belägra borgen Almarestäket. Vid ett riksmöte i Stockholm senare samma år beslutade man att riva Almarestäket och i ett så kallat dombrev, eller sammansvärjningsbrev, hade höga företrädare för rikets ständer – biskopar, riddare och adelsmän – kunnat samla sig och förklarade sin gemensamma avsikt att verka för Trolles avsättning. Borgen revs också strax därefter, ärkebiskopen tvingades resignera och avsade sig sitt ämbete.
Genom denna öppna konflikt fann den danske kungen Kristian II skäl att åter hävda överhöghet över Sverige. Han ledde ett framgångsrikt invasionskrig mot Sten Sture d.y. vid vilket den senare skadades och sedan dog. Till slut intog Kristian år 1520 även Stockholm, där Sten Sture d.y.:s änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) hade lett stadens försvar. Gustaf Trolle återinsattes som ärkebiskop och krönte den 4 november 1520 Kristian II till kung av Sverige.
Blodbadet och Gustav Vasas väg mot makten
Det var i detta sammanhang som blodbadet inträffade. En ungefärlig beskrivning ges oss av ögonvittnet Olaus Petri i hans En svensk krönika (skriven omkring år 1540). Vi inleder vid kröningsfesten där samtliga riksråd och höga män i riket – även de som verkat på Sten Sture d.y.:s sida – av skyldighet och faktiskt även som en hederssak deltog.1
”När då allt hade uträttats, som i kyrkan uträttats skulle, gick kungen till bords med svenska, tyska och danska gäster med en högtidlig fest i tre dagar. Då denna högtid hade tagit slut, om en onsdag, begynte ett annat gästabud. Då hade kungen samlat alla de svenska herrarna, tillsammans med de tyska och danska, i stora salen på slottet och hade också förberett att ärkebiskop Gustaf Trolle gick fram och klagade över det övervåld, som i förlidet år, av herr Sten och hans medhjälpare hade utövats mot St. Eriks slott (Almarestäket), då man rev detta och företog stor åverkan. Han begärde att Stäket skulle uppbyggas igen och att all den skada som han lidit, skulle återställas. Det var det rättsliga innehållet i hans klagomål. Men konung hade i sinnet att använda detta klagomål till något annat än ärkebiskopen kunde inse. Ty kungen sökte många mäns liv. Och eftersom ärkebiskopen inte var så allvarlig i att gå efter dessa mäns liv, som hans klagomål riktades mot, blev kungen misslynt på honom och straffade honom med så hårda ord, att ärkebiskopen fruktade för sig själv. Då nu sådana klagomål gick herr Stens efterlevande fru Kristina hårt under ögonen, bar hon fram det brev som hade utfärdats, att Stäket skulle nedbrytas och Gustaf Trolle aldrig därefter skulle vara ärkebiskop. Så hade också alla som skrivit brevet, besvurit sig så tillsammans, att de skulle alla försvara, lida och umgälla vad som därefter kunde komma. På grund av den förpliktelsen, grep kungen tillfället att räkna alla som beseglat brevet för banemän. Och efter att biskop Hans [Brasks] insegel i Linköping hängde där, så framställde Brask den ursäkten att han sade sig ha varit nöd och tvungen till beseglingen. Och därmed blev han fri.2 Men biskop Vincentius i Skara och biskop Mats i Strängnäs och många av den svenska adeln, med deras tjänare och Stockholms borgare, blev tagna vid halsen och satta i fängelse.”
Detta ”gästabud”, som Olaus Petri kallar det, slutade de närmaste dagarna efter en rättegång med att en mängd svenska stormän – enligt källorna omkring 100 personer – avrättades på sådana sätt som inte i detalj måste återges i en kyrklig tidskrift. Och Kristian fortsatte därefter att mörda människor som han menade hade tillhört Sturepartiet. Så avrättades inte så få stormän i Finland, liksom en mängd människor i Norrköping, Linköping, Vadstena, Jönköping och Nydala, under den nykrönte konungens eriksgata hem till Danmark.
Historien därefter är bekant även för skolbarnen. Gustav Eriksson Vasa ledde ett nytt uppror med stöd av dalmasar och tyska legoknektar. Framgångsrikt övervann han Kristians trupper, valdes till riksföreståndare och sedermera kung. Den 6 juni 1523 betecknas som nationalstaten Sveriges födelse. Till saken hör också följande: Gustav Vasas fader, Erik Johansson (Vasa) [uppdaterat. red.], var präglad av sin tid i den mening att heder och ära spelade stor roll för honom. När han hade fått höra om kung Kristians kröningsfest där i november 1520, och att han själv inte var bjuden, blev han upprörd. Han red i sporrsträck från Mariefred till Stockholms slott, bankade på portarna och krävde att få komma in. Och in kom han, till en rättegång där han dömdes till döden. Gustav Vasas fader var alltså ett av offren i Stockholms blodbad.
Blodbadet och Svenska kyrkans historia
Stockholms blodbad är en central händelse i nationen Sveriges historia. Men ibland glömmer man också bort hur central händelsen också var för Svenska kyrkans utveckling. Den officiella anklagelseakten mot de dömda var nämligen kätteri. Genom attacken på ärkebiskopens borg hade man, löd domen, attackerat kyrkans egendom och frihet. Dessutom hade man ignorerat en av kyrkan efteråt utfärdad bannlysning av de ansvariga i mer än ett år. En bannlysning som hade följts av ett lokalt interdikt3 över hela riket eftersom de ansvariga tillhörde rikets råd, Straffet kunde enligt kanonisk (kyrklig) rätt vara, och blev också genom kungens försorg, döden. Domen beslutades och kungjordes av en kyrklig domstol om 14 biskopar och kaniker. Navet i Stockholms blodbad var således ett kyrkligt straff av en kyrklig domstol för ett kyrkligt brott.
Historiken Per Stobeaus i Lund har i sin avhandling om biskop Brask lyft fram dennes troligen centrala roll i processen vid sidan om ärkebiskopen Trolle. Att biskoparna skulle vara ansvariga för blodbadet som sådant är möjligen att gå för långt. Av Olaus Petris vittnesmål ovan framgår att Olaus Petri inte vill ge Gustaf Trolle skulden. Det är alldeles klart att kung Kristian II tog tillfället i akt att en gång för alla röja sina främsta motståndare i Sturepartiet ur vägen. Men de kyrkliga företrädare som dömde, däribland Gustaf Trolle och Brask, bevakade under alla omständigheter sina kyrkliga intressen genom sin dom och var väl medvetna om att de dömda riskerade dödsstraff. Biskoparna var också kända för att i andra sammanhang förorda hårda straff mot dem som angrep kyrkans egendom. Stobeaus påpekar vidare att biskop Brask var nära vän med en del av det tyska borgarskap i Stockholm som hade starka lokalpolitiska intressen i undanröjandet.
En annan sak är att flera inblandade biskopar, däribland biskop Brask, i efterhand ansåg att Kristian II hade gått för hårt fram, inte minst när han avrättade två biskopar.
Den medeltida kyrkans världsliga makt
Den större bilden är vidare den att kyrkan genom sitt uppträdande som en rent världslig makt delvis hade undergrävt sin egen ställning. Så hade skett i övriga Europa och bara några år tidigare banat väg för en karismatisk och samvetsgrann munk i Wittenberg. Och de missförhållanden som inledde Luthers kamp hade också förekommit på liknande sätt i Norden.
Om vi för ett ögonblick åter rör oss tillbaka till tiden innan blodbadet, hade den påvlige legaten och avlatskrämaren Johannes Angelus Arcimboldus runt år 1518 företagit en framgångsrik avlatsresa i Norden. Vid konflikten mellan Sten Sture d.y. och Gustaf Trolle försökte han medla och verkade för en unionsvänlig linje. Som medlingsförslag till Sten Sture d.y. lade Arcimboldus fram att om denne accepterade den danske kungen så kunde påven avsätta Gustaf Trolle. Sten Sture d.y. föreslog att Arcimboldus skulle bli ärkebiskop och parterna nådde år 1518, två år innan blodbadet, en överenskommelse med detta innehåll.
Arcimboldus hade påvens fullmakt att döma i striden mellan Sten Sture d.y. och Gustaf Trolle. Han hade därutöver politisk befogenhet från påve Leo X att ingripa i de inre svenska förhållandena och mycket talar för att man i Rom såg Kristian II som en bättre garant för kyrkans intressen än Sten Sture d.y.
Gustaf Trolle hade emellertid goda kontakter i Rom och protesterade mot den påvlige legatens försök att avsätta honom. Genom en påvlig bulla 1519 fördömdes Sturepartiet och Arcimboldus. Det var på grundval av denna bulla som hela Sverige kunde bannlysas, genom ovan nämnda interdikt. Och det var under detta interdikt som Kristian II krigade mot de svenska upprorsmakarna. Som historikern Dick Harrisson påpekat kan Kristian II:s krig mot Sverige betraktas som heligt krig, det vill säga ett slags korståg, även om det saknas officiella handlingar där detta direkt uttalas.
Och trots Kristian II:s återkommande övergrepp mot kyrkan, som i flera fall var minst lika allvarliga som rivningen av Almarestäket, fortsatte påvarna att ta Kristian II:s parti. Varför är nog inte helt utrett. Något märkligt framstår partitagandet då Gustav Vasa, sedan han blivit Sveriges kung, i nära samarbete med biskop Brask, försökte att upprätthålla relationerna med Rom. Dock vägrade påvarna att bekräfta någon annan ärkebiskop än Gustaf Trolle under i stort sett hela Gustaf Trolles fortsatta levnad. Vid flera tillfällen begärde också påven hos Gustav Vasa att Gustaf Trolle skulle återfå Uppsala ärkebiskopssäte. Att Gustav Vasa skulle ogilla detta framstår som självklart eftersom Gustaf Trolle ju hade varit åklagaren vid rättegången inför Stockholms blodbad där Gustav Vasas egen far hade mördats och som huvudsakligen motiverades av att Sverige skulle ha en dansk kung.
Gustav Vasas skarpa ton och tydliga maktambitioner har här framhållits som skäl för påvens nekande. Samtidigt saknas inte medeltida exempel på hur påvar av realpolitiska skäl avsatt ärkebiskopar. Så skälen till påvens fortsatta stöd för Kristian II var troligtvis just realpolitiska. Man trodde inte att Gustav Vasa skulle stå sig som svensk konung utan höll för mer sannolikt att Kristian II skulle lyckas återta den svenska kronan. Därutöver hade de biskopar som Gustav Vasa förordade sämre kontakter i Rom och Gustaf Trolle och de biskopar han förordade ansågs stå i starkare finansiell ställning.
De med Kristian II edsvurna, såsom Gustaf Trolle och dennes föregångare Jacob Ulvsson, hade betalat de avgifter som krävdes för att de skulle kunna motta sina biskopsförordnanden. För Trolles föregångare Jacob Ulvsson har man i de påvliga arkiven funnit en anteckning om att han åtog sig att betala 1 000 guldflorentiner, en veritabel förmögenhet4, för det rika och inkomstbringande ärkebiskopsdömet i Uppsala.
Blodbadet och kyrkans frihet
Att kalla denna kyrkopolitiska situation i Europa för ett sönderfall borde inte vara kontroversiellt. Trots att den medeltida teologin saknade en lära om biskopen som ett särskilt ämbete, bedrevs de kyrkliga och politiska striderna ofta utifrån just biskopsutnämningarna. Anledningen är naturligtvis att de medeltida biskoparna var egna maktfaktorer med egna allianser och arméer.
Det är en till stora delar etablerad sanning att reformationen i Sverige starkt gynnades av Gustav Vasas politiska ambitioner med densamma. Den stora skulden till Lybeck kunde betalas med kyrkans egendom. Kyrkan kunde användas för att uppbringa en stark känsla för den enhetsstat som han skulle bygga. Fick han själv utse biskoparna – vilket han ville, men hade svårt att i praktiken göra – kunde han slippa biskoparna som intrigerande herrar i sitt eget land.
Av den ovan tecknade bilden framträder dock klart att detta endast var ett fullföljande av den medeltida europeiska realpolitiken. Reformationen i Sverige hade möjligtvis inslag av politiskt projekt, men mer sant är att den romerska kyrkan genom korruption, ämbetshandel och politiska sidoprojekt avskaffade sig själv.
Dessutom kvarstår följande faktum: Gustav Vasa, som definitivt ville använda kyrkan som ett politiskt verktyg, lyckades i längden inte med detta. De svenska prästerna och det svenska folket som sedermera i hög utsträckning vanns för reformationsverket, inte minst med ärkebiskopen Laurentius Petri i spetsen, hävdade mer framgångsrikt än Gustaf Trolle kyrkans frihet, och detta i stor utsträckning utan vapenskrammel och stora finansiella resurser. När reformationsverket i någon mening slutfördes år 1593 i Uppsala mötes beslut, som undertecknades av präster över hela Sveriges land, skedde det till och med genom ett fördömande av den dåvarande kungen Karl IX:s egna kalvinistiska åskådning. Tydligare än så kan kontrasterna inte framträda.
I den meningen framstår inte brännandet av Almarestäket som något nederlag för Kristi kyrka i Sverige. Det som brändes ned var kyrkans världsliga makt, och den har vi lika mycket nytta av som den världsliga makt som de politiska partierna idag utöver i vår kyrka.
Källor:
Andrén, Å. (red.), Sveriges kyrkohistoria 3: Reformationstid, 1999.
Gierow, K., Tron och altare: i Reformationen i Europa, 1967.
Olaus Petri, En Swensk Cröneka (En svensk krönika), i Samlade skrifter af Olaus Petri, 1917.
Pernler, S-E (red.), Sveriges Kyrkohistoria 2. Hög- och senmedeltid. 1999.
Stobeaus, P., Hans Brask. En senmedeltida biskop och hans tankevärld, 2008.
Wieselgren, G., Arcimboldi fullmakter för beskickningen till Norden. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen. Årgång XX. 1933.
Harrisson, D., ”Var Stockholms blodbad en korstågshandling?”, SvD den 5 juni 2015.
- Texten utgör en bearbetning av Olaus Petris berättelse i en ny språkdräkt.
- Ursprunget till uttrycket brasklapp är just detta vittnesmål av Olaus Petri.
- Interdikt: Bannlysning enligt den kyrkliga rätten genom vilket de bannlysta nekas nattvarden, dvs. undanhålls frälsningens gåvor.
- Det exakta värdet av guldflorentiner vid denna tid är svårt att utröna. Värdet i myntet ligger i dess guld, och guld har som bekant ett skiftande marknadsvärde. Genom en jämförelse med priset på slaktade grisar, som man har god kännedom om, har arkeologen Jim Ulvog föreslagit att värdet på en guldflorentin vid denna tid uppgick till ungefär 900 dollar. (Se https://ancientfinances.wordpress.com/2017/10/26/what-was-the-price-of-gold-in-1522-in-relation-to-todays-dollar/.)