I september 2015 samlades 100-talet statsöverhuvuden för att tillsammans med FN:s generalförsamling i New York besluta om de 17 globala målen med 169 delmål, som går under namnet ”Agenda 2030”. Påven Franciskus höll ett timslångt uppfordrande tal innan agendan antogs.
Till år 2030 ska världen ha nått följande mål: 1) ingen fattigdom, 2) ingen hunger, 3) god hälsa och välbefinnande, 5) jämställdhet, 6) rent vatten och sanitet åt alla, 7) hållbar energi för alla, 8) anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt, 9) hållbar industri, innovationer och infrastrukturer, 10) minskad ojämlikhet, 11) hållbara städer och samhällen, 12) hållbar konsumtion produktion, 13) bekämpa klimatförändringarna, 14) hav och marina resurser, 15) ekosystem och ekologisk mångfald, 16) fredliga och inkluderande samhällen och 17) genomförande och globalt partnerskap.
Sammanfattningen av detta ligger i fyra övergripande mål som man har förbundit sig att uppnå till år 2030 är: a) Avskaffa extrem fattigdom, b) Minska ojämlikheter,
c) Lösa klimatkrisen och d) Främja fred och rättvisa
Fredspriset
Den 9 oktober meddelade norska nobelkommittén att man beslutat att ge Nobels fredspris 2020 till FN:s livsmedelsprogram (WFP). I sin motivering skriver man:
”För sina ansträngningar att bekämpa hunger, för dess bidrag till att förbättra förhållandena för fred i konfliktdrabbade områden och för att fungera som en drivande kraft i ansträngningarna att förhindra att hunger används som ett vapen för krig och konflikt.”
Genom detta beslut ger man sitt stöd till Agenda 2030, som i sitt övergripande mål talar om att ”avskaffa extrem fattigdom” och ”främja fred och rättvisa”.
Som kristenfolk måste vi i långa stycken bejaka vad Agenda 2030 sätter upp som mål. Här finns en rad ansvarsområden som klart och tydligt ligger under Guds befallning till Adam: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!” (1 Mos 1:28) Mycket hör också hemma under det ordet: ”Älska din nästa som dig själv.”
Väcker oro
När man vandrar genom Agenda 2030:s mål och delmål för en ny värld (världsordning), så är det två saker som jag här vill lyfta fram: 1) frånvaron av familjen 2) nödvändigheten av den globala ledningen för genomförandet.
Skaparens ordning för den goda mänskligheten var den här: a) han skapade dem till man respektive kvinna,
b) han befallde att dessa två skulle hålla sig till varandra, och c) att de skulle vara fruktsamma och föröka sig. Det handlar om äktenskap och familj, själva grundbulten i ett välfungerande samhälle. Fastän Agenda 2030 talar så mycket om mänsklig samlevnad så lyser frågan om äktenskapet och familjen med sin frånvaro. Inför kommande söndag, ”Hemmets söndag”, är det värt att lägga märke till denna frånvaro. Ett gott samhälle förutsätter goda hem. Dessvärre har inte evangelieboken 2003 kvar någon text om äktenskap. Man ändrade också rubriken från ”Våra hem” (Ev. bok 1983) till ”Att leva tillsammans”. Samlevnadens grundpelare är äktenskapet.
Agenda 2030:s 17:e punkt gäller om genomförandet. Det är inte svårt att se, att om man ska nå de höga, många vällovliga målen, så måste ett helt nytt globalt ledarskap komma till stånd. De rika lämnar inte frivilligt ifrån sig sin rikedom. Övernationell styrning måste bli verklighet. Länderna måste besluta sig för att på något sätt ställa sig under överstatlig ledning. Men världens mäktiga lämnar inte frivilligt sin makt. Men även om det just nu ser fullkomligt omöjligt ut att världens ledare idag skulle lämna plats för en världsregering, så vet ingen vad som kan ske när nya globala kriser öppnar dörren för detta.
Här anar en kristen oråd. Han/hon vet, att Herrens apostel i profetiska syner på Patmos såg ett vilddjur stiger upp ur havet (folkhavet) och ett annat från jorden, och ytterligare ett scharlakansrött vilddjur på vars rygg en sköka red, vilka alla får sin dom. Modern teknologi och globalisering tillsammans med en stor kris kan vara mattan som rullas ut för en världsledare/-regering.
Frimodighet
Jag minns hur jag för många år sedan hörde en predikan av prosten Gerhard Rexius i Vasakyrkan om en kristens möte med den antikristiska nöden. För Rexius var nog den nöden något som låg ganska långt i framtiden, och så tänkte även jag. Men kanske att vi som lever nu bör ta in Guds perspektiv på vår världs avslutning och göra oss beredda på vad det kostar att bekänna hans namn. I trygg förvissning om vem som sitter på den verkliga tronen.
När Jesu fiender ville styra så att Jesu tillfångatagande och dom inte skulle ske under högtiden, så styrde Gud det hela, så att det ändå skedde just under påskhögtiden. Om det gömmer sig dolda planer i FN:s Agenda 2030 så är det likväl Kristus som sitter på tronen. Vi vet att Antikrist kommer. Vi vet också att hans tid är kort. När man försökte bygga Babels torn, blev det inte fullbordat. Vår agenda tills Kristus kommer åter bör vara att vi tror allt vad profeter, evangelister och apostlar har skrivit. Paulus vittnade inför landshövdingen i Caesarea: ”Men det bekänner jag för dig att jag enligt den vägen som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” (Apg 24:14)