”’Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?’ Och mannen som hade den onde anden kastade sig över dem, övermannade alla och misshandlade dem så svårt att de måste fly ut ur huset ut ur huset, nakna och blodiga.” Apostlagärningarna 19:16.
Den onde anden hade inte trivts i sällskap med Jesus eller hans apostel Paulus men den onde anden hade dock inte ifrågasatt deras auktoritet som ju kommer från Gud. Med de sju sönerna till översteprästen Skevas var det annorlunda. Det faktum att de brukade Jesus namn kunde inte dölja för demonerna att de inte hade fått vare sig kallelse eller auktoritet från Jesus.
Vilken auktoritet har biskoparna i Svenska kyrkan? Den frågan ställs nu på sin spets när socialdemokratiska politiker ger sig på Eva Nordung Byström, som tjänstgör som biskop i Härnösand. Hennes auktoritet är ifrågasatt ända intill avsättning och hon har sargats till sjukskrivning i konflikten. Hennes kolleger i de andra stiften samlade till biskopsmötet har av lätt insedda skäl ryckt ut till sin betryckta kollegas försvar. I ett uttalande från den åttonde oktober skriver man till försvar för biskopsämbetets auktoritet bland annat:
“I Borgåöverenskommelsen § 42 står: ’Guds gåvors mångfald kräver samordning, så att de kan berika hela kyrkan och dess enhet. Denna mångfald och mängden av uppgifter i tjänandet kräver ett samordnande ämbete … Episkopé (tillsyn) är ett hela kyrkans behov och att den trofast utövas i evangeliets ljus är av grundläggande betydelse för kyrkans liv.’”
Borgåöverenskommelsen har absolut sin betydelse men någon klippfast grund för synen på biskopsämbetet i en evangelisk-luthersk kyrka lägger den inte. Här är Svenska kyrkans kyrkoordning från 1571, utformad av ärkebiskop Laurentius Petri och bekräftad i bekännelseskriften Uppsala mötes beslut 1593. Laurentius Petri börjar sin framställning om biskopsämbetet med Apostlagärningarna 20:28: “Ha nu akt på er själva och på hela den hjord, där den helige Ande har satt er till föreståndare (episkopous) för att ni som herdar skall ha vård om Guds kyrka, den som han vunnit med sitt eget blod.” Petri går vidare med att peka på att biskops- och prästämbetet från början sammanföll men att en uppdelning snart skedde så biskopar fick hålla samman prästerna och ha tillsyn över dem. Petri menar att biskopsämbetet är av den Helige Ande men att det ändå har missbrukats i kyrkans historia, dels till världslig makt och dels till “margahanda judiska och hedniska viller” .
Som luthersk kyrkoman har Laurentius Petri Nericius glasklart för sig varifrån biskopsämbetet får sin auktoritet: Guds ord.
“Ty det rätta biskopsämbetet består i att man skall predika Guds ord samt ha uppseende över dem som står under hans vård att också de predikar rätt.” Kyrkoordningen, s. 75 (min nytolkning).
När det gäller Eva Nordung Byström var hon den som på ett särskilt sätt drev frågan att i styrdokumentet för Svenska kyrkans nya utbildningssatsning få in uppgiften att uppmärksamma ”naturens rättigheter”. Detta visar sig vara synnerligen skumt begrepp som har sina rötter i en rent panteistisk världsbild, som omfattas av latinamerikanska animister och nyhedniska svenskar.
Varken Eva Nordung Byström eller någon annan biskop i Svenska kyrkan ska kunna tro att de ska kunna hävda en särställning för sitt ämbetet eller att de i kraft av folkligt stöd eller äktenskap med tidsandan ska kunna hävda sin auktoritet. Den enda auktoritet som en biskop i en evangelisk-luthersk kyrka kan hävda är att man är kallad i enlighet med Guds ord, att man lär och förkunnar i enlighet med Guds ord. Utan att ställa sig under Guds ords auktoritet har ingen biskop eller präst någon auktoritet utan riskerar att hånas och härjas av demoner och fientliga människor likt Skevas sju söner.
I åratal har biskoparna utövat tillsyn i kyrkomötets läronämnd utan att bygga sina uttalande på Guds ord eller på kyrkans bibeltrogna bekännelse. Deras förnumstiga resonemang som kan låta nog så elegant när det svänger sig med citat från ekumeniska texter eller nya rön från den akademiska religionsvetenskapen. Men lära och tillsyn utan stöd i Guds ord står utan auktoritet både i andevärlden och bland människorna. I årtionden har biskoparna tagit sin hand ifrån präster som fått löpa gatlopp i media för att de i enlighet med sina prästvigningslöften velat vara trogna mot Guds ord. I årtionden har biskopar varit beredda att teologiskt försvara den ena villoläran efter den andra och gett sitt teologiska stöd när den politiska makten satt sin tvångströja på Svenska kyrkan. Nu är deras egen ställning och auktoritet hotad och de träder endräktigt upp till försvar inte bara för kollegan utan för sig själva var och en. Men försvaret hämtar inte stöd i Guds ord och därför är också biskopsmötets försvar inget mindre än ett fortsatt angrepp på och undergrävande av det ämbete som de anförtrotts. Att Skevas sju söner som fuskade som apostlar åkte på stryk gjorde det dock inte mindre angeläget att driva ut demonerna.