I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.
Det lär finnas miljarder stjärnsystem eller galaxer, som i sin tur består av miljarder av solar och planeter. I vår galax Vintergatan finns alltså lilla jorden, där du och jag bor. Här lever vi en tid och så dör vi. Vad händer sen? Många tänker att eftersom vi bara lever en liten stund här på jorden, då gäller det att leva i nuet, att ta för sig av vad livet kan erbjuda här och nu. Det är det enda som gäller när livet annars inte tycks ha någon mening. Meningslösheten är utbredd, och den kan medföra ångest, depression och till och med självmord. Vad är meningen med livet?
Denna helg tänker vi på de människor som lämnat jordelivet. Många går till sina anhörigas gravar och tänder ljus och på så sätt tvingas de tänka på döden. Men till vardags är den inte någon gäst vid middagsbordet. Döden, detta oundvikliga slut, försöker nutidsmänniskan förtränga. Hon undviker att tala om det. Det är en slags rädsla för den kommande döden. Man tänker att döden är något avlägset, något som kommer när det kommer. När människan blir gammal, kanske ligger på servicehemmet, då ska hon tänka på döden, tror hon. Och så när de ska dö, så hoppas de att allt är slut i och med döden. Kremationen förstärker den uppfattningen. När Sverige kristnades för 1000 år sedan så försvann seden att brännas när man hade dött. Kremation var mycket ovanligt långt in på 1900-talet. Det är först efter det radikala 60-talet, då normer förändrades och samhället sekulariserades att kremering tog fart. Idag kremeras cirka 70 procent eller kanske ännu fler. Man kan alltså se ett samband här. Någon uttryckte det så här: Om de första kristna visste att även kristna idag kremerades skulle de så att säga vända sig i graven. Mark Twain skrev: ”Närhelst du befinner dig på majoritetens sida är det dags att pausa och reflektera.” Vi är nästan tillbaka till hur det var innan Sverige kristnades även på denna punkten.
Man föds. Man lever. Man dör. Vi ska alla dö just för att vi är syndare. ”Syndens lön är döden.” En gång är det din tur att gå samma väg och dina anhöriga kommer att tända ett ljus på din grav. Som det heter: ”Av jord är du kommen, av jord skall du åter bliva … Herren, lär mig förstå mitt slut, att mina dagar har en gräns, så att jag inser hur förgänglig jag är.”
Döden är inte slutet. Det finns en fortsättning, även för dem som kremerats, oavsett om man vill det eller inte. Det kommer en uppståndelse. Profeten Daniel varnar dock: ”De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam.”
På Jesu tid fanns det två grupper som han ofta kom i konflikt med. Det var de två religiösa grupperna Fariséerna och Sadducéerna. Den senare förnekade uppståndelsen. Han bemöter i dagens evangelium deras kritik med att citera från Moseböckerna, som de menade sig hålla fast vid. Där berättar Herren för Mose att han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud och då hade dessa patriarker varit döda sedan långt tillbaka i tiden. Deras kroppar vilar i jorden, men deras själar lever dock vidare hos Herren i väntan på uppståndelsens morgon.
Några dagar senare skulle Jesus visa, inte bara Sadducéerna, utan hela mänskligheten, att det kommer en uppståndelse, genom att han själv uppstod ifrån de döda på den tredje dagen.
Hur får vi mening i livet? ”Herren är min Herde, mig skall intet fattas.” Herren Jesus har gjort allt färdigt för mig. Han har offrat sitt liv för mig. Han har krossat alla mina fiender. Han har dött för alla mina synder. Han har uppstått för mig. Han har döpt mig och insatt mig i sitt rike. ”Men vad hoppas jag nu på, Herre? Till dig står mitt hopp.” Jag, en syndare behöver en herde som hjälper mig. Och jag har en herde. Jesus är min herde, oavsett vad som händer i tiden, i döden eller vid uppståndelsen. Då har jag mening i livet.
Vi väntar på den stora dagen då Jesus kommer tillbaka, kroppens uppståndelse och ett evigt liv, då han kommer att säga som han sa till Lasarus: Kom ut. Och vi kommer då att vandra ut ur våra gravar och våra urnor.
Därför är det din Pastors huvuduppgift att förbereda dig att dö en salig död och förbereda dig för uppståndelsens morgon. Jesus säger själv: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.”
Det berättas om två män vid reformationen, Johan Esch och Henry Voes. De omfamnade evangeliet om Jesus Kristus och förkastade påvens budskap. Därav fängslades de och avkrävdes att de skulle återkalla sin lutherska tro eller att bli avrättade. Johan och Henry valde det senare och blev brända levande på bål i Bryssel. Dessa två var de två första lutherska martyrerna. Men, de dog en salig död och är nu i himmelen, tillsammans med Abraham, Isak och Jakob. Även idag hör vi om att sådant sker bland annat i mellanöstern. Istället för att avstå Kristus väljer de döden, för de vet att döden inte är slutet. Människor ser bara det de ser med sina ögon. De ser döden. Men med trons ögon ser vi Guds änglar som kommer och hämtar hem dessa till himmelen, precis som de gjorde med Johan och Henry och som de alltid har gjort och gör med alla Guds barn när de lämnar jordelivet.
Sänd, Herre, dina änglar ut, Att själen må vid livets slut Av dem till himlen föras. Och låt min trötta kropp i ro Sig vila i sitt tysta bo, Tills där din röst skall höras. Då skall jag, klädd i helig skrud, Med mina ögon skåda Gud Och av hans nåd och härlighet Mig fröjda i all evighet. O, Jesus Krist, ack bönhör mig, i liv i död jag tillhör dig.
I Jesu namn. Amen.