Bokrecension: Du blir vad du älskar.

Du blir vad du älskar: om den andliga kraften i goda vanor. 

Författare: James K. A. Smith. 

Förlag: EFS Budbäraren, 2019.

James K. A. Smith, tillhör rörelsen Radical ­Orthodoxy som växte fram i Cambridge under ledning av John Milbank, Catherine Pickstock och Graham Ward. De protesterade mot försöket att ge ett rationellt svar på den moderna sekulariseringen och ville återvända till det man uppfattade som klassisk kristendom med rötter hos ­Augustinus. Övergripande kan man säga att Radical Orthodoxy misslyckas med att lämna den postmoderna relativismen och fastnade då i en felaktig kunskapssyn. 

Denna felaktiga kunskapssyn kommer också fram i Smiths bok, och enligt mig läggs därmed en grund som är förödande för den kristna tron. I sitt avvisande av rationalismen avvisar Smith den medvetna, rationella delen av tron och talar istället om en intuitiv, undermedveten, omedveten och oartikulerad tro. Men denna ”tro” Smith talar om finns inte i verkligheten utan är en skentro. Tron som den Helige Ande verkar i en människa är alltid med­veten och artikulerad. 

Smiths skentro är samma villolära som Luther kämpar emot i form av anabaptister och svärmare, de som hävdar att ”den Helige Ande kommer till människan utan det yttre ordet” (Augsburgska bekännelsen artikel V). 

Den här omedvetna tron är en vanlig företeelse också bland många förment kristna nutida förkunnare, och beskrivs under begrepp som ”en ordlös tro”, ”tystnadens tal”, ”själens tysta samtal med Gud”, ”den inre tron”, eller som hos liberalteologin i förra seklet: ”trons irrationella språng”, ”inre upplevelse”, ”upplevelsen av bävan”.  I alla dessa fall är det samma skentro som varken verkar Guds frälsning eller ett helgat kristenliv. 

Bibelns mest klart uttalade beskrivning av tro finns i Hebreerbrevet och visar på en artikulerad och medveten tro: ”Tron är en tillförsikt om saker som man hoppas på, en övertygelse om saker man inte ser.” (Heb 11) Bekännelseskrifterna beskriver tro på det här sättet: ”Genom det förkunnade och hörda ordet upplyser och omvänder Anden hjärtat, så att människan kan tro Ordet och säga sitt ’ja’ till det.” (Konkordieformeln, Sol. Decl. II, 55) ”Denna tro är vissheten eller den vissa, starka förtröstan i hjärtat som med helt hjärta bifaller Guds löfte och till­sägelse, och håller det för visst och sant.” (Apologien, IV, 48). Dessa texter bygger på bibelord som: ”Det var Guds vilja att genom förkunnelsens dårskap frälsa dem som tror.” (1 Kor 1) ”Han ska tala ord till dig som du ska bli frälst av.” (Apg 11) ”Tron kommer av förkunnelsen, och förkunnelsen av Kristi ord.” (Rom 10) ”Jag ber […] för dem som genom deras ord kommer till tro på mig.” (Joh 17) ”Det evangelium jag förkunnade för er, tog ni emot och står fast i, och genom det blir ni frälsta om ni håller fast vid det ord jag förkunnade för er.” (1 Kor 15)

Lyssna på hur Petrus medvetet artikulerar sin tro: ”Jesus frågade: Ni då, vem tror ni att jag är? Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens son.”

Varje kristen vet på vad hon tror, nämligen Jesus historiska död för hennes personliga synder och hans uppståndelse i tiden för hennes rättfärdiggörelse, och genom denna tro får hon del av det som lovas. ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” (Rom 10:9-10)

Jag går här inte in på specialfallen där man måste modifiera hur medvetenheten i tron ska uppfattas, som hos kristna i svår anfäktelse där medvetenheten snarare upplevs vara otro, eller spädbarns eller hjärnskadades tro – tron är ju ytterst en gåva från Gud. Det kan även ibland hos icke-kristna och sökare finnas en undermedveten dragning mot Gud, som visar sig i fascination av liturgi, kyrkolokaler, praktiska andaktsövningar och dylikt, men dessa är inte ännu tro och Guds mål med sitt sökande är att ge just en medveten tro. Goda vanor har också sin plats i det mänskliga livet. Men när Smith kombinerar detta med en postmodern kunskapssyn och en skentro blir resultatet förödande.

Jag ska nu kort visa hur Smith i sin bok formulerar sitt avvisande av denna medvetna tro, som är biblisk, och ersätter den med en skentro, för att sedan även visa hur han, då den verkliga tron är utplånad, blir tvingad att gå över till gärningslära. Det finns många fler utsagor i boken som visar på dessa saker (och en del andra underliga saker, som ”magiska” föremål) men av utrymmesskäl begränsar jag mig.

Avvisande av tron

Smith förespråkar en kunskapssyn som upphöjer den omedvetna processen på bekostnad av den medvetna och artikulerade tron:

”Flera slags kristen fromhet och typer av lärjungaskap […] fokuserar ofta nästan uteslutande på att vi som kristna ska fylla våra intellektuella brunnar med biblisk kunskap, som om de var övertygade att vi kan tänka oss fram till helighet: helgelse genom informationsöverföring.” (s. 16. Detta säger Smith nedvärderande och avvisande.)

”Tänk om människans centrum och grund inte finns i huvudets intellektuella regioner utan i vårt inres magkänsla, i vårt hjärta.” (s. 19)

”Det är på samma sätt med ordningen och rytmen i en fullödig kristen gudstjänst, där vi lär oss något om evangeliet som vi inte kunde lärt oss på något annat vis, och som vi kanske inte ens kan sätta ord på. Den kristna gudstjänstens praktiker förmedlar en förståelse av Gud som vi ’förstår’ på ett plan som är djupare än intellektet, en kunskap om evangeliet som befinner sig i vår inre föreställningsvärld och förändrar hur vi beter oss i tillvaron, även om vi aldrig kan artikulera denna ’förståelse’ i form av trossatser eller dogmer eller en kristen världsuppfattning.” (s. 98, min kursivering)

Smith förlägger den frälsande tron i ett mystiskt, ordlöst och omedvetet inre:

”Jag har argumenterat för synen att vi lär oss saker i gudstjänsten på nivåer som vi inte är medvetna om.” (s. 128)

”Detta är en ’tro’ som sitter i ryggraden. Det sätt på vilket gudstjänsten åstadkommer detta är genom att vecka efter vecka bjuda in oss till en serie praktiker som inte bara kommunicerar information till våra hjärnor utan tar vår kärlek och vår längtan i anspråk genom discipliner som talar till vår fantasi, den djupt liggande estetiska ’frekvens’ där vi på ett tyst sätt förstår tillvaron utan att någonsin sätta ord på det.” (s. 107, min kursivering)

Gärningslära

Smith drar sedan åt gärningarnas väg till rättfärdighet. Först målar han upp den kristnes synd som ett problem som måste adresseras på något annat sätt än genom tro:

”Har du någonsin upplevt en klyfta mellan vad du vet och vad du gör? Har du någonsin upptäckte att ny kunskap och information inte verkar kunna leda till ett nytt sätt att leva? […] Du hungrar efter kunskap, du törstar efter bibliska tankar, du längtar efter Kristuslikhet. Ändå tycks inte all denna kunskap leda till ett sätt att leva. Det verkar som om vi inte kan tänka oss fram på helighetens väg.” (s. 17) 

Han kallar tron en intellektualism som ser människan som en ”hjärna på en pinne”-kristen och som misslyckas skapa rättfärdighet:

”Om ’du är vad du tänker’ borde ju rimligen fler bibelverser i våra hjärnor leda till att vi i vår person blir mer Kristuslika. Om ’du är vad du tänker’ borde ett förändrat sätt att tänka förändra vilka vi är.” (s. 16)

”Har verkligen allt ny information och allt tänkande befriat oss från våra mindre positiva vanor?” (s. 18)

Sedan presenterar Smith lagrättfärdighet som ett sätt att befria oss från dessa ”mindre positiva vanor”. 

”På sätt och vis är därför att bli dygdig att internalisera lagen […] så att man ska kunna följa den mer eller mindre automatiskt. Enligt Aristoteles blir en förvärvad moralvana till vår ’andra natur’ […] de (goda handlingarna) vävs in i vår person så att de blir lika naturliga för oss som att andas och blinka. Vi måste inte fundera över eller överväga vad vi ska göra: våra handlingar kommer ur vår natur, vi beter oss ’naturligt’. När vi fått vanor som blivit en ’andra natur’ betyder det att vi blivit den som person som är benägen att göra det goda. Vi kommer vara vänliga, medkännande och förlåtande personer, eftersom det har präglats in i vår karaktär. Vi behöver inte längre tänka på det; det är sådana vi är.” (s. 29-30)

”Att göra ’på känn’ det som inte kan göras med vanlig medveten tankeförmåga. Det är ingen dålig beskrivning av lärjungaskapets mål. Att bli anpassad till Sonens avbild är att ha absorberat evangeliet som en ’känslans intelligens’, en praktisk kunskap som vi bär i vår kropp och med vilken vi kan göra ’på känn’ sådant som vi inte kan göra med vanlig medveten tankeförmåga.” (s. 122)

Till Smiths försvar skulle man kunna hävda att han inte skrivit en bok om den objektiva, tillräknade rättfärdiggörelsen som Kristus utverkat åt oss på korset och som vi griper tag i genom tron som den Helige Ande skänker oss, utan han har skrivit en bok om helgelse. Men om Smith inte korrekt har förstått den tro som (genom att den griper om Kristus) ger oss den Helige Ande som är helgelsens kraft, utan lägger allt eller en del av tron i det ”omedvetna” och ”intuitiva”, så har han inte överhuvudtaget förstått den kristna trons väsen utan hemfaller åt en skentro. Och eftersom det enbart finns en tro och det är exakt samma tro som griper om Kristus försoningsverk och som också förlitar sig på Guds fortsatta verksamhet i kristenlivet, helgelsen, så är Smiths misstag förödande även för den frälsande tron. 

Exempelvis är Paulus tydlig i Galaterbrevet 3 att starten i kristenlivet (pånyttfödelsen) har samma grund som det fortsatta kristenlivet (helgelsen) – nämligen tron.

jon.ulrika@gmail.com