Nu är hösten här. Det kan vara en besvärlig årstid för många. Mörkret lägger sig tungt över sinnet. Dagarna blir kortare och allt eftersom löven faller bleknar färgprakten och kvar är bara ett dystert novembergrått landskap. Tungsinnets tid är inne.
Själv har jag alltid trivts mycket bra med hösten. Både under den färgsprakande inledningen och senare när de nakna oansenliga träden, efter höstvindarnas härjningar, inträder i sin vintervilas skepnad.
För mig hänger hela året samman. Jag kan inte skilja ut en årstid och säga, att den tycker jag inte om. Däremot kan jag säga, att hösten tilltalar mig extra mycket i Guds underbara naturs kretslopp.
Naturen har fått en central plats i vår tid av klimathot och hållbarhetsresonemang. Ibland sägs det att naturen tagit Guds plats i en sekulariserad tid. För mig är det dock obegripligt hur Guds skapelse skulle kunna ersätta Gud själv. Däremot kan jag mycket väl föreställa mig, att det kan vara ett sätt att förstå Guds storhet och kraft, att upptäcka allt det underbara i naturen. Naturen och dess oerhörda rikedom och mångfald bör göra människan ödmjuk och hälsosamt liten på jorden. Gud har gett oss ansvar att förvalta detta. Bara genom det ansvar Gud lagt på oss människor för sin skapelse kan vi växa. Bara genom Gud får vi liv och kraft också i årstidernas olika faser och skiftningar. Årets lilla korta kretslopp ingår i Guds fantastiska evighet.
För den som ser hösten som en deppig tid, vill jag förklara varför den fyller en så positiv symbolisk bild för mig. Jag uppfattar hösten som syndabekännelsens tid.
Den tid på året då det är dags att göra upp med årets förehavanden. Förberedelsen inför att få vila i förlåtelsen under kommande vinterro, för att ha ny kraft när våren kommer. Våren, den tid då jag får en ny chans att växa igen och formas utifrån mitt renare och bättre jag. Den pånyttfödda person som, när så sommaren kommer, har de bästa förutsättningar att blomma fullt ut. Så tänker jag mig årets rytm ur mitt kristna perspektiv. Hösten blir den förlösande syndabekännelsens tid och alltså full av nåd och hopp.
Kanske kan denna bild av hösten ge någon annan människa tillförsikt istället för dysterhet. Jag vill därför klä mina tankar kring hösten i hoppfull bön och innesluta de kristna bröder och systrar som nu känner sig nedstämda.
Gode Gud förlåt mig mina synder
Som höststormar river i trädens kronor sliter mitt dåliga samvete itu mig inifrån
Ge mig avlastning och lugn
Blås mig ren och frisk
Låt alla mina synder få falla likt löven på hösten
Lyft av mig det vissna, det orena och döda
Liksom allt förmultnar och försvinner vill jag att min synd lyfts av och förlåtes
Så som trädens och växternas avfall blir till ny näring i naturens kretslopp,
låt också mina synders borttagande bli till uppbyggelse och ny livskraft i mitt liv
Din natur går efter stormig höst in i vintervilan
Låt mig efter förtvivlan och bekännelse också gå in i förlåtelsens stillsamma ro
Gode Gud förlåt mig mina synder, tunga som höstmörkret, och ge min trötta själ vinterdvalans ro
Gode Gud ge mig vårens och pånyttfödelsens kraft och hopp
Gode Gud förlåt mig mina synder och låt mig renad och stärkt växa i kraft och njuta sommarens fulla blomstring ännu ett år