I många sammanhang i den västerländska kristenheten är Jesus Kristus är perifer person. Dess mer talar man om ”kyrkan”. Med det menar man de nuvarande kyrkoorganisationerna och deras aktiviteter just nu. Det kan bli som professor Hans Hof sade en gång: ”Kyrkan blir sitt eget budskap.”
Men hur kan det komma sig att Jesus Kristus själv blir perifer? En man som mot slutet av sitt liv funderade på detta var Bengt Hägglund (1920-2015). Han var professor i Lund, och 22 november är det 100-årsdagen av hans födelse. Det kommer att markeras med en teologisk konferens i Lund med föreningen Theofil som huvudman. På grund av corona kommer den att genomföras digitalt.
Bengt Hägglund var känd över hela världen för sin bok Teologins historia, som var översatt till många språk, bland annat tyska, engelska, ryska och portugisiska. På det sättet blev han lärare i teologi för kyrkomedarbetare i stora delar av världen. I hans bok ser man hur den kristna trons huvudlinje genom seklerna är bekännelsen till Fader, Sonen och den Helige Ande.
Bengt Hägglunds egna tankar hämtade mycket näring från det stora teologiska århundrade, som utgjordes av 1600-talet. Då visste man att vi människor inte har ett intakt intellekt. Vi behöver ljus från det sanna ljuset Jesus Kristus för att kunna förstå något av Guds vägar. Och även vår vilja är försvagad, så att vi inte med egna krafter kan övervinna våra negativa böjelser. Vi behöver Guds Helige Ande. Denna defekt i intellektet och denna försvagning av viljan kallas traditionellt ”syndafördärv”, och denna faktor är det stora dilemmat för hela mänskligheten i alla tider. Det är just detta som gör att vi har behov av Jesus Kristus. Han upprättar oss på alla plan, även intellekt och vilja.
Men om man döljer eller glömmer bort detta vårt dilemma, tror man att man inte behöver Jesus mera. Det blir inte viktigt att tala om honom eller förkunna honom, annat än möjligen som en hjälpande hand. Så går Jesus förlorad. Och av förkunnelsen blir krav och uppmaningar.
En gång yttrade Bengt Hägglund: ”När man tog bort syndafördärvet ur syndabekännelsen, gjorde man en större förändring än när man införde kvinnliga präster.” Så måste det vara. Därmed dolde man ju att vi behöver Jesus. Den bön han syftade på är den som inleder högmässan. Men det paradoxala inträffar, att denna verklighet, som av så många kristna förtigs eller glöms, den talar nutida konst och litteratur så mycket tydligare om, även om man inte använder själva ordet. En av USA:s främsta förkunnare, professor Anselm Ramelow, uttryckte det så: ”Vår tidsanda är att förbanna mörkret och att skingra tankarna.” Mörkret – som förbannas i konst, musik, dikt och rap – är uttryck just för ”syndafördärvet”.
Dess större skäl har vi att tala om Jesus.