Medan han skyndade fram genom snön ropade de efter honom. Men han visste att det inte var på riktigt. Han visste det eftersom de som ropade efter honom inte längre fanns. Det var Hussein, under hela skoltiden hans förtrogne anfallskollega i fotbollslaget. Det var mamma, hans enda fasta punkt. Det var William, grannen som han länge hade skyllt allt på. Och så var det Andreas, som han helst inte …
– Michael! MICHAEL!
Nu inbillade han sig inte att någon ropade. Michael såg sig omkring och märkte hur någon kom emot honom i mörkret. Gatubelysning var precis bakom personen, vars skugga var det enda han kunde se i motljuset.
– Michael! Är det du!?
Nu märkte Michael vem det var: Karin, hans lärare i högstadiet, och volontär i läxläsningsgruppen på gymnasiet.
Ofta hade de suttit och tragglat matteläxan efter skoltid. Men flera gånger när de stämt träff hade han inte dykt upp. Michael tog studenten utan gymnasiebetyg. När han då och då tänkte på Karin, skämdes han. Hon hade många gånger sagt till honom att han hade kunnat ta studenten med goda betyg. Han kunde komma långt, hade hon sagt. Och även om han själv inte kunde tro det var det förmodligen sant, för hon brukade säga som det var. Det gjorde henne oerhört populär bland skolans mer stökigare pojkar, och av någon anledning dök de mangrant upp till hennes läxläsningsgrupp.
Vid ett tillfälle sa hon till en pojke i läxläsningsgruppen att han saknade läshuvud och att han borde sluta skolan. Det var bara slöseri med tid i hans fall och han förstörde för de andra som han inte respekterade genom att störa dem. Han borde börja jobba istället, så att han kunde hjälpa sin mamma. Michael satt vid borde intill och hörde alltihop. Men också teaterläraren hörde och gjorde en affär av det.
Teaterläraren anmälde till rektorn som först inget ville göra, och då vände sig teaterläraren anonymt till lokaltidningen. Tidningen skrev om läxvolontären som kränkte elever och hittade även något Karin hade skrivit på Facebook som tydligen var upprörande. När lokaltidningen intervjuade rektorn fördömde denne agerandet såsom stridande mot skolans värdegrund och Karin fick sluta. Verksamheten lades ner på dagen men rektorn utlovade en ny verksamhet till hösten ”utan religiösa aktörer”. Detta hände i mitten av Michaels sista termin, ungefär ett par veckor innan nationella proven. Endast med Karins hjälp hade han kunnat klara dem, men nu slutade han bry sig. Strax efter nationella proven dog Michaels mamma i bröstcancer. Han gick in i ett mörker och var inte på skolan en dag därefter.
– Det var länge sedan jag såg dig här! Var har du varit?
Michael dröjde med svaret. Visste inte Karin? Spelade hon okunnig eller hade verkligen ingen sagt till henne?
– Jag har varit bortrest ett tag … ehh … besökt släktingar och sådär … alltså … du vet … alla vill ju ha hjälp med en massa saker … man blir kvar å sådär.
Karin dröjde med svaret. Tittade bort en kort stund, men tog samtalet vidare.
– Ja, men precis! Jag vet hur det är. De ringer och ber om hjälp med att sätta upp en tavla, och sedan står man där och ska måla om hela huset! Vad ska du förresten göra i jul?
– Vet inte. Sedan mamma dog är det annorlunda. Hon ville ju alltid till kyrkan. Nu är det bara jag och brorsan och hans dotter. Vi brukade ju inte gå till kyrkan utan mamma.
– Men kom på julottan i Kungshöjdskyrkan! Du bor ju alldeles bredvid! Vi äter god mat efteråt. Det är flera unga med barnfamiljer och vi äldre är inte så farliga. Karin log och tog en paus. Du kan säkert organisera det med dem. Men nej nu måste jag gå, vi ses! Michael blev stående. ”Organisera det med dem” hade hon sagt. Då visste hon hur han hade det: Att han hade fotboja och övervakare. Det ringde på mobiltelefonen.
– Michael.
– Hej, det är Linda på kriminalvården här. Var är du?
– Alldeles utanför porten.
– Du är fem minuter sen. Om du markerar dig som hemma inom fem minuter behöver jag bara rapportera normalavvikelse.
– Ok, jag går in nu.
***
Veckorna efter att skolan var slut hade på sätt och vis ändå varit bra. Han fick överta mammas hyreskontrakt genom socialtjänsten och när brodern Garo flyttade in med sin dotter Emilia (Michael hade ibland svårt att komma ihåg vem av alla Garos flickvänner som var hennes mamma) blev det ganska roligt. Emilia var tretton år och ganska mogen för sin ålder. Till sina kompisar sa Michael och Garo att någon av dem alltid var tvungen att vara hemma på kvällen, eftersom Emilia inte fick gå ut efter klockan sju. Egentligen var det Emilia som hade bestämt det. I Emilia såg bröderna sin avlidna mamma: den farmor som hade uppfostrat flickan och gett henne ett modersmål. Den sista gången bröderna träffade sin mamma tillsammans hade hon hållit dem i ett järngrepp i varsin arm: ”Gud nåde er, om ni inte tar hand om henne.”
Michael ansåg sig ha misslyckats med att ta hand om henne. En varm och skön julikväll hade han grillat med grabbarna i området. Han visste vad de flesta hette, men egentligen inte vilka de var. Någon barndomskompis till Garo blev en ny bekantskap och redan några veckor därefter var han inbegripen i dennes ”sysselsättning”. Under hela tiden hade han aldrig varit ansvarig för något annat än förvaring. Det var en uttalad hederskodex i detta gäng, som man också ofta följde, att man inte kunde kräva mer av någon som hade barn (även om han bara var Emilias farbror). Paketen var relativt små men värdefulla. Ett kilo kokain var värt närmare en miljon kronor i gatupris. Fastän Michael var en oundgänglig och tillförlitlig mellanhand ansågs dock den risk han tog som låg. Några stora pengar tjänade han aldrig, men tillsammans med socialbidraget räckte det för att slippa jobba. Därmed kunde han undkomma den värsta ångesten över att han aldrig hade fått betygen för att läsa vidare.
Den olycksaliga veckan var dock paketet tyngre. Flera kilo tyngre. En ung kurir levererade det och lät honom förstå vad det var, med någon indirekt kommentar om dess effekt. Fyra dagar senare fick han meddelande om att ha det redo inom 20 minuter. Stressad kom William förbi och hämtade upp det. Han gömde det i knät med någon annan bakom sig på mopeden. Michael följde dem med blicken medan de gasade iväg förbi fotbollsplanen.
Hela mordutredningen var egentligen bara en katt och råtta-lek mellan polisen och gärningsmännen. Polisen ansåg sig ha trovärdiga informanter om gärningsmännen, men inga bevis. En söndag förmiddag skrev lokaltidningen att det ryktades om att polisen övervägde vallning efter vapnet i skogen under nästföljande vecka. Ryktet hade placerats av polisen själv hos tidningen och redan samma söndagskväll kunde två spanare se en ung figur rusa fram mot platsen där polishunden redan för flera veckor sedan hade markerat var vapnet låg nedgrävt. Det var William som greps och genom dennes mobiltelefon kunde cirkeln slutas även kring Michael, vars DNA överensstämde med DNA på mordvapnet.
Michael häktades på sannolika skäl misstänkt för medhjälp till mord. Förutom DNA-spåret på själva mordvapnet fanns det också en mängd graverande indicier. Men det var i häktet som han upptäckte Jesus. Första gången han bad till Gud var det en tacksamhetens bön för att hans mamma slapp se honom i detta tillstånd. Han blev själv förvånad över att han vände sig så direkt till Gud. Vid kyrkobesöken med sin mamma hade han ibland observerat hennes innerliga böner, och känt en lika motsatt kyla inom sig själv. När han viskade fram bönen erfor han ett ljus som ville komma in men som han själv ville hindra från att inträda. En kort stund senare föll han samman i gråt och låg högljutt hulkande på golvet samtidigt som han upplevde en trygghetens hand på sin rygg.
När personalen blev orolig kallade man dit en samtalsterapeut som försökte säkerställa en grundläggande psykisk hälsa. Hon försökte motivera honom och berättade om de många intagna som begått grova brott men sedan förbättrat sitt liv. ”Innerst inne är du god, Michael.” Men han kunde inte tro henne: ”Men varför vill jag då inte släppa in ljuset i mitt liv?! Varför vill jag fortsätta att leva i mörker!?” skrek han mellan tårarna. Terapeuten satt tyst länge, innan hon undrade om han fortsatt ville leva. ”Men vad tror du! Det är ju livet jag vill ha!” skrek han, och föranledde tre vårdare att inträda i cellen och förklara att terapeuten kanske skulle fortsätta samtalet en annan gång.
I slutändan dömdes han till två års fängelse för grovt vapenbrott och narkotikabrott. Båda brotten erkände han. Han hade också velat erkänna medhjälp till mord men hans advokat förbjöd honom till detta. ”Du förvarade vapnet i fyra dagar, Michael. Du försökte inte mörda någon.” ”Men”, invände han, ”vore det inte för mig kanske Andreas hade levat idag.” Men advokaten redovisade ett förnekande inför rätten och Michael svarade helt sanningsenligt på alla frågor han fick. När åklagaren yrkade på ett längre fängelsestraff höll han med om varenda ord. Ja, han var skyldig till Andreas död. Ja, hans inblandning resulterade i att Hussein sköts i en gängsammandrabbning veckan därefter. Men åklagaren lät inte helt övertygad själv om hans skuld när hon sammanfattade åtalet, och en enig rätt friade honom. Även William friades, trots att Michael hade berättat om att han hade hämtat vapnet samma dag och att han hade gripits på platsen där vapnet gömts. Det saknades enligt rätten tillräcklig teknisk bevisning. En vecka efter rättegången dog William under oklara omständigheter i sin lägenhet.
***
Garo och han hade faktiskt talat om att de kanske skulle ta sig upp till julottan, som ett sätt att minnas sin mamma, men snabbt avfärdat tanken eftersom det var så tidigt på morgonen. Trots det fann de sig sittandes i en full kyrka på julottan med Emilia mellan sig. Emilia hade tydligen flera dagar innan jul ringt till kriminalvården och fått tillåtelse till avvikelse från Michaels schema. Hon höll sin sovande pappa Garo i handen och följde med i gudstjänsten i den psalmboken. Michael sjöng inte med men läste texterna.
När det var dags för predikan förklarade prästen att de skulle sjunga en av de mest älskade av de svenska julpsalmerna och att han skulle vilja dela några ord efter varje vers. De inledde med att sjunga:
Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund,
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.
Prästen var inte direkt ungdomlig eller modern i sitt tilltal. Men det var ändå något levande över det som sades. Michael fick känslan av att han hade något som han ville förmedla som var viktigt. Trots det hade han först svårt att hänga med. Prästen talade om barn som för länge sedan tände ljus och samtidigt sjöng Nu tändas tusen juleljus. Sedan nämnde han något om skolan förr i tiden (varvid några äldre i bänken framför tittade menande på varandra och nickade instämmande) och ganska snart var det dags för den andra versen.
Och över stad och land i kväll
går julens glada bud,
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.
”Julen”, berättade prästen, ”kallas också för Kristi födelses fest. Vi firar att Gud kom till världen som människa. Detta är ett glatt budskap eftersom vi människor har det svårt här i världen.” Nu började Michael lyssna. Att de övriga som satt i kyrkbänkarna, perfekt uppklädda familjer med söta barn eller pensionärer med vackra smycken, skulle ha det svårt trodde han inte. Men han hade det svårt, för han visste varken ut eller in om sig själv eller sin framtid. Prästen fortsatte. ”En del av oss har haft det enkelt i livet. Vi har haft en god uppväxt med föräldrar som älskar oss. En del av oss har inte haft den lyckan. Vi har inte fått lära känna våra föräldrar och det känns som att vi kommer att klara oss sämre.” ”Men”, sa prästen, ”vi har det alla lika svårt. För i vårt inre vill vi inte av oss själva tro på Gud. Vi vill leva för oss själva och fortsätta i ett inre mörker. Vi vill inte släppa in ljuset i våra liv.” Michael studsade till så att ena benet slog i bänken framför. Det var ju detta han hade känt i häktet. Prästen höjde nu rösten något och talade sakta: ”Det var därför som Jesus kom till oss. Han kom till jorden för att också kunna komma till våra hjärtan.” De sjöng nästa vers.
Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus!
Nu lyssnade Michael på allvar på prästen, som fortsatte att tala om bönen. ”Det är vanligt att be”, påstod han, ”även för människor som inte går i kyrkan. Men det vi ber om är oftast inte det vi allra mest behöver. Vi ber om att vi ska få veta vad vi ska bli i framtiden, vem vi ska gifta oss med och att Gud ska beskydda oss. Allt detta är bra. Men det vi allra oftast borde be om, är att Guds ljus ska lysa upp vårt inre. Vad gör det att vi finner ett yrke som vi passar för, om vårt inre är i mörker? Vad spelar det för roll att ha ett lyckligt äktenskap, om vi inte känner Jesus. Vad spelar det för roll att ha hälsa och styrka, om vårt inre är dött och svagt. Och detta ljus kommer att förändra våra hem och hus, våra familjer och våra samhällen. Har du bett om att Gud ska lysa upp ditt hjärta? Gud vill skapa denna längtan hos dig. Gud vill dra dig till sig. Han vill lära dig att be denna bönen i ditt hjärta så att ljus kan komma in där det onda nu råder.” De sjöng sista versen.
I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid!
Prästen höjde nu på allvar rösten och talade med en sådan innerlighet och övertygelse att det var fullständigt knäpptyst i den fullsatta kyrkan. ”Men det onda kommer inte endast inifrån oss själva. Djävulens makt, den onda makt som finns i världen, vill också omsluta oss och ta ifrån oss det goda som vi har. Att vi syndar och går bort ifrån Gud handlar inte bara om att vi är svaga och ger efter för vår onda vilja. Det handlar också om att det onda övermannar oss. Likt en brottare som kämpar med sin motståndare i jämn kamp och när han tappar jämnvikten så faller han med en oerhörd kraft mot golvet. Så måste också vi kämpa mot det onda. Med Guds nåd kan vi ibland stå emot det. Vi lyckas finna de goda sällskapen och de goda vanorna. Men helt plötsligt övermannar oss det onda, och då är kampen inte längre jämn. Då riskerar vi våra liv när vi kastas bakåt.”
Prästen fortsatte. ”Reformatorn Martin Luther talade om det onda som en rånare i skogen. Vi tror när han dyker upp att nu är det bara att lämna ifrån oss de ägodelar vi har i vagnen. Tack och lov, tänker vi, att jag har de mest värdefulla sakerna i trygghet hemma i mitt hus. Tack och lov att rånaren bara stjäl dagskassan. Men, påpekar Martin Luther, det finns ingenting som hindrar att rånaren också dödar oss där i skogen. Det onda griper oss inte endast på våra svaga punkter. Det onda vill förgöra oss helt och hållet. Därför”, avslutade prästen, ”behöver vi inte bara be om förlåtelse och låta oss försonas med Gud. Vi behöver också be om beskydd så att det onda inte övermannar oss.”
Michael satt tyst resten av gudstjänsten och tittade mot altartavlan längst fram i kyrkorummet. Den föreställde Jesus med öppnade armar mot honom. Där och då bad han om detta: att Gud skulle förlåta honom hans synder och att Gud skulle beskydda honom från det onda. Han sa till Jesus att han inte visste hur han skulle kunna följa honom på det sätt som hans mamma hade gjort, men att han ville att Guds ljus skulle komma in i hans hjärta.
Vid julbrunchen som serverades i samlingslokalen kom Karin fram till honom. Eftersom han hade förstått att hon visste tog han själv upp ämnet. Han hade nu två månader kvar av sin strafftid utanför murarna. Han skulle tala med en studievägledare i Kriminalvården om att läsa in sina gymnasiebetyg och frågade Karin om hon kunde hjälpa honom. Ja, sa hon, men ännu mer ska jag be för dig. Jesus ska ge dig nåden att klara detta. Den juldagen gick Michael hem till lägenheten med förväntan inom sig. Emilia såg honom le och frågade vad han tänkte på.
– Jag ser fram emot annandagens gudstjänst, svarade Michael.