Ronald Henriksson har fått vara ett redskap i Herrens hand när han som församlingsassistent och diakon mött människor med kärleken från Gud, och detta trots att kärlek, omsorg och omvårdnad är just det som Ronald saknat under sina första tio år i livet. Han hade inte lärt känna vem Gud var och han var helt utlämnad i en tillvaro som präglades av förakt och våld. Han hade ingen att vända sig i sin nöd och det var, till synes, ingen som såg honom eller älskade honom.
Här får ni ta del av Ronalds egen berättelse om sin barndom och vägen till ett liv värt att leva, mot alla odds.
Ronald berättar att han är född i en familj med hyfsat hög status. Hans far var disponent och hans mor var hemmafru och har honom veterligen aldrig jobbat utanför hemmet. Han är trea i raden av fyra syskon. Hans syskon har aldrig blivit illa behandlade i hemmet trots att det var strikta regler. För Ronald var de första tio åren i hemmet något helt annorlunda än för hans syskons.
– Min barn och ungdomstid var katastrofal. Den var riktigt, riktigt, vidrig. Det har präglat mig mycket samtidigt som jag tycker att det är ett under i sig att jag har blivit den jag är. Jag har inte haft förutsättningarna, jag har förvägrats allt som behövs för att växa som människa och det sedan första stund. Istället för att vara väl behandlad har jag blivit mycket svårt misshandlad. Förutsättningarna för att jag ska kunna sitta här idag och föra ett hyfsat resonabelt samtal var noll, verkligen noll. Det är också därför som jag upprepar detta att vi är unika individer. Ingen vet exakt vad andra bär på, ingen kan veta exakt vilka förutsättningar andra haft eller inte haft.
Den fråga som följt Ronald hela livet och som han aldrig fått svar på, och aldrig kommer att få svar på är varför just han blev så illa behandlad av sina föräldrar.
– Mina syskon är väl behandlade. De säger att det var strängt och att föräldrarna hade konstiga regler, men de har positiva minnen. Från allra första början var det annorlunda för mig. Min mamma har sagt till mig i vuxen ålder när vi träffades: Jag vet inte vem du är! Jag har aldrig haft någon son som heter Ronald. Du ska veta en sak: jag drack terpentin för att bli av med dig!
Detta sa Ronalds mamma till honom när de träffades för första gången efter 46 år. Han har aldrig förstått varför just han, redan som mycket liten, var så föraktad. Ronald har fått höra av sin mamma att han var besvärlig och att hon bara inte velat ha honom. Själv tror Ronald att det kan vara många olika faktorer som spelar in, men exakt hur det förhåller sig vet han inte. Detta är också hans stora plåga i livet, och han kommer aldrig att få svar på sina frågor:
– Jag har aldrig fått veta varför, varför var det så? Jag har bara några få spekulationer, men det räcker inte. Jag försöker tolka och trösta mig med, och det är nog en stor del av sanningen också, att jag betraktar henne som psykiskt sjuk. Samtidigt är det märkligt att det bara gick ut över ett barn.
Det är just detta som är det märkliga i Ronalds berättelse. Han föds in i en väletablerad familj och har tre syskon, både äldre och yngre syskon. Ronalds mamma är den som varit den dominanta i familjen, det är också hon som varit den drivande i misshandeln av Ronald. Det är något av ett mysterium att hon inte uppvisat några andra tydliga avvikelser i sitt beteende än gentemot honom. Det ligger annars nära tillhands att låta tankarna gå till förlossningsdepression eller amningspsykos men då hon fortsatt att bete sig så illa mot Ronald under tio års tid och också 46 år senare utstrålar sådant hat mot honom är det inte en trolig förklaring. Det är trots allt endast Ronald, och därmed varken äldre eller yngre syskon, som behandlats illa. Och det Ronald utsatts för saknar alla gränser:
– De tio första åren i mitt liv, då jag bodde hemma, fick jag bo i källaren skild från den övriga familjen. Det var i ett litet rum med en brun nålfiltsmatta och cementfärgade väggar. Det fanns ett litet vädringsfönster i rummet och det var därifrån som ljuset kom. Jag har under min tid hemma aldrig ägt en leksak, ägt en bok eller något sådant. Jag hade oftast något straff som gjorde att jag, när jag var i den åldern, inte fick gå till skolan. Det vanligaste var att jag fick straff för att jag kissat i sängen, vilket jag gjorde fram tills jag var kring arton år gammal. Förstå vilken förfärlig sits! Jag vågade inte somna på kvällarna på grund av skräcken och rädslan att kissa i sängen. Till slut somnar man ändå av ren utmattning och kissar på sig. Så straffas man åter för det.
Den normala tillvaron var alltså att vara ensam i källaren, det i sig var inget straff. Ronald pratade inte med någon och pratade därför i perioder med väggen, det var hans enda samtalspartner. Där i sin ensamhet hörde han stegen från familjen som levde sitt ’normala’ familjeliv på de andra våningarna. Ronalds fokus, där nere i källaren, var ständigt riktad mot övervåningen. Han lärde sig att höra på stegen vem det var som gick över golvet. Han kunde höra på mammans steg när hon förberedde sig för att gå ner till honom och misshandla honom. Inte sällan satte hon på musik för att dölja ljudet så att grannarna inte skulle höra. Trots att såväl pappan som syskonen kunde delta i misshandeln var det vanligaste att mamman gick ner till Ronald och misshandlade honom när den övriga familjen var på skola och jobb. Straffen, utöver att inte få gå till skolan, var mycket brutala:
– Jag fick stryk mer eller mindre varje dag, ja, det var mer som misshandel. Det var tortyr eller vad man ska kalla det, det är så förfärligt. Det är alltifrån bestialiska tortyrmetoder till detta med maten. Jag tvingades väldigt ofta äta härsken, gammal, rutten mat direkt från kastrullerna. Jag minns hur de bar ner gamla grötkastruller med havregrynsgröt som hade stått ett par dagar. Det var intorkat och bara avskrapet var kvar till mig att äta. Min mamma stod dessutom alltid över mig och röt med barsk röst: ”Ät nu då! Ät nu då! Du är väl hungrig?” Det var ju sant att jag var hungrig men det var ju så äckligt! Om jag vägrade äta eller kräktes, vilket jag gjorde rätt så ofta av alla kväljningar, så fick jag stryk. Det kunde vara med en läderrem, mattpiskan, ett rör från dammsugaren, en kätting eller något annat. Sedan fick jag ofta äta det som jag hade kräkts upp. Det var djävulskt, riktigt djävulskt! Det var inte bara min mamma som slog mig utan också min pappa, men då oftast på hennes order. Som fyra till femåring doppades jag också ner med huvudet i toaletten. Man höll mig i fötterna och spolade, och spolade och spolade. Det och mycket annat som de utsatte mig för hemma.
– Det läskiga var att jag också blev sedd på som något abnormt av mina syskon. Undantaget är min fem år yngre bror. Mina två äldre syskon blev däremot programmerade till att också hjälpa till att spöa mig. Misshandla mig på olika sätt.
De fysiska skadorna som Ronald fick var mycket stora, trots att de sannolikt inte på långa vägar kan mätas vid de mentala skadorna:
– Jag var mycket svårt skadad i kroppen. Svårt skadad eftersom jag blivit slängd i golvet som spädbarn. Jag hade brutit ett ben på flera ställen men också höften och en rad andra skador. Mina föräldrar tog mig aldrig till sjukvården, jag fick läka ihop bäst jag kunde. Detta medförde att jag växte på ett abnormt sätt. Jag minns den dag som jag började skolan när jag var sju år. Mina föräldrar var faktiskt med då för de skulle naturligtvis hålla skenet uppe och personalen frågade: Varför ser pojken ut så här? Jag gick dubbelvikt, framåtböjd, som en krok och ena benet stod nästan åt fel håll och benskillnaden var enorm mellan höger och vänster ben. Jag haltade svårt. Jag var också socialt skadad så jag inte vågade se någon i ögonen. När någon tilltalade mig så ryggade jag, skrämd, undan. Jag var ju inte direkt frisk på något sätt. Så de frågade varför jag var sådan. ”Han hade polio som liten” svarade mina föräldrar. Lärarna gick på det till en början eftersom det ju faktiskt fanns kvar polio i samhället på 50-talet.
Lärarna på skolan, liksom grannar, började dock med tiden förstå att allt inte stod rätt till hemma hos Henrikssons. De få gånger som Ronald var i skolan fick han frågor från lärarna. De frågade hur det var hemma, men Ronald vågade inte säga som det var. Med tiden började de undra om det föräldrarna sagt verkligen kunde stämma. Till slut var det några som slog larm. Det var när Ronald var tio år gammal som befrielsen kom:
– Jag räddades från hemmet av polisen och barnavårdsnämnden. Skolan och grannarna hade äntligen slagit larm gemensamt. Då hade polisen haft civil spaning på vårt hus under en tid. Jag var tio år när jag blev befriad. Jag blev förd till ett sjukhus men de saknade tillräckliga resurser så jag förflyttades till Lunds lasarett och där låg jag i 2,5 år. Då såg kroppen ut som hej kom och hjälp mig. Jag låg i ställningar och gipsvaggor och sådant när de försökte räta till mig. De visst inte vad de skulle göra av mig sedan, de kunde ju inte skicka hem mig. Då hamnade jag på ett barnhem i Växjö, den gamla sortens barnhem. Vi var mest pojkar som man, antar jag, försökte placera ut i fosterhemsfamiljer. Jag väntade ju också på någon sådan plats om möjligt. Jag var cirka 12 år när jag kom dit och var 14 år när jag kom därifrån. De första åren satt jag i rullstol och skulle tränas upp i min kropp. På det där barnhemmet blev jag tyvärr sexuellt utnyttjad av en kärring som var baderska. Tre gånger i veckan skulle barnen bada enligt deras koncept och det var förfärliga stunder. Det var två jättetanter, de såg ut som två Michelingubbar klädda i vitt, och den ena av tanterna kom med sina två jättelabbar och lyfte upp mig ur rullstolen och ner i badkaret och av med kläderna. Hon pillade på flera av oss pojkar när hon kände för det. Det satte mycket djupa sår.
Tiden på barnhemmet bär med sig flera svåra minnen men det hände också positiva saker som fått återverkningar på Ronalds fortsatta liv:
– Det var på barnhemmet som jag träffade min första kyrkliga kontakt i livet. Föreståndarinnan var kyrklig, men det förstod jag först långt senare. En av hennes kompisar kom ibland och hälsade på lite då och då. Han hette Gustav Adolf Danell. Han var på den tiden domprost i Växjö. Av någon anledning kopplade föreståndarinnan, som hette Anna Johansson, ganska ofta ihop mig med honom när han kom. Jag tyckte att han var gammal och mossig och jag fattade inte vad han sa. Men det hörde till saken att det var en mycket svår tid för mig, jag litade inte på någon och misstrodde alla. Jag hade ont i kroppen och var förtvivlad över hela situationen och undrade om jag alltid skulle sitta i rullstol och vad som skulle hända med mig. Jag var också i en väldigt känslig ålder. Men tänk att han, genom ett långt och segt arbete, fick mig på lite bättre tankar. Men det tog tid och han offrade jättemycket tid på mig. Han kom och tog ut mig i sin bil, han hade en jättefin bil, och vi åkte hem till honom flera gånger och han bodde jätteflott i sin domprostgård. Han skulle läsa för mig och jag fattade ingenting och jag tyckte allmänt att det var jättetråkigt och högtravande. Sen gjorde han så att jag ibland fick vara en sorts vaktmästare i Växjö domkyrka. Så jag har suttit i Växjö domkyrka och delat ut tidegärden till folk. Det är en erfarenhet när jag satt där i min rullstol och tanterna kom fram och pratade. Sedan kunde jag så småningom resa mig och stå där med mina kryckor eller sitta på en stol. Så höll det på. Det var så mörkt inom mig, men första gången det blänkte till lite var i mötet med Danell, det var något som tändes där.
Många år efter att Ronald lämnat barnhemmet besökte han föreståndarinnan Anna och några av hennes vänner som efter sin pensionering bosatt sig på Öland. De bodde i tre söta hus och delade på allt:
– Det var så roligt, när jag besökte dem var de pensionärer och de hade allt gemensamt. En hade TV, en hade bil och en hade tvättmaskin. Det var så tjusigt på något sätt då de turades om att tvätta, köra bil och sådär. Det var häftigt. Men föreståndarinnan fick nästan hjärtslag när jag kom dit. Jag vet inte hur många år det hade gått men jag hade i alla fall gift mig och hade fått alla mina tre barn, fast de var ganska små. Vi besökte henne, hela familjen. Hon höll nästan på att dö. ”Det är inte möjligt! Det är inte möjligt!” Hon sa att hon hade en liten svart bok som hon skrev om alla 1200 ungar som hon hade haft under hela sin yrkestid och hon sa: ”Det är första gången som jag ska visa, jag ska visa dig vad jag skrev om dig. Jag har aldrig visat någon annan men du ska få se för det är så otroligt stort.” Hon hade skrivit i stor oro och ångest över att det inte kommer att gå bra för den här lilla pojken som haft, och har det, så svårt. Hon skrev att de satsat hårt på mig. Hon nämnde också kontakten med Danell men konstaterade: ”Men han är så mörk i sinnet.” Och det var jag och det berodde på att jag på den tiden var så uppfylld av hat. Jag var så hatisk förstår du så att jag gick och funderade på hur jag skulle kunna hämnas. Hur jag skulle ha ihjäl mina egna föräldrar, så illa var det.
– Det fina med Danell, jag minns inte så hemsk mycket, men så småningom begrep jag mig på honom alltmer och jag var så imponerad av att han höll med mig. Det var flera andra som inte gjorde det. När jag berättade, och han såg ju att jag var väldigt mörk i sinnet och tvär, så frågade han mig och det tog tid innan jag berättade för honom om mina mörka tankar. Då sa han: ”Men det är väl inte konstigt, vem skulle inte tycka som du om man har den bakgrunden som du har?” Medan det var andra som sa att jag inte fick tänka som jag gjorde och sa att jag skulle bli sjuk om jag tänkte så. Så var det inte med Danell, han förstod mig hyfsat bra. Tyvärr skiljdes våra vägar då jag senare blev förflyttad upp till Stockholm till ett fosterhem. Vi möttes aldrig mer.
Efter tiden på barnhemmet kom Ronald till en fosterfamilj, han var då knappt femton år gammal. Ronald fick god omvårdnad i fosterhemmet men kom dem aldrig riktigt nära. Det var tiden i fosterhemmet som den stora förändringen skedde:
– Jag bestämde, lite senare än alla andra, att jag ville konfirmeras i Farsta i Stockholm. Där träffade jag en ny person som kom att betyda mycket för mig. Det var min konfirmandlärare, Martin Cederholm. De andra i gruppen tyckte han var jättegammal, mossig och urtråkig men av någon anledning greps jag av honom och var så jätteglad i honom på något sätt. Han utstrålade en trygghet som var väldigt viktig. Jag hade ju så svåra läs- och skrivsvårigheter men han lånade ut mängder med böcker åt mig både av andlig karaktär och lite annat. I fosterhemmet var det strängt och klockan nio skulle det vara släkt och man skulle ligga i sängen. Då låg jag och läste med min ficklampa under täcket och stavade mig igenom den lånade litteraturen. På något underligt sätt hände det nog någonting där. Jag fick väl någorlunda till läsningen och jag förstår inte riktigt hur. Nu är jag bra på både muntlig och skriftlig framställning men med tanke på hur mina betyg såg ut är det märkligt. Min lästid var jag helt fascinerad av, jag tyckte att det var jättespännande och det var ju en helt ny värld för mig och jag fattade egentligen ingenting.
– Det var under min konfirmandtid som jag började känna att det hände något, då började jag blir intresserad av den kristna tron. En del kan säga på klockslaget när de blev kristna, det kan inte jag göra. Min tro, brukar jag säga till människor, är en ärlig kamp mellan tro och tvivel. Jag tar inte tron för given utan jag brukar säga att det är en tillgång och en gåva och något fantastiskt på sitt sätt. Men, jag antar att med allt jag bär med mig i bagaget med all kamp att jag inte riktigt vågar annat. Tro och tvivel hänger ihop, är en ständig kamp.
Den fråga som kanske varit allra svårast för Ronald att helt få grepp om är hur det kan komma sig att Gud tillåtit allt ont som han utsatts för.
– Det är så många genom åren som försökt trösta genom att säga: ”Ronald visst vet du att Gud var med dig där nere i källaren när du satt där under de tio åren.” Nej, det vet jag inte! Sådana typer av uttalanden kan jag inte förstå. Jag uppfattar det som en efterhandskonstruktion då jag inte på något sätt erfor det då. Var finns du Gud när man är i sin allra mörkaste dal? Jag uppfattade aldrig att någon var där. Samtidigt så ropade jag aldrig, jag visste inte vart eller till vem jag skulle ropa när jag var liten. Jag hade ingen erfarenhet av det språket och jag talade överhuvudtaget inte med någon utan satt där utan något tal. Jag hade varken orden eller formuleringarna eller de dimensionerna. Jag gjorde mig låtsasfigurer som jag pratade med och ibland pratade jag med väggen. Rädsla, skräck, hunger, smärta, ensamhet, otrygghet upptog min tillvaro.
– Ibland frågar människor hur jag kan ha blivit den jag har blivit. Jag tänker då att det nog är tack vare det jag har upplevt, de prövningar eller vad man ska kalla det, som jag har gått igenom. Sen är det inte likhetstecken med att man ska önska att alla ska behöva utstå detta. Oddsen var väldigt dåliga från start och egentligen borde det inte ha blivit någonting av mig. Jag hade lika gärna kunnat fastna i misären, i hatet, i apatin och bara tyckt att allt är skit och tänkt att jag ska sko mig på samhället eller bara tänka på mig själv och strunta i alla andra. Det är ju en förtröstan till något utöver oss själva, alltså Gud, men till detta kommer också flera jordiska individer som har betytt så kolossalt mycket för min växt och tillit.
Ronald började i och med konfirmationsläsningen att engagera sig i kyrkan. Han gick med i kyrkans ungdom och blev ganska snabbt huvudledare där. När han var drygt sexton år blev han i den egenskapen ungdomsrådgivare åt biskopen i Stockholm tillsammans med övriga i ungdomsrådet.
Ronald bodde kvar hos fosterfamiljen till dess han fick sitt första jobb som laboratorietekniker. Tyvärr inträffade det en svår olycka som medförde att han fick en kemisk lunginflammation som höll på att kosta Ronald livet. Ronald tillfrisknade efter en lång sjukhusvistelse men har sedan dess en lunga som är förstörd. Efter olyckan började Ronald läsa upp sina betyg genom folkhögskolestudier och utbildade sig sedan till församlingsassistent/församlingspedagog. Sedan dess har Ronald fram till sin pension både hunnit utbilda sig vidare och jobbat inom det kyrkliga på flera olika plan. Livet hade fått en ny vändning och han som varit så utsatt har ägnat hela sitt vuxna liv åt att hjälpa andra.
Trots att många år gått sedan han blev utsläppt från källaren är den fysiska smärtan alltid där, och de psykiska spåren gör sig ofta påminda:
– I somras när jag skulle hjälpa ett av mina barn i trädgården med att rensa nässlor kom det över mig. Där har väldigt mycket brännässlor och jag har panisk skräck för brännässlor vilket man kan tycka är lite löjligt. Anledningen är att jag som liten blev inknuffad i brännässlor av min morsa. Då hade jag bara kortbyxor på mig. Jag skrek som en gris och när jag kom ut från nässelsnåret så knuffade hon in mig igen. Sådär kunde hon hålla på och sådana minnen kan väckas vid lite olika vardagliga situationer.
Trots att Ronald, mot alla odds, har fått ett gott och rikt liv finns sorgen över barndomen kvar. Idag kan han prata om det som skett och har på något sätt förlikat sig med sin bakgrund. Det som plågar honom mest är de konsekvenser som han fortfarande dagligen måste förhålla sig till:
– Det svåraste att leva med är min egen kropp. Jag är så illa tilltygad i kroppen att jag är uppbyggd av reservdelar. Jag är stelopererad i princip hela ryggen. Jag har förstärkta höfter, jag är förstärkt både här och där. Och ursprungligen är ju detta skador från misshandel och brist på vård. Jag har sedan många år levt med kronisk smärta. Hur det är att leva med kronisk smärta kan bara den som har det veta. För andra är det svårt att ta in, tror jag. Det är fruktansvärt jobbigt. Men jag tycker ändå att jag har en grundtrygghet. Jag kan ibland vara jättearg på Gud och undra hur han kunde tillåta allt, men så försonas vi och går vidare. Det som definitivt bär mig är att jag förtröstar på Kristus, men det finns en kamp också i det.
I ljuset av Ronalds uppväxt är det fascinerande att ta del av hans yrkesliv. Detta får ni tillfälle att göra i nästa nummer av Kyrka och Folk. Ett som är säkert det är att Paulus ord är tillämpbara på Ronald:
”Det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt.” 1 Kor 1:28