Redan innan kristenheten började fira jul den 25 december firade man minnet av den förste martyren Stefanus den 26 december. Men det finns ett viktigt inre samband mellan Stefanus och julens evangelium. Herdarna utanför Betlehem fick se den lovsjungande änglaskaran från den öppna himlen. Stefanus fick ögonblicket före sitt avsomnande se in i himlen. Han fick där se honom, som legat i krubban, stå vid Faderns högra sida himlen och vänta på sin tjänare. Julens evangelium om verklig frid bevarade honom hela vägen.
Läs Apg 6:8-15 innan du läser vidare!
Stefanus – en Herrens tjänare
Åtnjöt församlingens förtroende.
Det är fascinerande att märka vilket intryck Stefanus gjorde på människor. Han var väl känd i församlingarna, säkert också i åtskilliga av synagogorna, i synnerhet de grekisktalande. Han hörde säkert själv med till de judekristna som hade en bakgrund i diasporan med grekiska som modersmål. Hans grekiska namn betyder krans eller krona.
Stefanus hade som en av de sju valts till att förestå utdelningen bland de fattiga kristna. Alldeles tydligt hör han också med till dem som predikar det apostoliska budskapet. Läser man texten noga, så märker man att från det ”lyser” om honom. Här finns en godhet, en andlig kraft, en kärlek som gör intryck. Vi förstår att det fanns ett grundmurat förtroende för Stefanus. Kanske hörde han till de 3 000 som döptes på den stora pingstdagen. Förtroendet för honom växte när hans andliga mognad växte. Vad var hemligheten hos honom? Han kände Jesus!
Vi som nu firar jul har på nytt fått ta emot evangliet om vår Frälsares födelse. Så vill Jesus få göra oss sådana att också vi får åtnjuta församlingens förtroende, även om ingen av oss får lika stora uppgifter som Stefanus. Men vi är kallade till att vara gåvor till den församlingsgemenskap vi tillhör. Vi får be, att Herren förnyar oss till att vara gåvor till de andra i gemenskapen, så att vi vi blir till välsignelse och nytta.
Stefanus var ovanligt rikt utrustad till att tala Guds ord, försvara det, tala övertygande om sanningen om den utlovade Messias. Vi får nog säga, när vi läser om honom, att han var enastående. Men även om vi inte har sådana gåvor eller lika betydelsefulla som Stefanus, så har varje Jesu vän fått nådegåvor för att kunna tjäna honom. Var och en av oss – om vi är lyhörda för Andens vägledning – ska få förstå vad som är kallelsen och gåvan – både i vardagskallelsen och i församlingen.
Motstånd
Det berättas i vår text att folk från synagogan kom i diskussion med Stefanus. Det är möjligt att det här handlar om mer än en synagoga och att där fanns judar från olika håll i det romerska riket som flyttat tillbaka till Jerusalem. Det kan vara så att Stefanus hade sin egen bakgrund här och kände människorna. Kanske hade han hälsat på i sin gamla synagoga – och diskussionen har blivit livlig.
I Andens kraft hade Stefanus visat att löftet om Messias gått i uppfyllelse i Jesus. Men det ville man inte höra. Motståndet väcktes. När man inte kunde motbevisa så tog man lögnen till hjälp.Så övertalade man – kanske genom mutor – några att ljuga om vad Stefanus sagt. Man hetsade upp människor runt synagogan till att överfalla Stefanus och släpa honom till Stora rådet. Där blev han anklagad för ”att tala mot denna heliga plats och mot lagen”. Falska anklagelser haglade nu över Stefanus om vad han skulle ha sagt om Jesus och vad denne skulle göra.
Det finns många kristna i vår värld, inte minst i de muslimska länderna, som blir falskt anklagade för diverse brott, fängslade, torterade och till och med dödade. Stefanus stod där i Jerualem som den förste i raden av de tusentals kristna som i våra dagar lider martyrdöden. Lukas berättar i det följande kapitlet om det frimodiga vittnesbördet från Stefanus. Anden talade genom honom, just som Jesus hade lovat. Han kunde bevara sitt lugn hela vägen fram till sin dödsstund.
Låt oss lägga märke till en sak i vår text: Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels. Det är ett märkligt vittnesbörd. Och hur kunde Lukas veta detta? Det är säkert Paulus som berättat det. Han fanns ju med vid stenandet av Stefanus. Antagligen hade han som ivrig farisé och skriftlärd varit med i rådssalen och hört alltsammans. Och sett Stefanus strålande ansikte. Det måste ha varit ett plågsamt minne för Paulus, att han varit så delaktig i den förste martyrens död. Liksom minnet av allt det andra han fortsatte att göra (Apg 8:1f) innan Jesus mötte honom på Damaskusvägen. Kan det vara så att Djävulen använt dessa minnen för att om och om igen tortera Paulus i nattliga mardrömmar? Kan det till och med ha varit ”törntaggen i köttet”? Han talar ju också om en Satans ängel, som slår honom. Detta är en plåga som de flesta kristna känner till – Åklagarens hemska pilar med minnen av gångna tiders svåra syndafall. Då är Herrens ord till Paulus, när han bett om befrielse, en stor tröst också för oss: ”Min nåd är nog för dig!” Det ordet är en verklig sköld att sätta upp mot Satans anklagande pilar.
Stefanus, där han stod med lögnaktiga anklagelser haglande över sig, vilade under sin Herres välsignelse på ett sådant sätt att t o m hans ansikte lyste med en ängels glans. Jesus var med honom. Stefanus visste det själv.
Det kan nog vara så att kristenheten i hela världen går mot svårare tider. Men den förste martyren vittnar om vad Jesus vill göra med var och en av oss för att ge oss kraft att uthärda lögnens anfall. Så att vi behåller den frid som julens evangelium erbjuder oss även när vi möter motstånd. Amen