Ofta framstår Svenska kyrkan som ett samfund som gjort det till en särskild bekännelse att vara otydliga i frågan om den kristna trons sanningsanspråk och innehåll. Den processen har pågått länge men aktualiserats med särskild kraft sedan i vart fall början av 1900-talet.
Ur ett strikt kyrkorättsligt perspektiv är det inte svårt att fastställa Svenska kyrkans lära. I 1 kap i Kyrkoordningen sägs att ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”. Detta anger en markerad hierarki mellan å ena sidan Bibeln, bekännelseskrifterna och å andra sida lagen om Svenska kyrka och kyrkoordningen.
Hur kommer det sig då att det verkar finnas en sådan oklarhet kring kyrkans lära? Letar man sig bakåt i tiden är det viktigt att stanna vid kyrkomötet 1893. Kyrkomötet behandlade frågan om kyrkolagen skulle revideras så att Svenska kyrkans lära skulle inskränkas till Bibeln, Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut. Motionen avslogs med knapp marginal. Ett avgörande argument framfördes av biskop Gottfrid Billing. Han menade att kyrkan inte var bunden av bekännelsen som till andra lagar utan att det gällde att ha ett ”evangeliskt” förhållningssätt till bekännelsen. Därför föredrog han en bekännelse på 700 sidor (hela Konkordieboken) hellre än 70 sidor (hela Augustana). Detta eftersom de många sidorna snarare ledde till frihet vad gäller läroståndpunkter eftersom ingen kunde förväntas bejaka alla dessa skrifter. Hur detta evangeliska förhållningssätt skulle se ut utvecklade inte biskopen närmare. Hans son biskop Einar Billing berättade att fadern under långa tider grubblade över hur han bäst skulle kunna förklara vad han egentligen menade. Billings uttalande kom att vinna stort genomslag och kan ofta hänvisas till när man anför argument från bekännelseskrifterna för att bedöma den nuvarande kyrkliga situationen.
I bekännelsearbetet i början av 1990-talet framfördes just detta med tillägget att bekännelseskrifterna bara var vittnen för hur evangeliet hade tolkats historiskt. Trots att Billings uttalande blivit vida spritt måste man ställa frågan vad det har för kyrkorättslig relevans? Ur ett rättsligt perspektiv har det ingen betydelse varför man yrkar avslag på en motion. Det väsentliga är om motionen vinner bifall eller inte. Gottfrid Billings argument saknar alltså helt betydelse för frågan vad Svenska kyrkan lär men Billings uttalande har gjort att det uppstått en uppfattning att präster i Svenska kyrkan inte skulle vara bundna vid bekännelsens utan vid evangelium tolkat in i vår tid.
Frågan om hur Svenska kyrkan antar en lära och ändrar sin lära kom i skarp belysning när kyrkomötets sammansättning ändrades 1984 och man fick en ny befogenhet att meddela föreskrifter om Svenska kyrkans lära. Domprosten Carl Strandberg, som var en av sin tids största kyrkorättliga experter, vände sig skarpt mot detta i en ledare i Svensk Pastoraltidskrift under rubriken Kyrkorätt och kyrkofel. Strandberg menade att Svenska kyrkan aldrig kunde rösta demokratiskt om läran. Läran hade man tagit emot av Gud. Den kunde inte ändras och inte behandlas, antas eller förkastas genom majoritetens diktatur. Särskilt inte om inte ämbetet fanns representerat i särskild ordning. Fråga var inte ny utan hade diskuterats ingående under 1900-talet. Den ståndpunkt som majoriteten förfäktade var tvärtom att lekmännen alltid varit med och röstat om läran. Denna ståndpunkt utvecklade sedermera professorn och biskopen Per-Olov Ahrén noga i sin bok Riksdagen kyrkomötet och kyrkans bekännelse i svensk kyrkorättslig tradition.
Denna stridsfråga har inte fått ett slutligt avgörande och har inte ställts på sin spets. I sak finns det två olika synsätt som präglar frågan om hur Svenska kyrkan antar sin lära. Det ena att Svenska kyrkan såsom en stiftelse har satts att förvalta en lära och bekännelse som Gud överlämnat till apostlarna och definierats genom Augsburgska bekännelsen och konkordieboken. Det andra synsättet är att Svenska kyrkans lära är underkastat kyrkomötets majoritet och kan ändras efter deras skön. För vissa är det rent av så att Svenska kyrkan visar sin lära i praktiken och inte är bunden av bekännelsen som bara är vittnen om hur man en gång tänkte. Därmed ändras Svenska kyrkans lära med varje nytt kyrkomötesbeslut.
Den som företräder den första ståndpunkten hamnar lätt i problem. Svenska kyrkans lära definieras rättsligt av lagen om Svenska kyrkan och i kyrkoordningen. Även om lagen om Svenska kyrkan när det gäller lära ändras som en grundlag och även om det finns vissa spärrar i kyrkoordningen för att ändra Svenska kyrkans lära är det rent lagtekniskt möjligt att ändra i läran. Vill man försvara den Strandbergska uppfattningen måste man istället söka en annan rättsgrundsats eller rättsakt som man kan ta sin utgångspunkt i. En grund som i likhet med exempelvis den amerikanska konstitutionen eller en stiftelseurkund definierar läran för sin tid och sina efterkommande. Som utgångspunkt får man ta de regleringar i svensk lag som alltjämt gäller och följa dessa regleringar bakåt i tiden. Den jakten för oss tillbaka i tiden till den svenska reformationens första århundraden: till ett förbund som vårt folk slöt med Herren.
Nyare regleringar av Svenska kyrkans lära
I Sveriges statsrättsliga tradition hänvisas sällan till den evangelisk-lutherska bekännelsen eller till konkordieboken som helhet. Istället hänvisas till Uppsala möte och dess beslut. Det skiljer sig från den kyrkliga debatten där man tämligen ensidigt hänvisar till den Augsburgska bekännelsen. I övergångsbestämmelserna till nuvarande regeringsform framgår att 2 § av 1809 års regeringsform inte upphävs. Det är i den som det uttrycks att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uttrycks i den oförändrade Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593. I § 4 i Successionsordningen föreskrivs att detsamma gäller prinsarna och prinsessorna av det kungliga huset som ska uppfödas i samma lära. Den regent eller tronarvinge som avfaller från denna lära förlorar rätten till tronen.
Äldre regleringar av Svenska kyrkans lära
Det är först i 1686 års kyrkolag som konkordieboken nämns. Men detta ska inte förstås så att kyrkan därigenom antar en ny lära. I företalet till 1686 års kyrkolag skriver Karl XI att det är för att främja denna lära som de mottagit från Gustav I:s regeringstid och till försvar och utbredning av den som lagen ska införas. Att man tillför hela konkordieboken till bekännelsestadgandet vittnar snarare om en vilja att försvara Uppsala mötes beslut. För Karl XI föregick spridningen av den rena evangeliska läran och Uppsala mötes beslut (den inre kyrkorätten) den kyrkoordning (yttre kyrkorätt) som är satt att försvara läran. De uppfattade läran som given för alltid bestämd i Guds ord och beseglad med Uppsala mötes beslut.
I tidigare statsrättsliga rättsakter såsom 1634 års regeringsform uttrycks det att denna enighet i religionen ”evärderligt ska hållas och i akt tagas”. Det var en rättsakt som gällde för evig tid och som till och med kungarna fick böja sig inför. Detta för oss tillbaka till Uppsala möte vars beslut vi nedan ska behandla.
Reformationen
Reformation i Sverige inleddes genom Västerås riksdag 1527. Efter långa debatter beslutade riksdagen och kungen att prästerna i riket skulle predika Guds rena ord. Detta ledde emellertid inte fram till en fullständig brytning med den romersk-katolska kyrkan. De av påven tillsatta biskoparna och domkapitlen satt fortfarande kvar. Vid kyrkomöte i Uppsala år 1536 avskaffades formellt den kanoniska rätten även om användning av den och de gamla kyrkobalkarna de facto fortsatte in på 1600-talet. Vid Uppsala kyrkomöte 1572 antogs Laurentius Petri kyrkoordning. Kulmen i striden om reformationen nåddes under Johan III:s regeringstid. Han förordnande om ett tillägg till kyrkoordningen i den så kallade Nova Ordinantia 1575 och en ny gudstjänstordning, den så kallade Röda boken 1576. Bägge två präglades av en sorts reformkatolsk mellanståndpunkt mellan motreformation och reformation. Röda boken ledde fram till den liturgiska striden som delade landsändar, präster och biskopar. Sedan Johan III avlidit 1592 stod Sverige nu i en brytpunkt. Till skillnad från Johan III stod Sigismund under starkt jesuitiskt och motreformatioriskt inflytande. Skulle han vinna tronen var det osäkert hur kyrkans konfessionella framtid skulle bli. Reformationens framtid hängde i vågskålen.
Uppsala mötes beslut
Mot den bakgrunden sammankallade Sigismunds farbror hertig Karl rikets råd, prästerskapet, adeln och borgarna till Uppsala. Karls syfte var att förhindra att motreformationen skulle komma tillsammans med den nya kungen. I kallelsen till mötet skriver man att man önskar nå enighet i både lärdom och kyrkoseder. Till mötet den 1 mars samlades fyra biskopar och mer än 300 andra präster. Mötet öppnades vid universitetshuset, Academia Carolina, av rikskanslern Nils Göransson Gyllenstierna i närvaro av hertig Karl och rådet samt många av adeln och några köpstadsmän. Till ordförande utsågs dagen därpå professor Nicolaus Olai Bothniensis och Ericus Jacobi Skinnerus var sekreterare. Redan den 5 mars hade man förenat sig om att erkänna den heliga skrift som det enda rättesnöret för tron, samt de tre symbola (apostoliska, nicenska och athanasianska) jämte den oförändrade Augsburgska bekännelsen som sanna uttryck för skriftens läror.
I Uppsala mötes beslut fastslås så såsom en rättsakt för kyrkan i Sverige dels reformationens formalprincip – allt som ska gälla som lära i kyrkan måste härledas från Skriften – och dels dess materialprincip – vad som är Skriftens lära. De närvarande förklarade, att de var redo att våga liv och blod för detta beslut, och ordföranden hälsade beslutet med de bekanta orden: ”Nu är Sverige blivet en man och alle have vi en Herre och Gud”. Mötesbeslutet undertecknades av rikets råd, biskoparna, ridderskapet, prästerskapet och cirkulerade sedan över hela riket i alla samhällsstånd och försågs med sigill från alla härader och städer. Beslutet blev därmed också till formen ett gemensamt uttryck för hela svenska folkets vilja och mening.
Det är mot bakgrund av det ovanstående viktigt att identifiera att det är Uppsala mötes beslut och inte den Augsburgska bekännelsen som är fundamentet för Svenska kyrkan. Vare sig Uppsala mötes beslut eller den Augsburgska bekännelsen är emellertid en systematisk framställan av den evangeliska teologin. De är statsrättsliga dokument. Den Augsburgska bekännelsen är formulerad som ett försök till en kompromiss med den katolske kejsaren Karl V. Syftet är uttryckligen att bibehålla kyrkans enhet, ett erbjudande som förkastades vid riksdagen i Augsburg. Uppsala mötes beslut däremot syftar till att med mötesbeslutet som grund skapa enighet i religionen för att undvika ett motreformatoriskt inflytande. Den är en rättsakt och inte ett inlägg i debatten. Den fungerar som en avgränsning och är inte en ekumenisk försoningsprodukt. Detta märks tydligt i företalens och efterordens formuleringar som just utmärks av fördragsamhet i Augsburgska bekännelsen och avgränsning i Uppsala mötes beslut.
I Uppsala mötes beslut är det den lutherska-ortodoxins synsätt på Augsburgska bekännelsen som gör sig gällande. Det är idén om Augustana ”såsom vår tids symbolum” som det beskrivs i Konkordiefomeln. Vilket synsätt man än anlägger på bekännelserna så måste man i sin läsning av dem ta med sig att det utgör en helhet som inte kan brytas sönder och som i sak vill förmedla två angelägenheter. Dels att de evangeliskas läroståndpunkt och kyrkopolitiska program är i överensstämmelse med Skriften och dels att den inte brutit med den katolska kyrkan.
Uppsala möte beslöt även att mötesbeslutet skulle ges ut så snart det gick så att alla blev underrättade om vad mötet beslutat ”uti alla punkter och artiklar”. Det redaktörsuppdraget lämnades till ärkebiskopen Abraham Angermannus, Nicolaus Bothniensis och några till som uppfattades som språkrör för mötet. Trycket lämnades till riksantikvarien Johan Bureus. Denna redaktion försåg mötesbeslutet med för- och efterord som gav uttryck för kyrkomötets självförståelse och intention. Utgivningen skedde 1594 under titeln Confessio Fidei som bejakades av riksdagen 1594 i Uppsala då det blev förbjudet att inte dela Uppsala mötes besluts lära. Förorden och efterorden är därmed också en del av rättsakten. Det ska nu sägas att den utgåva av Augsburgska bekännelsen som togs med i Confessio Fidei inte helt höll sig till det tyska originalets utformning och formulering. Augustana redigerades språkligt och anpassades något efter svenska förhållanden.
Inte minst gäller detta frågan om bruket av olika begrepp. När Augsburgska bekännelse använder begreppet ”kyrka” väljer Uppsala mötes beslut begreppet ”Guds församling”. Istället för ”förvalta sakramenten” heter det i Uppsala mötes beslut att ”utskifta sakramenten”. Detsamma kan sägas om rubriceringen av de olika artiklarna där Uppsalamötes beslut väljer att ge artiklarna rubriker något som saknades i Augsburgska bekännelsen. Dessa rubriker skiljer sig från den översättning som anges i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Likaså utelämnar man helt den avslutning på Augsburgska bekännelsen där bland annat frågan om avlaten tas upp. Detta kan spegla förhållandet att detta inte varit föremål för särskilda missbruk i slutet av 1500-talet i Sverige.
Confessio Fidei är alltjämt Svenska kyrkans officiella utgåva av både Uppsala mötes beslut och den athanasianska trosbekännelsen. Denna tvingades Sigismund att bejaka som gällande svensk rätt. Det är sedan till detta beslut som alla senare regleringar ytterst sett hänvisar till och grundar sig på. Hur detta uppfattades av mötet och av mötets redaktion blir klart vid en läsning av Confessio Fidei. Den inleds med ett citat från 2 Krönikebokens 15 kapitel från kung Asas reformation:
”Och de slöt det förbundet att de skulle söka Herren, sina fäders Gud, av hela sitt hjärta och av hela sin själ. Var och en som inte sökte Herren, Israels Gud, skulle bli dödad, liten eller stor, man eller kvinna. Och de svor eden inför Herren med hög röst, under jubel och till ljudet av trumpeter och horn. Hela Juda gladde sig över eden, för de hade svurit den av hela sitt hjärta, och de sökte Herren med hela sin vilja. Han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.”
Detta är självklart ingen referens vald av slumpen eller Abraham Angermannus och övriga utgivares godtycke utan som en mycket tydlig beskrivning av vad man ville åstadkomma. Man ville sluta ett förbund mellan Herren och hela folket för att få frid.
I företalet skriver man sedan.
”Begär för den skull av alla fromma och kristliga människor att de ville förstå eller uttyda denna bekännelsen på intet annat sätt än som orden och meningarna lyder som är författade i denna och på intet sätt beakta våra motståndares orättvisa förtalande och fördömande, som ingen sanning vill höra eller lyda. Utan mycket hellre sådan förening och de medföljande symbola samt den rätta och oförfalskade Augsburgska bekännelsen, vilka kortfattat innehålla kärnan och summan av vår kristliga religion som eljest i profeternas och apostlarnas böcker av Guds Ande utförligt har författat och skrivit, läser, lär och betänker, trofast och ideligen förmanar sina barn och anförtrodda att göra detsamma; och sedan med Guds milda hjälp, in i döden fast och stadigt kvarhålla. Så att den evige och allsmäktige Guden, för sin älskade enfödde son Jesus Kristi skull, nådeligen ville förläna var och en kristen människa sin Helige Ande och låter njuta vår kristendoms äronamn evinnerligen, amen.”
I själva mötesbeslutet förbinder sig sedan alla stånd och alla underskrivande att för sig och sina efterkommande följa beslutet fast, stadigt och oryggligt in till döden.
Ett evigt förbund
Uppsala mötes beslut är en rättsakt som samtiden uppfattade som ett evigt förbund med Herren. Det är inte ett dokument bland många andra statsrättsakter utan ett beslut som har behållit sin unika karaktär i vårt folks historia och som sätter det i centrum för Svenska kyrkans kyrkorätt, ja till och med dess existens. Det är en rättsakt som inte är utverkad av regering, riksdag eller av kyrkan. Det är ett förbund mellan hela folket där varje samhällsstånd förpliktar sig och sina efterkommande att följa mötets beslut. Men det är också ett förbund med Herren. Precis som mötet uppfattade sitt beslut.
Dess likhet med en stiftelseurkund blir klar genom den tolkningsnyckel som företalet till Concordia Fidei ger oss. Den ska förstås precis så som orden och meningarna lyder. Det är sålunda inte konstigt att Gottfrid Billing hade svårt att definiera den ”evangeliska läsning” som han förfäktade. Den rena evangeliska läsningen är nämligen något annat än att betrakta Uppsala mötes beslut som en rent tidsbunden produkt som ska tolkas i vår tid.
Detta är då inte detsamma som att säga att Uppsala mötes beslut är en rättsakt som ska hanteras som kyrkoordningens rättsregler. Det är inte så att man i mötesbeslutet och i den däri infogade Augsburgska bekännelsen kan slå upp en enskild läroståndpunkt och sedan följa den bokstavliga läsningen av denna. Bekännelsen uttrycker rättsgrundsatser men är ingen lagbok. Den är en rättskälla för kyrkorätten men ingen samling av rättsregler eller lagtext. Man måste här se till den angelägenhet som bekännelserna har: Att för evig tid framhålla att kyrkans enda grund för läran är Guds rena ord och kyrkans uppdrag att endräktigt i denna tro förkunna evangelium och utskifta sakramenten. I denna mening måste varje läsning av bekännelseskrifterna och Uppsala mötes beslut vara evangelisk. Men det är inte en frihet från bekännelsen utan en frihet till den bekännelse som blivit överlämnad en gång för alla.
Kan Svenska kyrkan då ändra sin lära?
Uppsala mötes beslut är den grund från vilken senare tids kyrkorättsliga dokument utgår. Det betyder att man inte med hjälp av dessa kan gå utöver eller göra ändringar i den rättsakt som föregår den. Lika lite som man med lag kan ändra en grundlag eller en myndighet genom föreskrifter kan ändra lagar och förordningar. Det strider mot normgivningsmaktens ordning.
Mot bakgrund av det som sagts ovan kan det argumenteras för att en sådan rättsakt över huvud taget inte kan ändras. Det går också att argumentera för att det inte går med mindre än att ett likadant förbund sluts på nytt. Det kan under alla omständigheter ifrågasättas att någon enskild institution har rätt att ändra en så grundläggande förutsättning för Svenska kyrkans existens som Uppsala mötes beslut.
Den efterföljande historien lär oss att vi utan vidare får godta att man tydligare definierar sin lära. Guds och Uppsala mötes beslut är rot och stam i trädet på den evangelisk-lutherska bekännelsen. Men rot och stam gör inget träd utan behöver även en krona. Den kronan är självklart underordnad både rot och stam men en del av helheten. Den ordningen att alla bekännelsedokument placeras i en hierarkisk ordning under i första hand Guds ord i gamla och nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter är i själva verket bekännelseskrifternas mening om saken. Detta framhålls av Konkordieformelns företal som uttrycker att inga skrifter kan jämställas med Guds ord utan måste underordnas såsom vittnen som betygar den lära som bevarats sedan apostlarnas tid.
I denna hierarki står först och främst de tre fornkyrkliga bekännelserna och därnäst den Augsburgska bekännelsen och efterkommande skrifter. För svenskt vidkommande – och särart – torde den Augsburgska bekännelsen föregås av Uppsala mötes beslut. Att förstås precis så som författaren uppfattade dem.
Läran kan därför inte ändras. Den är överlämnad och grundad i Guds ord. Men denna lära kan behöva specificeras för att bemöta vår samtids frågor. Det är därför helt naturligt att den rena evangeliska läran formuleras i nya tider som ett lövverk på trädet. Men det betyder inte att läran ändras eftersom de passas in, är underordnad och helt styrd av Guds ord och vår kyrkas bekännelse.
Det är på denna grund som Svenska kyrkan som samfund vilar. Det är mot bakgrund av löftet om trohet till denna lära som man fått förlänat kyrkans egendomar och uppburit skatter under århundraden. Varje användande av dessa tillgångar i strid mot Uppsala mötes beslut sker i strid med förbundet vårt folk slöt med Herren och det uppdrag som gavs till kyrkans förtroendevalda, biskopar och präster. Att genom beslut i kyrkomötet upphäva den rättsakten eller underställa den demokratiska majoritetsval innebär ett kyrkorättsligt sammanbrott. Det uppstår en självmotsägelse som upplöser den grundläggande rättsakt varifrån kyrkomötet ytterst hämtar sin auktoritet. Ett sådant beslut hamnar i strid med sig själv och kan inte tillämpas utan att Svenska kyrkans anspråk på rätten upphör till sina egendomar, sitt inflytande, sin andliga auktoritet måste sättas i fråga.
Ja, ytterst sett ifrågasätter ett sådan beslut kyrkans själva existens. Detta eftersom man upphäver den rättsakt som ytterst sett hela kyrkan grundas på.