De krafter som outtröttliga likt termiter har gnagt sönder det kristna västerlandet tog en gång sitt avstamp i delar av den kristna etiken. Orättfärdiga makthavares förtryck, orättvisor och personlig depravation mötte motstånd av ett folk, beväpnat inte i första hand med stenar utan med stentavlornas budord. Folk som i århundraden förmanats och tillrättavisats uppifrån hade upplysts om alla människors lika värde och kunde därmed hävda att också furstarna var syndiga människor som dömdes av Guds bud.
Men nya tänkare trädde fram som uppenbart tyckte att Guds bud var för stränga. De tänkte att om människorna bara fick återvända till naturen från kyrkan, från släkten och kulturen så skulle människans inneboende godhet träda fram. En enorm litteratur växte fram som syftade till att forma en värld där allt inte var svart och vitt, renodlat ont och gott. Den relik från den bibliska etiken som man vårdade ömmast var ordet ”Dömen icke”. I dikten ”En fattig munk från Skara” skriver Gustaf Fröding så insiktsfullt och självupplevt:
”Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod. Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå”.
På 1950-talet hade viljan att inte döma och motviljan att dela upp människor i onda och goda drivit jurister och politiker bort från tanken på att brott borde följas av straff. Vård, kriminalvård, blev istället påföljden vid domstolarna i Carl Schlyters rättsordning.
När den programmatiska avkristningen drivits tillräckligt långt växer en världsbild fram utan absolut gott och absolut ont, eftersom man inte längre räknar Gud och Guds fiende till verkligheten. Därmed tycktes människan vara frigjord och autonom. En ny generation kunde på 1960-talet manifestera detta nya amoraliska universum i 1960-talets sexuella revolt.
Men slutet av 1960-talet såg också en annan revolt – en politisk – som riktade sig inte minst mot Västvärldens koloniala förtryck av vad man då kallade den Tredje världen, de fattiga länderna i ”the Global South”; Afrika, Asien och Latinamerika. I den revolten växte insikten fram att den moraliska spiltan var tom – den vita hästen och den svarta var borta. Gud och djävulen ansågs båda lika döda. Men en förändrad världsordning krävde en moralisk grund – det insåg man. Grupper som vuxit upp långt bort från de arbetande proletärernas fattigdom upptäckte Karl Marx. Här fann man ett budskap där det absolut onda och absolut goda hade flyttats ned från himlen till jorden. Den absoluta godheten tillskrev revolutionärerna föga överraskande sig själva och alla förtryckta medan rollen som absolut onda tilldelades dem man upplevde sig som förtryckt av: kapitalet, kyrkan och militären. Alla dessa onda krafter hade ju sitt ursprung i den sammanhållna familjen där värden och värderingar förmedlades.
I en värld där moralen har blivit politiserad till att handla om social skuld eller rättfärdighet, och världsbilden har blivit instängd i tid och rum, blir det livsviktigt för de tongivande socialistiska och liberala tänkarna att bevisa sin tes om människans absoluta godhet. Man söker efter politiska och kulturella ledare på vilka man kan projicera sin längtan efter absolut godhet. Att en åldrad, vit, katolsk man som Joe Biden kunde idealiseras av vänstermedia i det amerikanska presidentvalet och förskonas från alla kritiska och granskande frågor kan bara förklaras av att en annan gammal, vit, kristen man av samma kretsar förklarats vara och sedan behandlats som den absoluta ondskan.
De som söker absolut godhet och absolut ondska bland människor med makt kommer alltid att ställas inför valet att antingen bli besvikna eller förljugna. De som vill främja den absoluta inomvärldsliga godheten kommer att rikta sitt hat mot var och en som hävdar att vi alla är en blandning av ont och gott och att människan måste fostras och sträva själv för att hålla tillbaka sin ondska och främja sin godhet. Politikens godhetsapostlar tycks i vår tid vara på ständig jakt efter människor att stämpla som onda för att utesluta dem ur det goda samhällets gemenskap. De ”onda” hjälper de goda att känna sig goda och ger dem också legitima tillfällen att på ett aggressivt sätt utöva sin ”stränga godhet”.
Författaren och nobelpristagaren Aleksander Solzjenitsyn hade upplevt det goda samhällets goda hat i Sovjets koncentrationsläger. Hans formulering om människan och hennes förhållande till det onda och det goda bidrog till att bryta ned godhetens tyranni: ”Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.”
En kristen vet att den absoluta godheten och den absoluta ondskan existerar, nämligen Gud och den Onde. Därför kan vi lugnt leva med att vi själva och alla mänskliga samhällen, ideologier och ledare är en blandning av ont och gott. Därför hoppas vi inte på människor utan innesluter dem i barmhärtighet och stöder dem som på ett förnuftig och klokt sätt bygger ett hållbart samhälle där det onda i oss människor begränsas och bestraffas och där det goda får friheten att verka och ta ansvar. Vi väntar oss inte himmelrike här i tiden utan i evigheten!