”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den!” (2 Mos 20:28). Gäller det budet den kristna kyrkan? Om det gäller, gäller det då helt och fullt eller bara delvis, och i så fall varför? Eller om det inte gäller, hur kan den kristna kyrkan åsidosätta ett av de heliga tio orden?
För att besvara dessa frågor ska vi se på sabbatsbudet i Gamla testamentet, i Nya testamentet och i kyrkans historia innan vi tar fram sex teser kring hur vi idag bör förhålla oss till sabbatsbudet.
1. Sabbaten i Gamla testamentet och på Jesu tid
Det är nog svårt för att föreställa oss vilken ställning sabbatsbudet hade bland judarna på Jesus tid. Sabbaten hade instiftats av Gud vid skapelsen. Gud själv hade observerat den (1 Mos 2:2) och enligt judisk tradition höll änglarna i himlen sabbat. Även patriarkerna skulle ha hållit den även om det inte står någonting om det i Skriften.
Går vi till de judiska lagtexterna ser vi att Sabbatsbudet är det av de tio orden som ges mest detaljerad förklaring. Det kopplas dessutom till de två viktigaste händelserna i Gamla testamentets frälsningshistoria, till skapelsen i 2 Mos 20:11: ”Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den”, och uttåget från Egypten i 5 Mos 5:15: ”Kom ihåg att du var en slav i Egyptens land, och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm. Därför har HERREN, din Gud, befallt dig att hålla sabbatsdagen.” Sabbaten framställs som en Guds gåva, given även till slaven och djuren så att de kan vila från sina arbeten. Inte ens under skördetiden gavs några undantag från förbudet att arbete på sabbaten. Att Israel bröt mot detta bud anges som ett av skälen till att de blev bortförda till Babylon. De lärde sig sin läxa.
Efter exilen kom detta bud att vara en av sakerna som skiljde dem från hedningarna och en anledning till att romarna betraktade judarna som lata. Men de fick jobba hårdare resten av veckan. Det är ganska rörande att läsa en judisk arbetares loggbok från Alexandria. Han tar en större arbetsbörda sex dagar i veckan för att kunna vara ledig på sabbaten till skillnad från alla övriga människor i antiken. Mackabéerböckerna berättar att judar var villiga att hellre dö än bryta mot sabbatsbudet genom att i krig försvara sig på den dagen. Sabbatsbudet var obligatoriskt för alla i Guds folk. Att bryta mot det var ett mycket allvarligt brott.
Problemet var att lagen inte hade specificerat vad som var arbete. Det blev därför en fråga på liv och död att definiera vad som var arbete. Åtskilliga sådana listor ställdes upp. En del var strängare. Essenerna som brukar associeras med Qumran tillät inte ens att man tömde sin tarm på sabbaten. Fariséerna var inte lika stränga. Man kunde åsidosätta förbudet mot arbete för att rädda ett mänskligt liv och förhindra att ens familj svalt på sabbaten. Men att plocka ax som lärjungarna gör i Markus 2:23ff var ett av 39 arbeten som var förbjudna.
Frihet från arbete innebar frihet till något. Sabbatsljuset tändes av mor vid ingången till sabbaten och man markerade dess inledning genom att välsigna vinet. Fasta skulle man inte göra. Det var en festdag. Den tycks ha inletts i synagogan där man bekände sin tro och hörde Skriften föreläsas. Den andra hälften ägnades åt mat, dryck, dans och sång.
2. Nya testamentet och sabbaten
Alla evangelierna berättar att Jesus hade ett förhållningssätt till sabbaten som orsakade kritik och ifrågasättande. Som många andra fromma judar var han i synagogan på sabbaten. Han deltog i gudstjänsten; han fick tillfällen att läsa ur Skriften och utlägga den. Men han arbetade också sabbaten. ”Min fader arbetar ännu också jag arbetar”, sa Jesus till dem som kritiserade honom för att bota på sabbaten (Joh 5:17). Han botade en man som varit sjuk i 38 år på sabbaten. Kunde det inte ha väntat en dag till? Han botade en blindfödd på sabbaten och bröt av bara farten mot förbudet att blanda och förbudet att knåda och förbudet att smörja (Joh 9:6). Han lät lärjungarna ta sig ett mellanmål när de vandrade bland sädesfälten, fastän det av de flesta judar definierades som arbete. Han försvarade sig med att David brutit mot lagen när han tagit av prästernas bröd. Men sist och slutligen handlade det om att han själv var sabbatens Herre och bestämde hur den skulle användas. Sabbatskontroverserna i evangelierna slutar med att Jesus indirekt eller direkt hänvisar till den auktoritet han har som Guds son.
Vad händer sedan? Apostlagärningarna ger oss inte så mycket detaljer som vi skulle önska. När Lukas i Apg 2:46 säger att de troende var i templet varje dag och bröt bröd i hemmen under innerlig glädje får man känslan att det i urförsamlingen var sabbat sju dagar i veckan. Lukas låter oss veta att Paulus och hans följeslagare tog tillfället i akt att evangelisera vid gudstjänsten i synagogan på sabbaten. Den första antydan om en gudstjänst på första veckodagen, det vill säga söndagen, får vi Apg 20, den där långa gudstjänsten där Evtychus somnar och faller ut genom fönstret. Men vad man gjorde och inte gjorde på sabbaten har Lukas inte så mycket att berätta om.
Långt innan Lukas skrev Apostlagärningarna hade Paulus korresponderat med sina församlingar. I vad som troligen är Paulus tidigaste brev, det till Galaterna, får han anledning att ta upp frågan. Gal 4:9-11:
”Men nu, då ni känner Gud, ja, än mer, har blivit kända av Gud, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och ynkliga människostadgar som ni på nytt vill bli slavar under? Ni iakttar noga dagar och månader och särskilda tider och år. Jag är rädd att jag har ansträngt mig förgäves bland er.”
Det tillhör lagiskheten som Paulus varnar för att iaktta vissa dagar. Att Paulus inte nämner sabbaten här beror sannolikt på att han samtidigt också vill avvisa romerska festdagar. Sabbaten nämns dock vid namn i Kolosserbrevet direkt efter han beskrivit det skuldebrev Kristus strukit ut på korset. Kol 2:16: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus.”
Sabbatsbudet tillhör enligt Pauli undervisning ceremoniallagen. Det fanns för att peka fram mot Kristus, men nu hade verkligheten själv kommit. Paulus får också anledning att adressera frågan i Romarbrevet: ”Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne.” (Rom 14:5) Det är regeln. Det råder frihet. Bakgrunden till det Paulus här skriver är hur svaga och starka bröder ska förhålla sig till varandra vilket i praktiken handlade om i vilken utsträckning de Jesus-troende judarna skulle fortfara att leva efter Gamla testamentets lagar. Sabbatsbudet gäller inte längre varken för veckans sjunde dag eller dess första.
Man kan hålla sabbat, man kan låta bli. Varför? Sabbatens Herre har upphävt sabbatsbudet. Varför? Ett svar är att den tillhörde föreskrifterna i det gamla förbundet som pekade fram emot Messias. Lika litet som templet nu behövdes, behövdes sabbaten. Hebreerbrevets författare (i kap 3 och 4) förklarar den här saken i lite mer detalj. Den sanna sabbaten har kommit med Kristus. Det är inte en bokstavlig, fysisk vila, utan frälsningen som Gud har givit. När man kommer till tro vilar man från sina laggärningar, tar emot rättfärdiggörelsen för intet och går därmed in i sabbaten. Gud hade vilat från efter skapelsen men syndens ankomst till världen hade lett till att Gud på nytt måste arbeta med mänskligheten. Med Kristi död och uppståndelse hade även 1 Mos 2:2-3 uppfyllts och människor inbjuds nu att dela Guds vila, Guds sabbat. Om denna gäller som om mycket: redan nu och ännu inte. Genom rättfärdiggörelsen går du nu in i sabbatstillståndet eller som Johannes brukar uttrycka det, det eviga livet. Men det finns ett ännu inte. Det återstår fortfarande en sabbat som inträder på uppståndelsen morgon. Apostlarna och de första kristna fortsatte med att fira gudstjänst var sjunde dag, men det handlade inte mer om fysisk vila utan om att fira den sanna sabbatsvilan som Kristus fullbordat, att tillbe honom och äta vid hans bord. Hur blev det sedan?
3. Sabbaten i den kristna kyrkan
Av de tidigaste skrifterna utanför Nya testamentet förstår vi att de kristna firade gudstjänst, inte på lördagen, sabbaten, utan på söndagen. Men söndagen liksom alla andra dagar där man inte firade någon romersk gud eller nymånad var arbetsdagar. Så vad gjorde man? Jo, man steg upp i ottan och firade gudstjänsten del 1, gick till sina arbeten och när arbetsdagen var över, på kvällen återupptogs gudstjänstfirandet del 2. Många judekristna fortsatte att fira sabbat, men inga försök gjordes för att överföra sabbatens regler till söndagen. Tvärtom delade de kristna den allmänna uppfattningen att det judiska sabbatsfirandet var ett uttryck för lathet och det varnades ofta för det. En kristen firade däremot sabbat varje dag genom att leva i tron på sin frälsare. Sabbatsföreskrifterna gällde varje dag i livet och skulle förstås andligen, sade till exempel Origenes.
Så blev Konstantin kejsare och år 321 instiftade han en lag som befriade alla utom bönder från arbete på söndagen. Varför han gjorde det är omdiskuterat, men ett motiv var säkert att underlätta för de kristna att fira gudstjänst. Men det här ledde ännu inte till att man började förstå söndagen som en sabbatsdag och tillämpa sabbatsföreskrifterna på söndagen. Så småningom börjar vissa ansatser göras. Men även när detta görs varnas det i predikningarna mer för de synder människan frestas till när hon inte arbetar än för söndagsarbetets synd. Benedikt av Nursias klosterregel från 523 säger att den munk som inte läser eller studerar på söndagen ska ges arbete att utföra. Det är först under medeltiden som arbete förbjuds under söndagar och festdagar och Gamla testamentets sabbatsföreskrifter i något modifierad form införs.
Reformationen blev också en reformation av synen på söndagen och kyrkans festdagar. Både Luther och Calvin tar fasta på vad Paulus sagt om göra skillnad på dagar och återupplivar den fornkyrkliga inställningen. Sabbatsbudet gäller i andlig mening. Men det är en praktisk ordning med vila var sjunde dag och framförallt behövs det för att då tid till Guds ord. Notera hur tredje budet är formulerat i katekesen. Det står inte: tänk på sabbatsdagen utan tänk på vilodagen. Hur utläggs det? Helt och hållet i förhållandet till Guds ord och gudstjänstens predikan: ”Vi ska frukta och älska Gud så att vi inte förakta predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna hör och lär det.”
Frågan tas också upp i den Augsburgska bekännelsen. Den diskuteras lite undanskymt i den 28:e artikel med rubriken ”Om den andliga makten”:
”De som anse, att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införs såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, ha orätt. Skriften har avskaffat sabbaten, icke kyrkan. Ty alla från Moses härstammande former för gudsdyrkan kunna underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste, när man skulle samlas till gudstjänst, synes likväl kyrkan för detta ändamål ha avsett söndagen, som tyckes ha blivit föredragen just av den anledningen, att människorna så skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig, att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändig.”
Det gick mindre än 100 år och sedan hade både reformerta och lutheraner glömt vad deras lärofäder sagt. Sabbatsbudet tillämpades åter på söndagen. När en pietistisk präst i början på 1700-talet återuppväckte Luthers position möttes han av hårt motstånd från de ortodoxa lutheranerna. Och listor likt fariséernas ställdes upp. Inga resor utom till kyrkan på söndagen, inget idrottande, inte klippa med sax, och så vidare.
4. Sabbaten idag
Mot denna bakgrund vad är ett kristligt förhållningsätt till sabbaten idag?
1) Sabbatsbudet är som förordning för det civila livet upphävt och gäller inte i den kristna kyrkan.
2) Ska förordningarna för sabbaten tillämpas på söndagen? I denna sak råder kristen frihet. Vill du tillämpa Gamla testamentets lagar i denna sak är du helt fri att göra det, men du är också fri att låta bli. Var bara fullt övertygad i ditt sinne!
3) Som en följd av detta följer att ingen kristen får döma en annan kristen i denna sak. Men då gäller också att visa hänsyn när så kan krävas.
4) Sabbatsbudet gäller i andligt avseende: först så att det genom Kristus är helt uppfyllt. Det betyder att du helt får vila i vad Kristus har gjort för dig i din frälsningssak. Du får vila dig från dina gärningar och vara viss om att du genom tron äger syndernas förlåtelse och är ett Guds barn, alla dagar i veckan.
5) Men det betyder också att du ska avstå från alla onda gärningar, alla dagar i veckan. Så har kyrkan alltid utlagt budet. Du ska inte bara helga söndagen/sabbaten. Helgat varde ditt namn är en bön för alla veckans dagar.
6) Eftersom människan inte bara lever av bröd utan också av det ord som utgår från Guds mun behöver du varje dag näring från detta Guds ord. Var katekes ger oss den ordningen att man inleder och avslutar dagen med Guds ord och bön och att detta också omgärda våra måltider. Och så har Kristi uppståndelses dag blivit den dag då man samlats för att fira gudstjänst och höra och lära Guds ord. Notera särskilt det där sista. Det handlar inte bara om att passivt höra, det handlar om att lära, det vill säga aktivt göra det till sitt, förstå, memorera.
Här slarvas det alldeles för mycket i vår tid. Vi som lever idag har större möjlighet än någon annan generation att lära oss Guds ord. Alla kan läsa. Dessutom i många fall på fler än ett språk. Det finns poddar och föreläsningar på youtube. När Luther utlade budet om vilodagen i katekesen avsåg han inte att hörandet och lärandet begränsas till gudstjänsten i kyrkan, till ett tillfälle på söndagen. Själv höll han predikningar för sitt hushåll, samlade i den så kallade Huspostillan. Det har varit sed att hålla aftongudstjänster på söndagens kväll, en sed som tyvärr är i stort sett helt försvunnen. Men vi som i vår tid överöses av information behöver också låta oss överösas av Guds ord. Man blir ju det man äter.
Låt mig därför till sist uppmana dig att avsätta åtminstone ett tillfälle utöver gudstjänsten för att verkligen höra, lära, studera Guds ord på söndagen.