Ett nyårslöfte (om man nu avser att avlägga ett sådant) skulle kunna vara, att vara varsam med hanteringen av förtroende.
På Facebook kunde jag i dagarna läsa en ursäkt från en politiker som åkt till Las Palmas under julhelgen. Han förstod att det kanske rubbat förtroendet för honom. I kommentarsfältet gick att utläsa blandade reaktioner. Det var allt från “avgå omedelbart” till “det där var väl inte så farligt och dessutom inget olagligt”.
Vi lever i en tid av många offentliga avslöjanden, som sprider sig snabbt, om någon felat och svikit. Då har man skadat sitt förtroende hos andra som litat på en och blivit “påkommen”.
Det andra fenomenet är att ge sitt förtroende, genom att berätta väldigt känsliga och intima detaljer om sig själv, till alla som vill läsa om det på nätet.
De ledare, liksom julsemestrande politiker, som ertappats och förbrukat förtroendet har väl många gånger förtjänat att det kommit i dagen och ibland också fått konsekvenser, kan jag tycka. Naturligtvis under förutsättning att det inte dras till ytterligheter och överdrifter. Men har man bett om andras förtroende och vill ha en ledande position, är det fullt rimligt att det kan ställas höga krav på att verkligen försöka leva upp till uppgiften. Allt annat vore demoraliserande.
Däremot känner mitt hjärta med de människor, särskilt ungdomar, som utan att inse konsekvenserna delger sina tillkortakommanden, sitt elände och sin sköra situation rakt ut till vem som helst, som läsa vill och kan.
Om jag lämnar ett förtroende till tre nära vänner, kring en riktigt besvärande upplevelse, är det inte sannolikt att jag får exakt samma reaktion på detta från alla tre – eller ens de reaktioner jag själv förväntade mig. Säg att jag stulit, bedragit en nära anhörig eller missbrukat min ställning på arbetsplatsen så någon drabbats illa, för att bara ta några otrevliga exempel. Kanske skulle detta erkännande av min gärning till och med leda till att någon av vännerna blev så besviken, att den helt enkelt inte längre fanns kvar som vän. En mer liberalt sinnad vän skulle förmodligen kunna hitta förklaringar och ursäkter som avlastade mitt samvete och så var det sedan glömt och förbi. Någon väns reaktion kunde vara att detta var hemskt, men att det ännu fanns möjlighet för mig att rätta till det hela genom att erkänna, be om ursäkt eller på annat sätt ställa allt till rätta. Om den här vännen var ihärdig, skulle kanske inte löftet om att hålla tyst gälla längre. Och därmed var det förtroendet brutet. Och kanske också vänskapen.
Tänk då unga människor som lägger ut hela sitt liv på nätet, med någon av alla de möjligheter som idag står till buds. Jag har svårt att tro, att de vid närmare eftertanke egentligen vill att människor verkligen ska veta allt om dem. Också det mest känsliga. Det är inte samma sak som att för tillfället ha behov av att prata om situationen med någon, dela det med en förtrogen eller få bekräftelse på olika sätt i begränsad omfattning. Offentliggörandet kan få oanade konsekvenser och ställa till mycket olycka. I desperation och ensamhet gör människan ibland saker som inte är bra för henne. Flera “kändisar”, som slagit igenom väldigt unga, har vittnat om pressen att alltid synas, ha en image och ständigt vara tillgängliga för fansen och PR-maskineriet. Det är oftast de som haft ett starkt nära socialt nätverk som klarat sig bäst. Även om priset ibland ändå blivit högt.
Det är viktigt, att vi som erkänner oss som troende kristna förvaltar förtroende väl, när vi får det. Vi ska inte döma och fördöma. Men vi ska heller inte tiga om vad Jesus sagt oss i sina liknelser eller annat som står i Bibeln. Vi kan råda men får aldrig förråda. Har någon svårt att berätta om det som tynger, kan vi upplysa om prästens absoluta tystnadsplikt och vad den innebär. Vi måste inte veta allt – Gud vet och ser. Naturligtvis ska vi alltid visa medmänniskor på möjligheten att be. Be ihärdigt, ärligt och innerligt, tillsammans med en människa i nöd eller ensam på kammaren för henne. Att säga till någon att den innefattas i våra böner är en andlig omfamning som de flesta uppskattar. De som vänt sig till oss i förtroende för att vi är bekännande kristna, har rätt att förvänta sig bön. Vem skulle vi vända oss till om inte Herren själv och Hans nåd. Det bara är så vi får förtroende som troende.