Under advent och jul satsade ACT Svenska kyrkan på kampanjen ”Bryt en tradition”. Med en bild på en barnbrud som till hälften var en lucia vill man göra budskapet tydligt: Svenska kyrkan står på det moderna, sekulära samhällets sida i kamp mot religiösa traditioner som leder till förtryck och övergrepp.
Eftersom ACT är en insamlingsorganisation som har intresse av att maximera sitt insamlingsresultat så får vi förutsätta att man hade gjort medvetna val. Att problematisera luciafirandet, att koppla dess budskap till en aktuell social problematik: hedersvåld och oskuldskultur skapar en dubbelhet i budskapet. Barnäktenskap och dess nära koppling till frågor om heder och sexuell oskuld är etnologiska problem med religiösa förtecken som upplysta och utbildade företrädare för kristendom självklart tar avstånd ifrån. Här vill snart sagt alla vara med och bryta en tradition.
Att risken finns att några skulle uppleva att ACT Svenska kyrkan också gärna ser att vi bryter traditionen med luciafirande är uppenbart en risk man är beredda att ta eller möjligen önskar. Man hoppas säkert nå tillräckligt djupt in i hjärta och plånbok på en urban, samtidsorienterad, ofta vänsterliberal elit för att detta ska kompensera för de traditionsbejakande grupper för vilka Svenska kyrkan och kyrkoåret är en del av den kulturella tryggheten och igenkänningen, grupper som man medvetet tycks vill stöta bort.
Det här blev särskilt tydligt under julen när i en reklampaus på TV ACT:s antiluciareklam följdes av en annons från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som visade upp bilden av – just det – ett traditionellt luciatåg. Den världsliga myndigheten som i sina led har forskare har förstått att i tider av oro och osäkerhet så är goda och trivsamma traditioner som luciafirandet en trygghet att ta vara på – det finns andra sätt att förhålla sig till traditioner än att bryta dem.
Från Kyrkans hus i Uppsala signaleras att det finns trygghet att hämta i att progressiva grupper av människor ska bli så glada över att vara utsedda till Svenska kyrkans favoritadressat att de ska vara beredda att betala löner och omkostnader för den växande skaran progressiva tjänstemän och kyrkopolitiker i Kyrkans Hus i Uppsala länge än.
Är den tryggheten verklighetsförankrad? Hur länge kommer den att bestå?
I Kyrkans hus förbereds nu som bäst kyrkovalet som kommer att äga rum tredje söndagen i september i höst. Mathias Nihlgård heter handläggaren som särskilt arbetar med frågan om hur kyrkovalet ska marknadsföras.
Syftet är förstås att man vill få ett högt valdeltagande av rimliga demokratiska skäl – att därmed minska inflytandet för den försvinnande lilla grupp som regelbundet firar gudstjänst i Svenska kyrkan är säkert inte det enda syftet.
Vid ett seminarium under kyrkomötets digitala sammanträde i november redogjorde Nihlgård för några principer för valinformationen. Man vill att 96 procent av de röstberättigade ska veta om att det är kyrkoval. Man vill att människorna ska få höra om den del av Svenska kyrkans verksamhet som man tycker är viktig.
Vad tycker de tilltänkta väljarna är viktigt? Ingen vet nog men man har återigen bestämt sig för en målgrupp som värderingsmässigt passar till den utformning av kyrkan som man i Kyrkans Hus önskar se. Därför kommer vi få höra mycket om kyrkans sociala verksamhet, religionsmöten i vardagen, gemenskapsfrämjande arbete. Gudstjänster ska bara få framskymta i valinformationen om de kan beskrivas som ”gudstjänster på nytt sätt”. Materialet ska färdigställas nu i februari. Det kan bli både bättre och sämre än de riktlinjer man flaggat för.
Klart står i alla fall att Svenska kyrkans informationskampanj inte tänker sträva efter bredd och neutralitet: man vill tilltala radikala väljare utan intresse för evangeliets ärende för gudsrelationen. Man vill stöta bort från kyrkovalet den typ av väljare som vill känna igen sig i hur Svenska kyrkan framträder i gudstjänster på söndagar och vid dop, bröllop och begravningar.
Självklart är en sådan inriktning på valinformationen inte neutral för valutgången.
Genom ett kraftfullt partipolitiskt inflytande från Socialdemokraterna och det alltmer kulturliberala Centerpartiet har Svenska kyrkan sedan länge tvingats att spela rollen som en andlig överbyggnad till dessa partiers program och ideologier. Under tiden ökar antalet utträden och svenskarnas dåliga krisberedskap i livet försämras i takt med att de förlorar sin förankring i kristen tro och i Svenska kyrkans traditionella uttrycksformer i gudstjänster, kyrkliga handlingar och i vår psalmskatt.
Den moderna ”traditionen” att fjättra Svenska kyrkan i ett oönskat äktenskap med tidsandan är verkligen ”en tradition att bryta med”. Ett första steg på vägen är att bredda målgruppen för Svenska kyrkans valinformation.