Den 17 februari inträffar Askonsdagen, därmed inleds för miljoner kristna påskfastan 2021. Även om kyrkoåret inte finns föreskrivet i Bibeln så bygger ju kyrkoårets största fester på historiska händelser, profeterade i Gamla testamentet och omvittnade i Nya testamentet: Jesu födelse, Jesu död, uppståndelse och Andens utgjutande.
Däremellan finns en rad andra högtider knutna till dessa stora händelser och därutöver mängder av söndagar, som med bibliska texter hjälper de kristna till helhetssyn och andlig fördjupning. Till det bibliska med kyrkoåret hör också detta med att minnas. Minnas Guds ingripande under bön om att det som hände då ska bli närvarande nu med sin frälsande kraft. Från skapelsens morgon visar oss Gud att han förstår att vi människor behöver kunna orientera oss i tillvaron genom ordning och riktning i tiden och rummet.
Mot den här bakgrunden är kyrkoåret en Guds gåva som är till stor välsignelse. Ännu kan vi till och med i Sverige se att kyrkoåret har fäst sig i traditionell svensk kultur som ännu kommer till uttryck i många hem – och därför också i kommersen. Sångerskan Carola Sörgaard framhöll för några år sedan att hon gärna sjunger julsånger och även påskpsalmer för att där finns det en öppen dörr in till många annars sekulariserade svenskars hjärta.
Kanske har också kyrkans fiender förstått kraften i det traditionella kyrkoåret. Nu lanserar man ivrigt temadagar för snart sagt varje dag på året – det kan gälla allt från kanelbullar, tvillingar och olika sjukdomar. Google – den stora sökmotorn på nätet – lanserar en aldrig sinande ström av personer att minnas – senast var det någon säkert hedervärd kvinnlig turkisk läkares 127 årsjubileum. Sällan dyker något kristet helgon eller någon kristen högtid upp. En avkristnad årscykel håller på att formas. Julen står sig ännu med sin adventstid stark i det mörka Norden men hur är det med kyrkoåret i övrigt, hur är det med påsken? Här har kyrkan lyckats långt sämre med den folkliga förankringen än med julen. Kanske har människor ändå förstått att korsets och uppståndelsens evangelium utmanar och passar illa att göra idyll av.
Språk och språkbruk kan inte hållas vid liv bara genom böcker – de måste talas och användas i en gemenskap av människor som förstår varandra och är angelägna att språka om saken. Nu när kristna möts i allt mindre utsträckning i rummet är det viktigt att vi är medvetna om att när våra samtal om kyrkoåret tystnar, när vi upphör med våra olika inslag i ”hemmets liturgi”, finns det risk att mycket värdefullt försvinner – det går ur tiden. Visst kan stenarna ropa – det gamla kyrkorummen och altarna kan börja ropa men blir det verkligen omsatt till liv?
Nu står vi alltså inför fastetiden – ungefär fyrtio dagar, söndagarna borträknade. Är det något för en evangelisk kristen att bry sig om? Det finns inget tvingande men bland allt det vi kan välja att ägna uppmärksamhet hör fastetiden avgjort till det nyttigaste. Vad kan fastan då betyda? Utan några påhittiga kampanjer ger den en signal till kristna att gör bot och bättring. Under en tid åtminstone kan vi sluta söka syndabockar för kristendomens tillbakagång utan istället tillsammans – om än ovetande om varandra – ta vår kristendomen på allvar och omvända oss från allt det som drar oss bort från Jesus.
Det kraftigaste medlet för kristen botgöring är inte våra egna gärningar utan att samla sig kring Kristi gärningar för oss. Till våra värdefulla traditioner hör samling kring Jesu lidandes historia. I Psalmböckerna finns de olika evangeliernas berättelse om Jesus sista vecka före korsfästelsen. I de äldre psalmböckerna före 1986 finns Kristi pinas historia sammanställd från de fyra evangelierna. Till dessa akter finns en stor litteratur av predikningar och betraktelser i äldre litteratur, var av J J Rambach passionspredikningar hör till de historiskt mest framstående. När en kristen ställs inför all den förnedring och allt det lidande till kropp och själ som Jesus går igenom tänker hon gärna: Vad är det Jesus gör för mig? Vad har jag gjort som gör att han måste lida? Vilken välsignelse får jag av förbannelsen som drabbar honom? I passionsberättelserna kan man försöka se sig själv i de olika personerna. Du kan också söka svar på hur du kan gå i Jesus efterföljd, vad du kan göra för honom och dina medmänniskor. När du lugnt och stilla läser passionsberättelsen med bön i ditt hjärta kan du också få mycket hjälp av de många starka och djupt berörande fastepsalmerna som sällan sjungs under fastan. Där får Du hjälp till självrannsakan, att uttrycka din ånger, där får du löften om förlåtelse, där laddas en innerlig lovsång färgad av hjärtats blod.
”Dig tackar allt mitt hjärta
Min Herre Jesus god,
För all din djupa smärta och allt ditt tålamod.
Du vän för evigt trogen,
Dig vill jag mig förtro,
När jag till skörd är mogen
Mig bärga till din ro”
Sv.ps. 143:5