1. Jesus går upp till Jerusalem
Det är ju så han säger. Han vet och han vill. Redan i Luk 10:51 kan vi läsa ”När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit”.
Ingen slump eller tillfällighet att han kommer till Jerusalem alltså. Han vet varför han måste gå dit och han är medveten om allt som kommer att ske, från fängslandet, via pina och död fram till den slutliga segern.
Han beskriver varje steg i det centrala i sin frälsargärning. Just för detta har han kommit till jorden och antagit mänsklighet. För att låta det gudomliga och det mänskliga mötas i hans egen person så att hans medlande, försonande gärning så att säga ska nå åt båda hållen. Vore han bara Gud skulle frälsningsgärningen inte nå människan och vore han bara människa skulle försoningen inte vara Guds eget verk och därför inte heller duga inför Gud.
Vad innebär då det verk han ska utföra?
Den första aspekten är försoning (medling), skapande av ny och god relation hos dem mellan vilka det förr rått ovänskap, för att inte säga fiendskap – för syndens skull.
En annan sida är soning, det vill säga att han gottgör det som människan brutit genom att själv ta det straff som människan vore skyldig ta.
En tredje aspekt är befrielse (förlossning), Jesus friköper människan ur syndens, dödens och djävulen våld. Hon är inte längre tvungen leva i synd och leva som slav i fruktan för döden (Hebr 2:14-15).
Jesus säger också att det som nu ska ske är uppfyllelsen av ”allt som är skrivet om Människosonen genom profeterna”. Och därmed ger han, återigen, den rätta tolkningsnyckeln till Skrifterna (Gamla testamentet); de ska läsas och förstås som vittnade om Jesus och pekande fram mot honom och hans verk – och om följderna av hans gärning i Kyrkan och i den troende människans liv.
2. Kyrkan går upp till Jerusalem
Och firar och upprepar det i varje komplett högmässa. Fast man tänker kanske inte alltid på att varje högmässa, genom liturgins ord och böner är en predikan om Jesu liv.
I liturgins början påminns församlingen genom sången – Ära åt Gud i höjden … och Vi prisar dig (eller motsvarande) – om änglasången utanför Betlehem, och därmed om Jesu födelse, Guds ankomst i världen.
Textläsningarna, och tydligast evangeliet och dess utläggning ger ord och händelser ur Jesu liv, vilket vi får följa och möta olika aspekter av under kyrkoåret.
När församlingen sedan besvarar ordet genom att bekänna den kristna tron, så står hon sida vid sida med aposteln Petrus när han vid Caesarea Filippi träder fram och som svar på Jesu fråga bekänner: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”
När så församlingen sjunger tillredelsepsalmen så börjar vandringen ”upp till Jerusalem”. När de trogna sedan upplyft sina hjärtan- och därför befinner dig i himmelen – blir de samtida med den himmelska lovsången Helig, helig, helig, som både Jesaja (kap 6) och Johannes hörde (Upp 4:8). Och då lovsången fortsätter med ”välsignad är han som kommer i Herrens namn” då följer församlingen – så att säga i andlig realtid – Jesu inridande i Jerusalem.
När sedan brödet bryts och instiftelseorden läses så befinner sig församlingen vid Golgata, ”detta är min kropp som blir utgiven för er”.
Och när prästen, hållande paten med det välsignade brödet, säger ”Frid vare med er” så är det den uppståndne som hälsar lärjungarna på påskdagens afton. Och församlingen kan inte annat än instämma i lovsången till honom med den hyllning hon lärt redan av Johannes döparen ”Guds Lamm, som tar bort världens synder”.
I gemenskap med Jesus och de två som vandrat till Emmaus får den kristne återigen känna igen honom när det brutna brödet räcks i kommunionen.
Det är därför en kristen alltid går så uppbyggd från en högmässa (om psalmer och predikan harmonierar med en full liturgi): hela skeendet är en predikan om Jesus där höjdpunkten blir – precis som i Jesu liv: upp till Jerusalem.
3. Den enskildes väg måste också gå upp till Jerusalem.
Av två skäl. Dels måste människan bli avklädd all tro på sin egen förmåga. Hon måste inse att inte ens hennes bästa ambitioner och starkaste föresatser duger inför Gud. Precis som Petrus måste hon (i alla fall bildligt) gå ut och gråta bittert över sin oförmåga (Luk 22:62). Och detta är smärtsamt inte bara för den som redan i yttre mening inser sig vara en syndare, utan än mer för den som tror sig vara på säkra sidan genom ett tydligt beslut och ”avgörelse”. Också där måste ”Petrus” falska väg avslöjas, han som verkar mer intresserad av belöningen när han sade till Jesus: ”Vi har lämnat allt och följt dig. Vad kommer vi att få?” (Matt 19:27).
Också Paulus fick erfara detta på ett tydligt sätt. Han som var ”i fråga om lagen en farisé, i iver en förföljare av församlingen” (Fil 3:8), men som fick allt detta slaget omkull när den uppståndne visade sig på Damaskusvägen och frågade ”Saul, Saul! Varför förföljer du mig?” (Apg 9:4). Och hans nya bekännelse blev ”allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull” (Fil 3:7).
Dels måste hon, när marken i hjärtat är beredd av den Helige Ande genom ordet, bli delaktig av den frukt från lidandet och korset som den uppståndne ger. Observera att det för den kristne alltid är den uppståndne som skänker frälsningens gåva.
Hur gripande berättelsen om den ”botfärdige rövaren” än kan vara så är det alltid kyrkans uppgift att hänvisa den botfärdige och tyngde till honom som säger ”Jag var död, och se jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och helvetet”. Honom om vilken Paulus kan bekänna att han ”utlämnades för våra synders skull och upptäcktes för vår rättfärdiggörelses skull”.
Han som mötte den tvivlande Tomas så han kunde bekänna ”Min Herre och min Gud” (Joh 20:28); han som mötte den gråtande Maria från Magdala med det personliga tilltal som fick henne att känna igen honom som Rabbuni – min Mästare.
Upp till Jerusalem!