”Inställt på grund av pandemin!” – under ett års tid har vi fått vänja oss vid det budskapet. Under tolv månader har familjer, församlingar, föreningar, skolor, kulturscener och företag fått ställa in sina planer och upphöra med sina vanor. I civilsamhället – de små gemenskaperna bortom det allmännas politiska styrning och offentliga medel – har livet länge formats av vad som är ”brukligt”, alltså det som man ”alltid” har gjort. Under ett års tid har det istället styrts av vad som är ”sjukligt” – alltså viruset Covid-19 som ju onekligen är dödligt. Dryga tolvtusen dödsfall bara i Sverige bevisar det.
Och till och med där, vid dödsbäddar och begravningar, där varje civilisations äldsta traditioner binder sin väv har en spricka uppstått – det brukliga har fått träda tillbaka för det sjukliga. Människor har fått dö i ensamhet omgivna endast av ”rymdvarelser” i skyddsutrustning. En anhörigs fasta hand och kända ansikte har uteslutits av smittskyddets lagar, liksom givetvis en präst med nattvardens saliggörande gåvor har varit utesluten. Vad som formats av årtusendens kultur, humanitet och civilisation liksom av gudomlig uppenbarelse, har utan motstånd fått böja sig för naturvetenskapens kalla fakta och nödvändiga praxis.
När historiker blickar tillbaka på seklerna ser de ofta att sekelskiften och epokskiften inte sammanfaller. Det som kom att prägla 1500-talet inträffade inte året 1500, utan dels 1492 då Amerika upptäcktes och naturligtvis fick sitt nya namn och dels 1517 när Martin Luther spikade upp sina teser i Wittenberg. Det särpräglade 1800-talet i Europa kan sägas börja med Wienkongressen 1814 och sluta först 1914 när Österrike förklarade Serbien krig och det förödande Första världskriget skapade en spricka i tidens väv. På andra sidan den sprickan börjar berättelsen om århundradet då moderniteten segrade – 1900-talet.
Vilken roll kommer den nu pågående pandemin spela för världshistorien? Kanske kommer historiker om hundra år se att den världsomfattande diskontinuitet som pandemin orsakar utgör det verkliga millennieskiftet, den historiska – om än inte den kalendariska – startpunkten för ett nytt årtusende, det tredje årtusendet efter Kristi födelse.
Det är inte orimligt att en så långvarig och global företeelse som denna pandemi inte endast är ett tillfälligt undantagstillstånd utan en historisk spricka, en gränsmarkering i tiden. Något som har varit gör halt vid den gränsen. Somligt kommer inte ha någon plats i det tredje årtusendet. Något som uppstår som en följd av pandemin eller börjar dominera under pandemin kommer sätta sin prägel på det nya årtusendet.
Vad skulle det kunna vara? Plogen kan med goda skäl hävdas vara det föremål som formade det andra årtusendet, när den började spridas i början på 1100-talet i Europa. Kanske kommer de digitala skärmarna, i det lilla och stora formatet, på motsvarande sätt prägla vår civilisation detta tredje årtusende.
Pandemin har också bevisat en välkänd teori bland människokännare och makthavare: människan älskar trygghet och frihet. Men i valet mellan trygghet och frihet förlorar alltid friheten. Pandemin utgör ett väldigt hot alla människors trygghet, därför har miljarder människor utan protester bejakat en unik minskning av friheten. Frihet var det stora temat i slutet på det förra årtusendet: under 1700-talet i Europa och Nordamerika, under nittonhundratalet i Afrika och Asien, där kolonier bildade fria stater, och till sist i Östeuropa och Centralasien där det kollapsande Sovjetunion lämna rum för nya och gamla självständiga och fria stater. Är det nu dags för friheten att dra sig tillbaka från historiens scen? Vetenskapliga fakta visar att vår trygghet är hotad inte bara av pandemin utan även av klimatförändringar.
Men i vår tid står vetenskapliga fakta inte ensamma utan de vävs in i berättelser eller narrativ som de kallas. Dessa berättelser formas av politiska krafter inom partier och parlament, bland journalister och filmproducenter. Akademiker vid universiteten ställer sin forskning i dessa berättelsers tjänst – det är postmodernismens särart. I rent vinstsyfte är numera de stora multinationella företagen snabba att anpassa sin marknadsföring till de nya stora berättelserna. Dessa berättelser handlar om globala hot som endast kan hanteras och mötas om individer och stater avstår frihet till globala makter. Bara så kan tryggheten återupprättas. Kommer frihetens offer på trygghetens altare bli ett signum för det tredje årtusendet?
Den Stora berättelsen, så har också Bibelns budskap benämnts – Guds stora frälsningsplan från syndafallets dag till levande församlingar idag. Har den berättelsen någon plats bland de andra stora narrativen i vår tid? Hör kristendomen egentligen bara hemma i epokerna före den stora sprickan i tidens väv, då människor ännu kunde samlas fritt till gudstjänst och ibland fylla kyrkorna? Det ser mörkt ut för kristenheten i hela västvärlden.
Men vad säger Guds ord? För Gud är tusen år som en dag. Och Jesus lovade ju att något stort skulle ske ”den tredje dagen”. Nu lever vi i ett nattligt mörker och vet inte hur kristendomen ska kunna vara med och forma livet på andra sidan sprickan i det tredje årtusendet. Många tecken pekar på att det nya årtusendet kan komma att präglas av en global frihetsförlust och av en trygghet formad av helt andra krafter än vad Guds lilla barnaskara hoppas på.
Men det kan vara så att det tredje årtusendet – den tredje dagen ur Guds perspektiv – till slut endast kommer att präglas en enda händelse: att en ny spricka plötsligt uppstår i tidens väv och Jesus rakt igenom den sprickan kommer tillbaka i världsvid väckelse och förnyelse eller till och med i härlighet och fullständig seger. Då blir tryggheten och friheten fullkomliga på en gång.