Köp den nyöversatta katekesen från Din Bok.
Orden ”Lilla katekesen” väcker nog olika associationer hos olika människor. För många äldre torde den främst vara bekant som konfirmandbok, och då kanske associerad med utantillinlärning som man ser tillbaka på med andra känslor än glädje. Framför allt kan man väl anta att så är fallet hos sådana som i övrigt inte har spenderat mycket tid inom kyrkans väggar, medan de som själva är levande stenar i Herrens tempel kanske känner en större tacksamhet för vad de en gång fått lära sig. Yngre generationer har måhända i kyrkligare bygder också mött katekesen under konfirmationstiden, men för de flesta torde den vara relativt okänd. Möjligen har man stött på den i någon lärobok som beskriver hur det var förr, och då förmodligen inte i positiva ordalag. Hustavlan har väl särskilt kommit att hamna i vanrykte, beskylld för att ha hållit tillbaka människor och främjat ett förtryckande samhällsskick. Föga anar man nog hur mycket välsignelse som ännu dröjer sig kvar i vårt land som ett resultat av att katekesen fick prägla åtskilliga generationer svenskar.
När nu en ny översättning har kommit ut på Kyrkliga förbundets bokförlag kan det kanske vara nyttigt att titta lite på hur Lilla katekesen en gång kom till, vad som var orsaken, och några av tankarna bakom dess utformning. I två efterföljande artiklar kommer vi också att se närmare på vem den var tänkt för, var den skulle användas och hur, samt tankarna bakom arbetet med den nya utgåvan på svenska.
Vad är katekesen?
Om vi börjar med det lite märkliga ordet ”katekes” kommer det från det grekiska verbet katecheo, som betyder att undervisa eller informera muntligt. Ordet förekommer på flera ställen i Bibeln, till exempel i Gal 6:6: ”Den som får undervisning ska dela med sig av allt gott till den som undervisar honom.” Detta kom så småningom in som ett låneord i latinet, catechismus, och med kyrkofadern Augustinus blev detta en vanlig benämning av grundläggande undervisning i kristen tro.
Under medeltiden växte ett särskilt urval av texter fram som tillsammans utgjorde vad man kallade katekesen. Ungefär 700 år innan Luther satte Karl den store igång ett kateketiskt förnyelsearbete eftersom han såg att kunskapen i kristen tro var så dålig. Då påbjöd han prästerskapet att skaffa sig en utläggning av trosbekännelsen och Fader vår. Buden hade ännu inte den roll de kom att få, istället lyftes bland annat det dubbla kärleksbudet fram som moralisk vägledning.
Detta förnyelsearbete levde kvar under medeltiden, och under senmedeltiden hade katekesen fått en relativt fast form i form av tre huvudstycken: trosbekännelsen, buden och Fader vår. Ibland räknade man även med Ave Maria. Här kan det vara på sin plats att förtydliga att ”katekesen”, både i denna artikelserie och allmänt hos Luther, främst syftar på dessa tre huvudtexter, och alltså inte själva utgåvan med Luthers korta förklaringar till varje huvudstycke. De gånger avvikelser sker torde det framgå av sammanhanget vilket som åsyftas.
Prästerna skulle vid fyra fastetillfällen under året predika över dessa huvudstycken, alltså katekesen. Detta skedde vid de så kallade kvatemberdagarna – onsdagarna, fredagarna och lördagarna veckan efter Lucia, första veckan i fastan, Pingstdagen samt det heliga korsets upphöjelse, som infaller den 14:e september. Förhör i dessa grunder hölls sedan i samband med att man biktade sig. Detta bruk med katekespredikningar i samband med kvatemberdagarna fortsatte även i svensk kontext efter reformationen.
Katekesen och boten
Denna koppling till botens sakrament medförde att somliga katekesutläggningar fick en särskild struktur.
1470 gav Dietrich Kolde ut sin Kerstenspiegel. Den var en ganska omfattande handbok i hur en medeltida kristen skulle leva för att bli salig. I denna katekesframställning kom trosbekännelsen först eftersom man tänkte att alla, även de som inte befann sig i tillstånd av nåd, kunde bekänna den. Sedan kom buden och andra syndalistor med målet att framkalla syndakännedom och ånger inför själva bikten. Fader vår följde därefter, då som en gottgörelsebön för syndens timliga straff som kvarstod efter att de eviga straffen borttagits genom prästens avlösning. Det var dessa timliga straff kyrkan också menade att man kunde köpa sig fri från genom avlatshandeln. Just denna tanke på timliga straff och avlat finns för övrigt kvar i dagens romersk-katolska kyrka, även om man inte längre säljer avlatsbrev.
Man kan alltså konstatera att själva strukturen för katekesen präglades av medeltida botpraxis och teologi. Det är mot denna bakgrund vi nu kan börja närma oss och se vad Luther faktiskt gjorde med sin Lilla katekes. Men vi får dröja ytterligare en liten stund innan vi är framme vid katekesens utgivande år 1529.
Katekesens struktur och logik hos Luther
I mars 1522 gav Luther ut Betbüchlein (Liten bönbok). Den utgörs i mångt och mycket av korta utläggningar av katekesens tre delar, som utkommit en i taget med början 1518 och samlat i en utgåva 1520. Utöver katekesens tre delar innehåller den bland annat även Ave Maria, dock endast den del av bönen som återfinns i Skriften och med en utläggning som tydligt varnar för att förtrösta på Maria och hennes meriter. När man läser denna bok får man på många sätt en förklaring till varför Lilla katekesen ser ut som den gör. Luther skriver i inledningen:
”Tre saker måste människor veta för att kunna bli frälsta. För det första måste de veta vad de ska göra och lämna ogjort. För det andra, när de inser att de inte kan leva upp till vad de ska göra eller lämna ogjort, måste de veta var de söker, finner och hämtar den styrka de behöver. För det tredje måste de veta hur de söker och får den styrkan […] Buden lär människor att se sin sjukdom, och möjliggör för dem att se och förstå vad de ska göra eller lämna ogjort, samtycka till eller vägra, och så inse att de är syndiga och onda människor. Trosbekännelsen kommer att lära dem och visa dem var de finner medicinen – nåd – som kommer att hjälpa dem att bli fromma och hålla buden. Trosbekännelsen visar dem på Gud och Guds barmhärtighet, som kommer till oss och blir synlig i Kristus. För det tredje lär Herrens bön dem hur de ska söka, få och föra allt detta till sig, det vill säga genom ordentlig, ödmjuk, trösterik bön. Så kommer det att ges dem, och genom hållandet av Guds bud kommer de att vara välsignade. I dessa tre stycken finns hela Bibelns innehåll.
Av denna anledning börjar vi med buden, för att lära och inse vår synd och ondska, det vill säga vår andliga sjukdom som hindrar oss att göra och lämna ogjort vad vi borde.” (Övers. från eng.)
Här möter vi för första gången tydligt Luthers logik i hur han ordnar katekesens huvudstycken – det är lag och evangelium. Buden är lagen som ger oss insikt om synd, och trosbekännelsen och Fader vår är evangelium som visar var Guds nåd finns och hur vi tar emot den. I Koldes katekes saknas denna dynamik och allt tenderar att bli lag; efter att lagen gett insikt om synd hänvisas människan till botgärningar, inte evangelium. Konsekvensen blir att människan i huvudsak hänvisas till sig själv och sina gärningar för frälsning.
Luther lägger ut katekesen på entreprenad
1520-talet var en hektisk tid för Luther. Han såg att det fanns ett stort behov av en katekesutgåva, som då också var lämpad för barn, men han ansåg att han själv inte hade tid att göra en. När Luther år 1526 gav ut Deutsche Messe (Tysk mässa) vädjade han till andra att utforma en katekes, och angav då också sin Betbüchlein (Liten bönbok) som utgångspunkt för arbetet. Många tog till sig detta och en mängd olika katekeser gavs ut. Luther var dock missnöjd. Formuleringarna var ofta för grova och moraliserande, och när ordet ”om” fanns med kopplat till förlåtelsen reagerade Luther särskilt negativt. Då villkorades förlåtelsen på ett sätt som lämnade utrymme för människans förtjänster liksom i den gamla botinstitutionen.
Det finns indikationer på att även Luthers nära vän och medarbetare Melanchthon gjorde några inledande försök att författa en katekes, och det i mångt och mycket som en reaktion på Luthers students, Johann Agricolas, katekesutgåva från 1527. Melanchton och Agricola hamnade i en häftig debatt gällande omvändelsens orsak. Agricola förkastade tanken på att lagens förkrosselse gav upphov till sann omvändelse, istället var det evangeliet som gav en sann ånger över synden. Detta återspeglades i hans katekes där buden var förpassade till slutet av katekesen och introducerades som jämförbara med Ciceros retoriska regler. Luther medgav att en syndare ibland kan ha svårt att urskilja om lagen beror på rädsla för straff eller av kärlek till Gud, en medlande syn vi kan ana i Luthers kortfattade ”Vi ska frukta och älska Gud så att …”, som inleder varje förklaring av budorden, och som sedan utläggs tydligare i budens avslutning. Samtidigt var Luther klar över lagens så kallade andra bruk – att genom syndakännedom driva till Kristus. Därför kom Luther, när han väl formulerade sin katekes, att fortsatt placera buden först i kontrast till Agricola, som i sin tur hade fallit tillbaka i Koldes mönster av tro-omvändelse-goda gärningar. Mönstret för Luther var, som tidigare nämnts, lagens och evangeliets dynamik.
Visitationerna och vikariatet
De mer eller mindre misslyckade försöken att få till en användbar katekesutgåva fick snart sällskap av andra händelser som till slut drev Luther till att utforma egna katekeser. 1527 påbörjades en visitation av kyrkorna i Sachsen. Syftet var att se hur det såg ut med det administrativa, ekonomiska, praktiska och teologiska. Mot slutet av 1528 deltog även Luther i dessa visitationer. Vad han såg kan man läsa om i företalet till Lilla katekesen (ej med i Kyrkliga förbundets utgåva, men tillgängligt på bl.a. logosmappen.net). I vanlig ordning skräder inte Luther orden:
”Till att avfatta denna katekes eller undervisning i kristendom i en så kort, enkel och lättfattlig form har jag drivits och nödgats genom den beklagliga, jämmerliga nöd, som jag helt nyligen lärt känna, då också jag varit ute som visitator. Hjälp, käre Gud, så mycket elände jag har sett! Det olärda folket, särskilt i byarna, vet ju alls ingenting om den kristna läran, och tyvärr äro många kyrkoherdar alldeles oskickliga och oförmögna att ge undervisning. Men ändå skola alla kallas kristna, vara döpta och undfå det heliga sakramentet, ehuru de varken kunna Fader vår eller Tron eller de Tio buden, de leva tanklöst som den kära fänaden (boskapen) och de oförnuftiga svinen, och där evangelium kommit, ha de i alla fall riktigt lärt att missbruka sin frihet.”
Det kan nämnas att omkring en fjärdedel av prästerna fick avsluta sin tjänst som ett resultat av vad Luther här beskriver att de upptäckte under visitationerna, en situation som påminner mycket om vad vi finner hos profeten Hosea: ”Mitt folk går under av brist på kunskap. Eftersom du har förkastat kunskap ska också jag förkasta dig från att vara min präst.” (Hos 4:6)
Samma år, 1528, reste kyrkoherden i Wittenberg, Johannes Bugenhagen, iväg för att hjälpa till med reformerandet av kyrkorna i Braunsweig och Hamburg. Detta innebar att Luther fick vikariera för honom och ta över allt predikoansvar under en tid. Med början i maj predikade då Luther över katekesens tre huvudstycken tre gånger i samband med årets resterande kvatemberdagar.
Stora och Lilla katekesen utkommer
Det var dessa predikningar, tillsammans med predikningar över bikten och nattvarden från Stilla veckan 1529, som utgjorde det huvudsakliga stoffet i vad som utgavs under namnet Deutsch Katechismus (Tysk katekes), senare mer känd som Stora katekesen. Den färdiga versionen utkom i april 1529. En månad senare, fördröjd av sjukdom, utkom en enklare katekes som han arbetat med samtidigt som Stora katekesen med namnet Der kleine Katechismus fur die gemeine Pfarherr und Prediger (Den lilla katekesen för vanliga präster och predikanter). Redan under sina katekespredikningar hade Luther försökt att koka ned sin framställning till en mening för varje katekesstycke, och istället för Stora katekesens långa utläggningar hade denna en enkel form bestående av frågor och svar. Med undantag av sakramenten är det endast en fråga som ställs, en enkel fråga: ”Was ist das?” (Vad är det?) Luther tycks medvetet ha valt ”ist” (är) framför bedeutet (betyder) för att undvika tankar på att själva katekesstyckena hade någon dold mening eller var så svårbegripliga att det krävdes en särskild uttolkning. Den efterföljande förklaringen ska istället närmast ses som en parafras.
Utgåvor och översättningar
Den första versionen av Lilla katekesen var egentligen inte i bokform utan hade de olika huvudstyckena närmast som affischer att hänga på väggen i kyrka och hem. Men knappt hade Luther hunnit få klart också de två sista huvudstyckena, dopet och nattvarden, innan de samlades och trycktes i bokform, då tillsammans med illustrationer med motiv från olika bibelberättelser.
Med en gång den första utgåvan var färdig översattes den till latin. Den något utökade versionen som kom ut två år senare, 1531, spreds snart långt utanför de tysktalande regionerna genom översättningar till inte mindre än arton olika språk. Bland dessa återfinns så skilda språk som arabiska, finska, spanska, lettiska, engelska, polska och svenska. Det är denna andra utgåva som har kommit att bli den som räknas som en av den lutherska kyrkans bekännelseskrifter.
Årtalet för den första utgåvan på svenska känner vi inte med säkerhet till. Den äldsta kompletta svenska utgåvan vi känner till upptäcktes på Island så sent som 1963. Dess tryckår är 1562, dock rör det sig mest sannolikt om en översättning som låg färdig allra senast år 1544, möjligen redan år 1537. Översättaren är okänd, men mycket pekar på att det är Sveriges förste evangeliske ärkebiskop, Laurentius Petri, som ligger bakom den.