På sistone, bland annat efter Donald Trumps turbulenta tid i Vita Huset och den dramatiska valrörelse, som resulterade i att den 78-årige demokratiske toppolitikern Joe Biden kom att inneha världens viktigaste och mäktigaste ämbete, så har ordet polarisering blivit ett modeord bland politiska tänkare och tyckare världen över, även i det lugna Sverige.
Oavsett hur man ser på den senaste, delvis våldsamma politiska utvecklingen i just Nordamerikas Förenta Stater, så går det inte att komma ifrån att just polarisering hör till grunddragen i det demokratiska statsskicket. I en demokrati pågår ju ständigt en tävling om makten i samhället mellan olika idéer och förhållningssätt. Väljarna förväntas ta ställning till olika sätt att lösa aktuella samhällsproblem och planera för framtiden. Under valrörelsen och på valnatten ges tydliga uttryck för samhällets polarisering. En maktgruppering vinner valet, en annan förlorar. I de flesta val är marginalen mellan vinnare och förlorare liten, kanske mellan en och två procentenheter. Därför är det naturligt att kampen om makten fortsätter, nu på väg mot nästa val. Vinnaren sitter aldrig säkert, och förloraren letar ständigt efter nya möjligheter att återfå eller vinna makten. Polariseringen är permanent, även om motsättningarna i ett samhälle är relativt begränsade och rätt sällan tar sig våldsamma uttryck. Dock kan gatans parlament vara ganska aktivt även i ett land där det går stillsamt till i den folkvalda församlingen.
Helt annorlunda förhåller det sig naturligtvis i diktaturer som Ryssland, Saudiarabien, Iran, Kina, Kuba eller Venezuela och Myanmar, för att nu ta några exempel. Där finns i och för sig motsättningar mellan olika intressen och folkgrupper. Polariseringen i de länderna undertrycks emellertid av en stark statsmakt, och bara i sällsynta undantagsfall, då människors desperation över rådande förhållanden leder till demonstrationer på gator och torg. Oppositionen mot rådande förhållanden blir ofta underjordisk, efter att ännu en gång ha slagits ned med brutalt våld. Det ser den auktoritära staten till med sin omfattande tillgång till spionorganisationer, polismakt och militära styrkor. Först efter långvarigt ekonomiskt sammanbrott kan en sådan statsmakt förändras i grunden, dock inte säkert i riktning mot stabil demokrati.
Inte bara i det politiska sammanhanget utan också i religionens värld finns ofta starka drag av polarisering. I Nya Testamentet möter oss många utsagor som profetiskt förutskickar en polarisering i den värld, dit de första missionärerna sändes ut. Bara ett enda exempel: När Jesus sände ut de sjuttiotvå, förberedde han dem på det som väntade med följande ord: ”Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar!” (Lukas kapitel 10, vers 3)
Så länge Jesus vandrade på jorden, tog han det fulla ansvaret för följderna av sitt radikala, provocerande budskap. Den yttersta konsekvensen blev korsdöden på Golgata. Tala om polarisering, när Jesus och Pontius Pilatus möttes! Efter Jesu jordeliv, när hans lärjungar, andeledda, spred budskapet om sin uppståndne Mästare, var deras budskap förvisso provocerande. Så har det sedan alltid varit, så länge som kyrkan fortsatt sitt tydliga missionsuppdrag. Budskapet har alltså ständigt på nytt skapat polarisering. Så var det redan från början, när missionärerna framträdde i ett judiskt sammanhang eller i en hednisk kontext i Romarriket, där den gamla tron var en självklar del av kejsardömets fundament.
Idag kan det kristna budskapet, framfört av ivriga missionärer uppfattas som hotfullt av en principiellt ateistisk kommunistdiktatur, av en radikal islamistisk stat eller för den delen av en liberal, marknadsfixerad demokrati utan plats för moraliska överväganden.
Utan att vara dumdristiga bör de som ägnar sig åt kristen mission inse att deras budskap kan leda till polarisering i de samhällen där de framträder. Kan sådan polarisering vara något annat än välsignad utifrån missionsbefallningens klara löftesord?!
Räds ej bekänna Kristi namn, om världen än det skyr.
Det är ett fäste och en hamn, när allting annat flyr.
Blygs ej för Kristi ord, ty vet att i det ordet bor
Guds kraft till frid och salighet för var och en som tror.
(Sv.ps. 423:1-2)