Svenska kyrkans gudstjänstordning – liturgi – är en reformerad variant på vad man kan kalla den västerländska mässan. Här ifrån har de fasta inslagen i högmässans ordning hämtats: Herre förbarma dig (Kyrie), lovsången (Gloria in excelsis och Laudamus), trosbekännelsen (Credo), nattvarden med Helig (Sanctus) instiftelseorden och bönerna och O Guds lamm (Agnus Dei). Till mässans avslutning, som en tydlig markering att hela gudstjänsten är en anledning till lovsång, hör tacksägelsen ”Låt oss tacka och lova Herren (Benedicamus).
Redan i 1986 års kyrkohandboken öppnades för möjligheten att ersätta Benedicamus med en svensk psalm (alltså en sång ur psalmboken, inte psaltarpsalm). Poängen med det torde vara att än mer betona lovsången i gudstjänsten. Psalmsång skjuts alltså in mellan nattvardens tackbön och välsignelsen. Oavsett om psalmen som sjungs är försedd med en asterix (markering för att församlingen ska stå upp) eller inte förväntas församlingen att resa sig här.
Problemen kring denna ordning är flera. Psalmval gör ansvarskännande präster så att den aktuella söndagens tema ska framhållas. Det är långtifrån alltid det går att finna en psalm som både är av den starka lovsångskaraktär som kan motsvara Benedicamus och samtidigt vid högmässans slut åter tar upp söndagens tema. Följden blir inte sällan att psalmer som har rätt lite karaktär av lovsång väljs och församling står upp, en rörelse som då hotar att bli mer mekanisk än ett verkligt uttryck för lovsång.
En annan effekt är de som vant sig vid ordningen med en stå-psalmen i slutet av högmässan blir osäkra när de deltar i en traditionell liturgi där Benedicamus (låt oss tacka och lova Herren) ingår och får för sig att det ingår i traditionen att man ska stå under högmässans avslutande psalm som följer på välsignelsen. Om ett liturgiskt uttåg – recession – genomförs bör ju församling stå upp. I annat fall kan församlingen alltså sitta under slutpsalmen och låta den befästa det Guds ord har talat om den söndagen. Fördelen med slutpsalmen efter välsignelsen är att liturgin efter kommunionen, post-cummunio, hålls samman. Dessutom blir det naturligt för organisten att spela ett postludium som ansluter till slutpsalmens tonart. Prästerna får vid val av psalmer en enklare uppgift när det gäller att anknyta till kyrkoåret. Lovsången har ju redan säkerställts genom de sköna orden: ”Herren var tack och lov! Halleluja, halleluja, halleluja!”
Textläsningarna i högmässan söker som inslag i gudstjänsten sina rötter ända tillbaka till synagogans gudstjänst. Hur ska textläsningarna hanteras i liturgin? Det är en gammal frågeställning. Är det synen på Bibelns som Guds ord som ska framhållas? Ja, visst, det är ju alltid ord ingivna av den helige Ande själv, ja, fyllda av den Helige Ande som vi hämtar från Bibeln.
Men kyrkan har sedan sin äldsta tid gjort skillnad på vilka sida i kyrkorummet från vilken man läser episteln (den vänstra sidan från altaret sett, eller den södra sidan om kyrkan är traditionellt orienterad) medan evangeliet läses från altarets högra sida (eller den norra sidan). Hur kommer det sig? Jo, utöver frågan om synen på Bibeln så har textläsningarna aktualiserat frågan om Kristus –kristologin. Eftersom kyrkan tror och bekänner att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa har man med särskild vördnad lyssnat till de ord som Jesus uttalat med sin egen röst (vox ipsissima). Liturgin har under den kristna kyrkans framväxt först och sist varit ett Kristocentriskt drama. Och därför har evangelieboken som använts i gudstjänsten smyckats på ett särskilt sätt och evangelieläsningen avlyssnats stående. Denna särbehandling av evangeliläsningen har inte påverkat bibelsynen utan det som stått i fokus är Kristi personliga närvaro i liturgin och i det mänskliga språket. Gudstjänsten rymmer ju mängder av citat ur Guds ord, vilket inte betyder att församlingen måste flyga upp på sina fötter vid varje sådant tillfälle.
För att förstärka det kristocentriska dramat i liturgin har det länge varit självklart att den präst som leder liturgin, och på ett särskilt sätt spelar rollen av Kristus, också läser evangeliet – den manliga stämman kommer närmast Jesu egen manliga röst. I östkyrklig liturgi har en diakon, som ju alltid var man och traditionellt valdes bland dem med mäktig basstämma, sjungit evangeliet.
När präster som hållit fast vid den bibliska och allmänkyrkliga ordningen att Jesus mänskliga natur spelar roll och att därför endast män ska representerar Kristus i liturgins drama (på samma sätt som man ser det rimligt att en ung kvinna gestaltar rollen av Sankta Lucia vid luciatåg) har velat markera att man är för jämlikhet har man ibland engagerat diakonissor eller kvinnliga diakoner som man nu vill benämna dem, i liturgin. I en ekumenisk gest har man här fått för sig att det rätta skulle vara också i västkyrkan att diakonen läser evangeliet. När tjänstgörande diakon är en kvinna så förtas alltså den kroppsligt, vokalt förankrade ämbetsordning genom att de repliker som evangelierna återger som ord från Jesu läppar läses liturgiskt av en kvinnlig stämma. Inkonsekvensen i detta behöver kanske inte särskilt påpekas. Man kan vara emot ordningen med att både män och kvinnor vigs till präster men om man är anhängare av tanken att prästen i liturgin ska gestalta rollen av Kristus blir det lätt lustigt när man å en sidan håller fast vid kyrkans gamla ämbetssyn samtidigt som man aktivt uppdrar åt den kvinnliga diakonen att i evangelieläsningen gestalta den mest praktiska representationen – att låna sin röst till Jesu repliker. Självklart kan både kvinnor och män läsa högt för varandra ur Bibelns alla böcker. Men just i liturgins lek inför Guds ansikte kan rollbesättningen bli ett vittnesbörd om tacksamheten för Guds skapelse och Guds särskilda uppenbarelse i Jesus Kristus.