Markus 14: 32-42
1. Jesus och Fadern i Getsemane
I Getsemane blir Jesus ensam med sin Fader. Lärjungarna fick stanna på avstånd. Han gick lite längre bort. I den svåra kampen kunde inte lärjungarna följa honom. Den fick han utkämpa ensam med sin Fader. Inför sin Fader faller han till marken och talar ut sin bävan och ångest. Han bad att få slippa denna stund, om det var möjligt. Han sa: ”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Jesus var inte upphöjd över mänskligt lidande. Hans mänskliga natur värjde sig mot lidandet. Men också hans gudomliga natur värjde sig mot detta fruktansvärda, som skulle övergå honom; att han skulle bära släktets samlade syndabörda. Han bad att få slippa, om det var möjligt för Fadern att hitta en annan väg att försona släktets synd, så att inte detta oerhörda offer måste ske. ”Men inte som jag vill utan som du vill”, sa Jesus. Var det Faderns vilja att han skulle dö för vårt syndiga släkte, så var han beredd att göra det. Och han bad inte bara en gång. När han kom tillbaka och fann att lärjungarna sov, gick han bort igen och bad samma bön, med samma ord. Bön är inte bara att ropa: Låt mig slippa, skona mig. Bön är också att gå in under Faderns vilja.
Där i ensamheten med Fadern i Getsemane bad Jesus. Därför var han också beredd att överlämnas i syndarnas händer. När han för tredje gången kom tillbaka till sina sovande lärjungar, sa han: ”Ja, ni sover nu och vilar er. Det räcker nu. Stunden är inne. Människosonen skall utlämnas i syndarnas händer.” Nu var Jesus lugn och samlad. Nu var han beredd att gå in under lidandet. Nu visste han att detta var Faderns vilja. Stunden, försoningens stund, var snart inne. Därför låter han sig överlämnas i syndarnas händer.
Av Jesu bönekamp i Getsemane kan vi också lära oss, att vi i all nöd och ångest får vända oss till vår himmelske Fader. Visst kan kristna människor vara ett stöd för oss inte minst genom sina förböner. Men det finns ingen som förstår vår nöd bättre än vår himmelske Fader. När vi ber, får vi lita på att Fadern för vilket allting är möjligt också kan låta det svåra som hotar oss få en god utgång.
Men Jesus var inte bara ensam med Fadern i Getsemane. In i Getsemane tog han också med sig sina lärjungar.
2. Jesus och lärjungarna i Getsemane
Jesus behöll inte nöden och ångesten för sig själv. Han delade den med sina lärjungar. Han talar om för dem vad som skulle hända. Det skulle inte få bli en obehaglig överraskning för dem. Så gör Herren. I sitt ord talar han om för oss i förväg, det vi behöver veta i förväg, för att vi ska vara beredda, när stunden kommer, beredda att möta också det som är svårt.
Där i Getsemane påminner Jesus också lärjungarna om deras svaghet. Han säger: ”Anden vill, men kroppen är svag.” Det var därför de inte orkade. Han påminner dem om deras svaghet, för att de inte på grund av sin svaghet skulle komma på fall.
I Getsemane talar han också om för dem vad de ska göra där. Han säger: ”Stanna här och vaka.” Lärjungarna skulle göra som Jesus. Han vakade. Därför skulle också de vaka. Vidare säger han till dem: ”Vaka och be att ni inte utsätts för prövning.” Ska man hålla sig andligt vaken, behöver man också tala med den himmelske Fadern i bön. Då kan man vara vaksam på de faror som hotar, så att man inte kommer bort från Herren utan vinner seger.
Men lärjungarna sov i stället för att vaka. Det var lärjungarnas svaghet då och är lärjungars svaghet också i dag. Men om man sover i stället för att vaka är man inte beredd att gå fienden till mötes, såsom Jesus var. Därför uppmanar Jesus lärjungarna att följa honom. När de sovande lärjungarna ligger där och Jesus kommer tillbaka till dem för tredje gången, säger han till dem: ”Stig upp, låt oss gå.” Att bara fly undan en mäktig fiende klarar vi inte. Därför ska vi fly till Jesus och säga: Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, låt mig aldrig komma på skam.
Så fostra mig att bliva stark,
o du min Frälsare,
hos dig på bönens helga mark
uti Getsemane.
(Sv.ps. 451:6)