I en serie artiklar har Niclas Ohlsson på ett kunnigt sätt presenterat katekesens framväxt, syfte och innehåll. Med nödvändighet måste en sådan framställning beskriva något från förflutna tider, något historiskt. Katekesen hör ju också till måltavlorna för dem som vill göra upp med tidigare generationers liv och kultur. Katekestragglandet framställs gärna som något tungt och tvingande – inte långt från slaveriet – och redskap för en förtryckande auktoritet. Skämtsamt anspelade en präst i Strängnäs stift på dessa fördomar mot äldre tiders undervisning i kyrkan i samband med en utbildningsdag kring nya moderna metoder för konfirmandarbetet på 1960-talet. Efter många timmars ivrigt upplysningsarbete är det dags att åka hem. Då sparkar prästmannen på sig sina galoscher och säger till sina ämbetsbröder som alla kända sig mer eller mindre underkända av stiftets utbildare: ”Jaha, då åker vi hem till rottingen och katekesen igen!” Ingen missförstod ironin.
Tänk om man idag skulle inbjuda till pastoralpedagogiska dagar och verkligen undervisa om Lilla katekesen? Skulle det på något sätt kunna försvaras? Skulle det på något sätt kunna uppfattas som tidsenligt? Låt oss pröva några argument för att katekesundervisning faktisk skulle kunna höra till kyrkans förnyelse.
1. Katekesens form passar ihop med modern kunskap om hur hjärnan fungerar.
Hjärnforskningen har gått framåt enormt mycket de senaste årtiondena. I den allmänna skolan börjar de nya forskningsrönen få en allt större betydelse för hur undervisningen ska utformas. En sådan insikt är att hjärnan värjer sig mot ny information. De är svårt att nå fram till den av hjärnan – hjärnbarken eller cortex – med nya information och ny kunskap. Denna stora del av hjärnan är i grunden obekväm med allt som den inte känner igen. När hjärna registrerar nya information reagerar den negativt och sänder fram sina väktare amygdala och reptilhjärnan som manar medvetandet till kamp med eller flykt från det nya.
För att runda dessa väktare behöver den nya informationen presenteras på ett sätt som bygger på upprepningar av några få begrepp. När cortex blir förtrogen med dessa begrepp, först genom att höra eller läsa orden, sedan genom att minnas dem och så småningom genom att börja förstå dem och använda dem, så kan ny kunskap bildas.
Om de nya begreppen är väl utvalda kan dessa begrepp bli vägledare och tolkar för hjärnan när den möter en större kunskapsmassa. Med hjälp av en liten uppsättning begrepp kan hjärnan börja orientera sig i en större massa av information.
Det här betyder att katekesmetoden har vuxit fram utifrån en allmänmänsklig erfarenhet som ännu inte kunde bevisa varför den hade rätt. Med hjälp av att hjärnan möter katekesens fasta formuleringar kan en person få hjälp att börja orientera sig i kristendomen och i Bibeln i stort. Det är en mycket modern och viktig insikt.
2. Katekesen passar redan till barns hjärnor.
I den svenska skolan uppmärksammas allt oftare att pojkar hamnar på efterkälken i studierna redan tidigt. En viktig orsak till detta är att den svenska skolan sedan länge är formad av en progressivistisk pedagogik som syftar till att forma eleverna till aktiva och kritiskt tänkande samhällsmedborgare, ja, kanske allra helst till politiker. Skolan ska tidigt formas som ett demokratiskt samhälle i miniatyr. Att eleverna är autonoma, självständiga och jämlika i förhållande till lärarna har länge framställts som viktigare än själv kunskapsinhämtningen. Det man gärna vill se är att eleverna förmår nå fram till åsikter (helst rätt åsikter) och värderingar.
Dilemmat är bara att barns hjärnor inte är mogna för det. Att ta ställning och ta ett självständigt ansvar kräver att den främre delen av hjärnan blir stabil, genom så kallad myelisering. Hos flickor kan den processen vara färdig när de går ur årskurs 9 medan för pojkar kan det dröja ända till tjugofemårsåldern.
Vad unga pojkar och flickor verkligen klarar av tidigt det är att lära sig utantill. Utantillärningen är en förlängning av språkutvecklingen som tar fart från tolv månaders ålder. Att utsätt barn för ett lärande som deras hjärnor inte är mogna för samtidigt som man inte utnyttjar den förmåga de faktiskt är mogna för är närmast ett övergrepp. Barn och unga kan känna en glädje och stolt i sitt lärande när de lär sig utantill. När kunskapen de lär sig har en djup och central betydelse blir orden och begreppen de lärt utantill något som de kan växa tillsammans med genom åren. Växa till förståelse och förtrogenhet, till ett tolkningsmönster som hjälper att orientera sig. Inlärning av katekesens hos barn kan leda till självständighet och självkänsla i kristenlivet men också i livet i stort.
Ta alltså del av Niclas Ohlsson artiklar med insikt om att den inte är en gammal visa utan en framtidsmelodi.