Text: Mark 14:53-72
En bekände och en förnekade. Men vem gjorde vad? Det beror på från vilkens perspektiv man betraktar det som utspelades, ur det judiska folkets ledares eller Guds perspektiv.
Bekännare och förnekade
enligt översteprästerna
”Men den profet som är så förmäten att han talar i mitt namn vad jag inte har befallt honom tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö.” (5 Mos 18:20) Det var vad judarnas Stora råd hade att förhålla sig till. Guds ord och folkets andliga ve och väl stod på spel. Många gånger hade falska profeter uppstått som ljög i Herrens namn. Det hade slutat med katastrof. Jerusalem hade gått under och templet bränts ned. Folkets ledare ställdes inför frågan om Jesus var sänd av Gud. Var han en falsk Messias, en falsk profet? Förutom att hålla rent på den teologiska flanken och inte tolerera falska profeter behövde folkets ledare lägga band på hätska politiska stämningar som kunde leda till ett våldsamt ingripande från ockupationsmaktens sida. Åtminstone tre saker fick ledarna att ingripa: de stora skarorna han samlade kunde lätt göra uppror, i de gamla profeternas anda hade Jesus kritiserat ledarna, vilket de inte tålde, och Jesus hade ibland agerat som om han var Gud själv. Problemet var att de inte kunde få fram bevis varken före, eller under rättegången. När den anklagade bara teg blev översteprästen desperat och svor vid Gud att han ska säga om han är Messias, Guds son. Då teg inte Jesus längre, men i stället för att besvara frågan med ett ja eller nej kom han med en otvetydig bekännelse till att han var Guds utsände, ja mer än så, att han strax skulle sätta sig på Guds egen tron. Översteprästen och Stora rådet såg ingen anledning att tro honom: något liknande hade nog aldrig sagts i Israel. Att göra något annat än att döma Jesus till döden vore att ignorera vad Guds heliga lag föreskrev om hädelse.
Med Petrus var läget annorlunda. Han befann sig bara på översteprästens gård för att se hur det gick för Jesus. Men han blev igenkänd och folkdomstolen drog igång och en av Jesus närmaste män tog avstånd ifrån honom. Ur ledarnas perspektiv var Petrus en av de avfälliga som räddats från sin felaktiga väg. Hur ofta har detta inte upprepats i historien? Vi ser det i vår tid. Vill du vara med så är det bäst att ta avstånd från Jesus och kristen tro. Det fordras inte mycket för att det ska lyckas. Den natten räckte med några frågor.
På fredagsmorgonen kunde man tro att Stora rådet agerat i enlighet med Guds vilja. Det var först på morgonen till den första veckodagen Israels Gud annonserade vem som hade handlat rätt.
Bekännare och förnekare
enligt Gud
Evangelistens syften är inte bara att återge vad som hände; Markus vill också ställa fram exempel för oss: Jesus, som förebild, Petrus som ett varnande exempel, men också en förebild. Jesus tiger när det behövs, han talar när så krävs. Som kristen får du göra Jesus bekännelse till din: ”Sittande på Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.” Hur vet man när man ska tiga och när man ska tala? Jesus har lovat att den Helige Ande ska hjälpa till med det när det verkligen gäller (Mark 13:11).
Petrus hade dyrt och heligt lovat att han var beredd att gå i döden för Jesus. Men han föll. Det började redan i Getsemane. Det är inte otänkbart att det var rädslan att bli igenkänd som den som dragit svärd i Getsemane som drev honom att förneka att han varit med Jesus. En synd föder lätt en annan. I sin vilja att försvara Jesus med mänskliga medel blev han en förnekare. Jesus hade i Bergspredikan lärt Petrus att man inte skulle ta ed. Han hade fått höra att den som förnekade Jesus inför människorna skulle han förneka inför sin Fader. Petrus föll i båda synderna. Men så hörde han tuppen. Den blev en hälsning från Jesus, att han inte hade förkastat Petrus trots att han visste han skulle göra. Och Petrus gjorde det enda rätta. Under ångerns bittra gråt lämnade han den farliga platsen. Däri är han en förebild för alla som faller i synd, även förnekelsens svåra synd. Både Petrus förnekelsesynd och dina alla synder har Jesus tagit på sig och burit inför sin Fader och försonat genom sitt offer. Med Petrus får du be: ”Förbarma dig för mina tårars skull! Se på mig! Hjärta och ögon gråter inför dig! Bittert! Förbarma dig!” (J.S. Bach, Matteuspassionen)
Amen.