Den 26 januari meddelade Överklagandenämnden för Svenska kyrkan att man upphävde Härnösands stiftsstyrelses beslut att verka för avslutandet av Eva Nordung Byströms anställning som biskop.
När nu de flesta kyrkliga tidningar bevakat frågan på ledarplats kan det vara på sin plats att lämna en analys av händelseförloppets upplösning. Det var nämligen i Kyrka & Folk som den underliggande konflikten först skildrades i december 2015. Under rubriken Den dubbla ansvarslinjen under angrepp rapporterades nämligen hur stiftsstyrelsen beslutat att beröva biskopen arbetsledningsrätten över stiftskansliet. Det framhölls bland annat följande:
”En viktig milstolpe i sammanblandningen av ansvarslinjerna var när församlingarna tog över arbetsgivaransvaret för prästerna. Ur arbetsrättsligt perspektiv blev en av ansvarslinjerna därmed överordnad den andra. Detta har föranlett att många präster som hamnat på kant med de förtroendevalda har blivit utköpta från sina anställningar. Och ännu fler ämbetsbärare har böjt sig för de förtroendevalda. Genom beslutet från stiftsstyrelsen i Härnösands stift har en ny milstolpe nåtts då biskopsämbetes självklara ledningsroll ifrågasätts.”
På detta sätt blir nu de första också de sista.
Det ska inte påstås att det vid den tidpunkten utfärdades någon profetia angående utvecklingen i Härnösands stift. Däremot fanns det redan vid den tidpunkten en tankegång som nådde sin fullbordan när man just gjorde ett försök att genom betalning förmå den valde biskopen att lämna sin anställning och ämbetsutövning.
Det är lätt att i efterhand betrakta det som en självklarhet att Överklagandenämnden skulle nå den slutsats man gjorde, men så var inte alls fallet. Den traditionella juridiska metoden bygger på att man genom rättsreglernas förarbeten försöker förstå vad normgivaren (kyrkomötet eller riksdagen) avsett med reglerna. I dessa förarbeten fanns inget stöd för att biskopens anställning i något avseende skilde sig från en kyrkoherdes eller för den delen en vaktmästares. För att gå runt detta tar Överklagandenämndens beslut sin utgångspunkt i en systematisk analys av kyrkoordningen. Biskopens anställning är en konsekvens av att vederbörande blivit vald och vigd till biskop i ett visst stift, inte av att stiftsstyrelsen valt att anställa en ledande tjänsteman.
Överklagandenämndens ordförande förklarar själv beslutet i Kyrkans tidning:
”En biskop är vald. Det finns en motsägelse i det att en administrativ nämnd, som stiftsstyrelsen, skulle avsätta biskopen. Valet gäller oavsett vad stiftsstyrelsen skulle göra. Biskopen är biskop ändå. Det går inte att ha två stycken.”
Detta är utan tvekan både god juridik och goda nyheter för Svenska kyrkan. Det kan verka snällt att tänka och tyda allt till det bästa och tro att beslut nu innebär att det ska bli ordning och reda på rågången mellan ansvarslinjernas relationer.
Men man får inte vara så snäll att man blir dum. I efterspelet till Överklagandenämndens beslut har ett viktigt förhållande kommit att försvinna från nyhetsrapporteringen. Den 17 februari lättar Eva Nordung Byström på förlåten i en intervju i Kyrkans tidning. Hon uppger följande:
”Stiftsstyrelsen har i sin behandling av mig fått hjälp av kyrkokansliet och från kompetenser som kyrkokansliet engagerat. Ingen från stiftsstyrelsen eller kyrkokansliet har vid något tillfälle frågat efter min bild av vad som hänt. Jag har vid två tillfällen fått möjlighet att berätta. En gång på eget initiativ, den andra gången då jag blev anmodad att inställa mig till en förhandling. Vid båda tillfällena blev jag beskylld för saker som inte stämmer eller inte har hänt.”
Eva Nordung Byström bekräftar i samma artikel att ärkebiskopen ställt frågan om hon kunde tänka sig att lämna sin post i en uppgörelse.
I denna del gäller det som skrevs i december 2015 fullt ut. Detta är ett tecken på att ämbetsbärare böjer sig för den politiska viljan. Det är inte anmärkningsvärt utan chockerande att de nationella organen på detta sätt lånar sig till ett politiskt intrigerande bakom stängda dörrar. Lika chockerande är det att ärkebiskopen, som formellt ställt sig bakom biskopsmötets eniga uttalande mot stiftsstyrelsens beslut, på detta sätt försökt bereda vägen för samma beslut.
Vad detta handlar om är självklart politisk makt. För stiftsstyrelsen i Härnösand är nämligen dominerad av samma politiska parti som utövar det dominerande inflytandet i kyrkostyrelsen – Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. I själva verket finns det rena överlappande personkopplingar mellan de båda instanserna. Det är i detta ljus man måste betrakta den nationella nivåns agerande. När dessa blandade sig i situationen var det inte för att upprätthålla kyrkans ordning utan för att gå partiets ärende. Denna vilja till makt låter sig inte knäckas av en eller flera rättsliga nederlag. Den kan bara besegras genom att makten avslöjas, besegras och fördrivs.