”Nu har Gud talat då skall Kaj Munk tiga.” Så sa den kände danske prästen Kaj Munk, när han läst evangeliet på Långfredagen. Det fanns inget mera att tillägga menade han. Visst kan vi hålla med honom om detta.
Kaj Munk var en modig präst och motståndsman under den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget. Han hämtades av Gestapo en januarinatt 1944 och på morgonen hittade man honom skjuten i ett dike ett stycke från prästgården. Han visste att det var farligt att protestera mot de som hade makten i landet. Men han kunde inte tiga och följden blev martyrdöden den där kalla vinternatten.
På Långfredagen skall vi vara sparsmakade med ord. Klockorna skall vara tysta. Altaret är avklätt. Blommor, ljus, dukar och antependium skall vara borta efter Skärtorsdagsmässan. Fem röda rosor och ett naket kors är det enda som pryder altaret.
Kyrkan har sorg idag. Det är kyrkoårets mörkaste dag. Det är den dag som talar om att människan gör uppror mot Gud och vill döda Jesus som visat större kärlek än någon annan.
Markusevangeliet är det äldsta av evangelierna. Det är skrivet bara några årtionden efter de händelser som där beskrivs. Det är ögonvittnen om talar. Enligt den äldsta kristna traditionen är det Petrus som ligger bakom evangeliet. Markus var nära medarbetare till Petrus och aposteln har honom som sin skrivare, menar man.
Persongalleriet är så tydligt. Där har vi Simon från Kyrene som blir tvingad att bära den tunga tvärbjälken till korset. Vi har soldaterna som gör det de blivit befallda att göra, men först delar de Jesu kläder mellan sej och kastar lott om klädnaden.
Vi får höra om två rövarna som korsfästes tillsammans med Jesus. Vi får höra hur översteprästerna och de skriftlärda hånar Jesus. ”Andra har han hjälpt sej själv kan han inte hjälpa. Han har ju sagt att han är Guds son, då skall väl Gud hjälpa honom, så att han kan stiga ner från korset.”
De andliga och världsliga makthavarna samarbetar för att få bort Jesus. Snart skall upprorsmakaren från Galiléen vara död och glömd. Utåt sett är det ett justitiemord: Ett av de många under mänsklighetens historia.
Så hör vi till sist hur Jesus ropar på sitt eget modersmål arameiska: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani.” De som hör detta kunde ju inte det språket. De tror att han ropar på profeten Elia och ber att skall komma och hjälpa honom.
Dödskampen är över och Jesus ger upp andan. Kan vi inte ta bort korset? Då går väl att vare en bra kristen och en from människa utan korset? Kan vi inte stryka den här berättelsen och tala om annat?
Men vi kommer inte ifrån korset. Om vi tar bort korset från den kristna då ramlar allt som ett korthus.
Aposteln Paulus ger en klar definition om detta i dagens episteltext. Han skriver till församlingen i Korint och sammanfattar allt i några korta ord: ”Det enda jag ville veta när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.”
Och lite tidigare i samma brev säger han så här: ”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.”
Detta är den mörkaste dagen på kyrkans år, men också den ljusaste. Engelsmännen kallar Långfredagen för Good Friday, den goda fredagen.
Idag får vi se och möta Guds kärlek på det mest tydliga sätt man kan tänka sej. Det finns många som gett sitt liv för en annan människa eller kanske för många. Jesus ger sitt liv för alla människor i alla tider, också för dej och mej.
När Jesus dör brister förhänget i templet i två delar uppifrån och ända ner. Förhänget fanns i templet framför ingången till det allra heligaste. Bara översteprästen fick gå in genom det en gång om året.
Nu är vägen till Guds fadershjärta öppen. Allt är försonat, allt är fullgjort. Det vi inte kunde göra, gjorde Gud. Detta får vi ta emot i tacksamhet och glädje.
Vem är det som först började ana vad det handlade om och vem mannen på korset var? Jo, det är den romerska officeren som är chef för vaktstyrkan. Han säger ju: ”Den mannen måste vara Guds son.” Ja, så är det verkligen. Han som dör på korset är Guds son. Det är Gud själv som hänger på korset och ger sitt liv för oss.
Evangelisten Markus vill klart och tydligt tala om att detta för oss. I början av sitt evangelium säger han vad syftet med hans evangelium är: ”Detta är glädjebudskapet om Jesus Kristus, Guds son.”
Här står vi nu vid korset, du och jag, tillsammans med alla kristna i alla tider. Vi kan inte, skall inte och får inte komma undan korset.
Så förvandlas korset från ett förfärligt tortyrredskap och mordredskap till kärlekens och hoppets symbol. Många har ett kors runt halsen. Många har en bild därhemma, kanske ovanför sängen, så att man kan se det innan man somnar. Korset finns överst på många kyrktorn. Det finns ofta på altaret och på många andra platser i våra kyrkor. Mitt bland många andra bilder och symboler kan vi fortfarande se det i många dödsannonser. Vi ser korset på många gravstenar. Fler och fler tecknar sej med korsets tecken.
August Strindberg ville ha korset på sin gravsten på Norra Kyrkogården i Stockholm. Där står: ”Ave crux, spes unica – Hell dig kors du mitt enda hopp.” Korset är vårt enda hopp, men det räcker för tid och evighet.
”Ditt kors skall skina för min blick, när sist, jag somnar in, o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död bliv Herre, hos mej kvar.”
”Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.”