Någon gång för omkring 10 år sedan, kanske var det i slutet på mars i samband med Jungfru Maria bebådelsedag, kom jag i samspråk med en mycket vänlig lantbrukare på kyrkbacken i Hajom. Av någon anledning kom samtalet in på jungfru Maria, och lantbrukaren uttalade, med hänvisning till sin konfirmationsundervisning, att ”hon är ett gott föredöme för alla kristna”. Den konfirmationslärare som hade lärt lantbrukaren denna enkla sanning om Jesu mor var Caspar Johnson, kyrkoherde i pastoratet Berghem och Hajom åren 1928-1962.
Berättelsen är ett fragment av den betydelse som jungfrun Maria haft även i evangelisk fromhet långt fram i våra dagar och som nog i stora stycken förlorats. För att teckna en bredare bild av denna frågeställning kan erinras om en av våra mest älskade julpsalmer: kyrkofadern Ambrosius psalm Världens frälsare kom här (Sv.ps. 112).
Slår man upp denna psalm i en modern psalmbok finner man dock en lydelse som är mycket olik den latinska text som Ambrosius själv skrev. Lydelsen avviker också starkt från Olaus Petris översättning, som förekom i de karolinska psalmböckerna och som huvudsakligen var en texttrogen översättning av Ambrosius text. Det mest slående exemplet är psalmens tredje vers som i Olaus Petris översättning lyder:
”Jungfrunes qwid här fructsam war/
men iungfrudomen bleeff doch qwar/
gudz stora krafft lät sich skina/
werkandes j temple sina”
Den version som finns i vår nuvarande psalmbok, och som är starkt bearbetad av J. O. Wallin (1779-1839), lyder istället:
”Utan synder buren är
den all världens synder bär.
Han, i oskuld född och död,
frälsar oss ur dödens nöd.”
Skillnaden mellan Olaus Petri och J.O. Wallins text ligger i betoningen på jungfrun Maria. Att som J.O. Wallin fokuserar på Jesus är naturligtvis inget fel, men oviljan att ens nämna något om Maria innebar ett brott mot en gammal tradition inom den kristna teologin vartill teologer som Martin Luther, John Calvin och många andra reformationsteologer sällade sig: den i kyrkohistorien återkommande tanken om Maria som semper virgo – ständig jungfru.
Horredsprästen Daniel Wihlborg har nyligen lagt fram sin avhandling om kyrkofadern Ambrosius (340-397) syn på Maria som ständig jungfru: Mariae virginitas perpetua – the Concept of Mary’s Virginity in Ambrose of Milan’s Pastoral Care (2020). Det Wihlborg studerar närmare i sin välskrivna avhandling är hur Ambrosius använder tanken om Maria som ständig jungfru (Ambrosius använder själv inte begreppet semper virgo, utan virginitas perpetua, se avhandlingen, s. 59.) i ett pastoralt, det vill säga församlingsvårdande, sammanhang. Samtidigt erhåller läsaren av avhandling en ingång till den äldre mariasyn, som inte avskaffades i reformationen och som levde kvar länge i vissa fromma bygder.
Maria som ständig jungfru hos Ambrosius
För Ambrosius kunde Maria som jungfru kopplas samman med alla tre utav trons huvudstycken. Maria var jungfru före födseln av Jesus, genom förlossningen, och i ett livslångt celibat därefter. I den symboliska predikokonst som var gängse i antikens kristendom – men som vi idag är ovana vid – kunde Maria ges platsen som parallell till Eva i skapelsen, som Guds verktyg i Sonens människoblivande och i Andens tidsålder som en symbol för kyrkan som ska leva i full förtröstan till Jesus inför hans återkomst.
Vilken betydelse fick det att Ambrosius predikade om Maria i frälsningssammanhang? En fråga där den pastorala omsorgen – och prästers vilja att inte alltför hårdhänt handskas med enskilda troendes fromhetsutövanden – kan stå i disharmoni mot den kristna trosläran är frågan om Marias plats i den centrala frälsningshistorien. Kan Marias jakande svar till Guds kallelse ses som en oersättlig insats i Guds frälsningsverk i världen? Är Maria medhjälpare i frälsningen? Alltjämt odlas denna uppfattning som en inflytelserik fromhetsrörelse inom den romerska kyrkan, och upprepade framställningar har gjorts till påven från olika håll för att han ska erkänna idén om Maria som coredemptrix, medåterlöserska. Ingen påve har ännu erkänt idén, samtidigt som ingen påve ännu har avvisat den. Ambrosius hade emellertid inga problem med avvisandet. Tecknande bilden av Maria vid korset predikar Ambrosius över Lukasevangeliet:
”Ingen passade så väl som Guds moder som Maria. När apostlarna flydde, stod hon vid korset. Med fromma ögon såg hon sin sons sår […] Eftersom hon visste att världens frälsning skulle komma genom hennes sons död, kanske hon förväntade sig att hennes egen död kunde vara en allmän tjänst. Men Jesus behövde ingen hjälpare för att frälsa alla. […] Visserligen erhöll han sin moders tillbedjan, men bad inte om hjälp från någon annan. Därför har vi i Maria en from lärare. Texten lär oss att det moderliga sinnelaget ska imiteras, att respekt för söner bör iakttas och att mödrar offrar sig i faror för sina söner.” (s. 187f)
I avhandlingen framträder Ambrosius teologi så, att tanken på Maria som ständig jungfru främst innebar att hon var ett föredöme och en modell för det kristna livet, särskilt för församlingens yngre och ogifta kvinnor. Wihlborg betonar återkommande det pastorala sammanhanget och citerar bland annat den tyske teologen Albert Mitterer, som uttalat att kristen teologi kräver att Maria är Jesu verkliga moder, det vill säga att hon födde Jesus ”på riktigt”. Till detta kommenterar Wihlborg att just denna fråga borde fått en stor betydelse för Ambrosius pastorala omsorg, eftersom han återkommande måste ha mött föräldrar med erfarenhet av såväl lyckosamma som svåra och olyckliga förlossningar (s. 151).
När Ambrosius predikade om Maria, och detta även i samband med utläggningen av frälsningshistorien, stod han också i en konkret och mycket farlig realkyrklig situation. Under denna tid hade en av den kristna kyrkans största villoläror, arianismen, som störst inflytande (ett slags antik form av Jehovas vittnen som förnekade Jesu gudomlighet). Arianismen dominerade i församlingarna och Ambrosius tillhörde inte den kyrkopolitiska skola som tyst accepterade detta och ansåg att en förfallen kyrka endast får påverkas inom de ramar som den själv bestämmer (såsom synes vara förhärskande bland bekännelsetrogna i dagens Svenska kyrkan). I förkunnelsen gick dock Ambrosius en balansgång. Den mänskliga inblandning i Jesu människoblivande var å ena sidan ett intet, den mänskliga säden förekom inte utan i dess ställe ett gudomligt mirakel av Gud Fader. Å andra sidan var Marias inblandning en grundläggande förutsättning; genom att ge Jesus hans mänsklighet och föda honom var hon en avgörande faktor för Guds frälsning av världen (s. 177 och 181). Även i denna utläggning stod Ambrosius i den bibliska och klassiska läran om Jesus som sann Gud och sann människa.
Ambrosius och den mänskliga sexualiteten
En mycket intressant del av Ambrosius mariaförkunnelse, rör dess implikationer för hans syn på den mänskliga sexualiteten. Wihlborg visar att Ambrosius här stod långt ifrån sin lärjunge Augustinus. Detta kanske i och för sig inte är någon bedrift; redan genom att uppmuntra samliv inom äktenskapet var detta uppnått. Ambrosius tillhör alltså inte de kyrkofäder som nedvärderade sexualiteten (s. 211).
Ett exempel på växelverkan mellan Maria jungfrudom och synen på sexualiteten, gällde utläggningar om hur Jesu födelse gick till. Flera av kyrkans fäder har framfört idén att Maria behöll sin jungfrulighet genom att helt enkelt aldrig öppna sitt sköte och föda Jesus på vanligt sätt; i deras tankevärld passerade Jesus skötet såsom han i vuxen ålder gick genom väggar och utförde andra mirakler. I tankens grund låg en föreställning om ett fysiskt stängt sköte som en förutsättning för jungfrudom och som något andligt frommare. Att utifrån detta, med Maria som föredöme, dra slutsatsen att strikt celibat var något eftersträvansvärt låg i tankens riktning.
Men Ambrosius tog inte endast avstånd från denna syn på sexualiteten, utan visade även pastoral omsorg i frågor relaterade i sexualiteten. Omkring året 380 stod en ung kvinna anklagad för att ha brutit sitt kyskhetslöfte. Därvid uppstod frågan om en barnmorska skulle utföra ett ”jungfrutest” på flickan i syfte att utröna om hon talade sanning.
Ambrosius fördömde metoden. Han menade att testet var i strid med den kanoniska rätten och att några medicinska möjligheter att undersöka en kvinnas jungfrudom inte fanns. Endast ett bevis på om en kvinna inte längre är oskuld stod till buds: graviditet och en växande mage. De barnmorskor som var tilltänkta att utföra testet var förbjudna därtill enligt Bibelns lära. De skulle hjälpa kvinnorna att föda barn, ingenting annat (s. 211). Ambrosius omsorg om de svaga och utsatta flickorna i församlingen framkommer i denna märkliga händelse
I Wihlborgs avhandling framträder en starkt kritisk syn mot den ofta moderna uppfattningen om likhetstecken mellan ständig jungfrudom och en negativ syn på sexualitet som sådan. Inte minst i modern feministisk teologi har påståtts att ”född av jungfrun Maria” härbärgerar en sådan syn, med särskild slagsida mot kvinnor i allmänhet. Wihlborg noterar bland annat att Ambrosius i sin predikan De bono mortis förespråkar avhållsamhet, men inte livslångt celibat.
Därtill ges i predikan exempel på människor som inte använder sina kroppar på rätt sätt, som de rika och de giriga, men inga exempel gäller sexualitet inom äktenskapet (s. 232). Det viktiga i detta sammanhang är alltså att tanken på Maria som ständig jungfru inte är en attack på den mänskliga sexualiteten som sådan, även om jag för egen del kan ha vissa delar vad gäller just jungfrudomens ständighet. Innebär ändå inte detta att avhållsamheten framhålls som ett livslångt ideal även hos Ambrosius?
Oavsett hur man ser på den saken kan konstateras: Att avlelsen var obefläckad innebär inte att den sexualitet Gud skapat för äktenskapet är befläckad. Vad Ambrosius ytterst sett för fram är dock inte endast morallära i denna del. Utgångspunkten är att Jesu födelse var fullt biologisk och en alltigenom kroppslig erfarenhet.
Maria och ekumeniken
Att Maria i urkyrklig teologi ansågs vara ständig jungfru, och att detta accepterades långt fram i vår tid, kan det ha någon betydelse för ekumeniken i vår tid? Kan Ambrosius teologi vara en plats för möten mellan de kristna konfessionerna?
Det är möjligtvis talande att Wihlborg väcker denna fråga i inledningen av sin avhandling, men sedan inte fullt ut besvarar den. Mot bakgrund av att Marias ständiga jungfrudom fortsattes att accepteras inom de reformerade kyrkorna, kunde man tänka sig att ett återupptäckande av detta kunde föranleda Rom och Wittenberg att närma sig varandra. Det är över huvud oklart varför Olaus Petris lärjungar inte kunde acceptera Maria som semper virgo, om Olaus Petri själv gladde sig över detta.
I denna del kan Ambrosius lära om Maria ses som ett slags protolutherdom: en stor uppskattning av Maria som exempel i det kristna livet, men ett avståndstagande från ett överdrivet lovprisande av henne. Däremot kan det inte gälla den ytterligare läroutvecklingen i Rom, som accelererat under 1800-talet, där man både anammat idén att Marias var syndfri, ja att det var en förutsättning för Jesu syndfrihet, och att hon aldrig dog utan istället företog en himmelsfärd.
Den folkliga rörelse kring Maria som coredemptrix (medåterlöserska) har berörts ovan. Rom samlas idag inte endast kring en lära om Maria som innehåller delar som evangeliska i vissa fall rent intellektuellt kanske kan acceptera, såsom fallet är med semper virgo, utan i en fullt utvecklad fromhet som de evangeliska uppfattar skymmer, ja, till och med ibland helt förtar blicken från evangeliet om Jesus. Så på frågan om Ambrosius mariasyn kan verka förenande mellan konfessionerna kommer nog de evangeliska alltid svara: gärna Maria, men låt oss först börja med Jesus.
Maria som ständig jungfru för de evangeliska
Så var då Maria ständig jungfru? Det starkaste argumentet emot är uppgiften i Nya testamentet om Jesu syskon. Därutöver Matteusevangeliets ord att Josef ”rörde” Maria sedan hon fött en son (Matt 1:25). Man måste dock ha i minnet att det först är det senaste seklet som människor i större utsträckning endast gifte sig en gång. Genom sjukdom och död skiljdes människor i sina äktenskap i avsevärt högre grad förr, och en viktig del i den sociala ställningen var att vara gift. Vuxna kvinnor hade i antiken oftast ingen rättsställning som ogifta. Detta framkommer även i de nytestamentliga texterna direkt. Det sociala skyddet för kvinnor bestod i att de var gifta eller hade vuxna söner. Det är därför inget otänkbart att vad som avses med Jesu syskon, är Josefs barn i ett tidigare äktenskap; det vi i vår tid kallar för ”halvsyskon”. Troligtvis är det denna bibeltolkning som möjliggjort det fortsatta antagandet om Marias ständiga jungfrudom i den konfessionella lutherdomen, även om bekännelseskrifternas uppfattning i denna fråga är omdiskuterad.
Kanske är det dock så att denna tolkning av uppgifterna om Jesus syskon inte är den mest naturliga, utan att det tvärtom är Maria och Josefs gemensamma barn som avses. Att denna fråga inte alltid ställts på sin spets är ju att den i för den enskildes fromhet också måste leda någonstans. Och här måste med emfas framhållas: det är främmande för sann biblisk teologi att hävda att Marias eventuella jungfrudom efter Jesu födelse skulle kunna ha någon betydelse för Jesu natur. Då var ju Jesus redan född och levde på jorden som sann Gud och sann människa. Det är svårt att tänka sig ett Marias agerande efter Jesu födelse, att gifta sig och fortsatt leva ut sin kallelse som mor, skulle kunna påverka Jesu ställning i detta avseende.
Man har nog ibland förklarat den förlorade tanken om Maria som fortsatt jungfru, såsom framkommer i J.O. Wallins översättning av Ambrosius julpsalm, som ett utslag av sekularism och rationalism. Det ligger nog mycket i det. Men fråga är om det handlar så mycket om filosofisk rationalism, som praktisk sådan. För vilken betydelse har det egentligen för den evangeliska fromheten om man tänker sig Maria som fortsatt jungfru eller ej? En konfirmand hos Caspar Johnson, kan lika mycket undervisas om Maria som ett föredöme, oavsett henne som ständig jungfru eller ej, så länge Jesus får vara i centrum.
Maria som föredöme i vår tid?
I predikan över Lukasevangeliet som återgavs ovan uttalade Ambrosius: ”Därför har vi i Maria en from lärare. Texten lär oss att det moderliga sinnelaget ska imiteras, att respekt för söner bör iakttas och att mödrar offrar sig i faror för sina söner.”
Man kan ställa sig frågan varför inte Maria på detta sätt oftare lyfts fram som föredöme i vår tids predikan, även om tillämpningen inte måste vara en sådan som Ambrosius. Trots att vi åtminstone vid två söndagar om året samlas omkring våra mariatexter, hör vi oftare predikningar om Paulus eller Petrus – vars liv inte i alla delar är föredömligt – medan Maria mer sällan lyfts fram som ett exempel på det kristna livet.
Kanske är detta en sentida tendens. Fältet borde ha legat öppet att – likt Ambrosius i mötet med ogifta – i sekelskiftets Sverige lyfta fram henne som föredöme för de folkskolelärarinnor som inte fick gifta sig. Men i vår tid kan hon behövas än mer. Idag tror människor på fullaste allvar att det inte går att leva lycklig utan sexuella förbindelser. Närliggande härtill predikas i den sekulära samtidsläran att endast ett fullständigt eftergivande gentemot de inre böjelserna och affektionerna kan leda till sann mänsklighet. Att Jesu födelse av en jungfru var en verklig födelse och därmed inte något som kan användas för att nedvärdera sexualiteten, men att Maria inte heller levde som alla andra och att hon därmed framträder som ett exempel i sin avhållsamhet, är ett budskap som kunde ha en särskild kraft i vår tid.