– den autonoma människan och ”det tomma huset”
För de många som har mött Bo Giertz i det verkliga livet är det nog en vanlig uppfattning att han kändes som ”extra allt”. Det märktes direkt när man mötte honom att han var synnerligen intelligent, en skicklig talare och kraftfull predikant, en lysande föredragshållare, en gedigen bibelutläggare, en flyhänt och mångsidig författare (ca 40 böcker!), och så vidare. Många personer i Sverige och andra länder bär fortfarande med sig en rad minnen som berör Giertz på olika sätt.
Ett av mina märkligare ”Giertz-minnen” utspelar sig sommaren 1972. Min far Josef och jag skulle resa från Småland till Västmanland för att delta i ett släktkalas. I stället för att köra raka vägen, svängde han in på diverse småvägar i Södermanland för att besöka Julita gård. Där hade min far, som tonåring, deltagit i kristna ungdomssamlingar. Vi stannade till där och han fick något drömmande i blicken och sade: ”Det var här jag hörde Bo Giertz för första gången.”
Själv minns jag inte första gången jag såg Giertz (SESG i Lund, läsåret 1972-73?), däremot är en rad senare möten inetsade i mitt minne, i många fall till och med vissa av hans repliker.
Trots detta, och trots att jag själv har forskat en del om Bo Giertz, händer det fortfarande att jag slås av häpnad när jag läser honom. Jag vill här dela med mig av ett par perspektiv som berör hans andaktsböcker Att tro på Kristus resp. Att leva med Kristus.
Pensionären Giertz: Ett tjugotal böcker och egen bibelöversättning!
Bo Giertz var född 1905, blev biskop 1949 och pensionär 1970. Han dog 1998 och fick därmed en lång pensionärstid. Långt in på 1980-talet var han intensivt verksam – han skrev ett 20-tal böcker, där inräknat en kommentarserie till hela Nya testamentet. I anslutning till denna gjorde han även en egen översättning av Nya testamentet som utkom strax före den officiella NT 81 (den statliga översättning som utgör den senare delen av Bibel 2000). Han var även intensivt aktiv med föredrag och predikningar. Min fru Katrina och jag träffade honom i Kalmar sommaren 1984 i samband med att han höll ett föredrag där. Då råkade han nämna att han brukade hålla 200 predikningar, föredrag och bibelstudier per år (eller sade han 300?). Det innebär de flesta dagar i veckan, året om … Extra allt, även under hans 15-20 första år som pensionär!
Allt detta är allmänt känt, men på senare tid har ett par nya saker slagit mig.
Giertz förbluffande insikt i den svenska psalmboken
Giertz båda andaktsböcker, Att tro på Kristus respektive Att leva med Kristus, trycktes första gången 1973 resp. 1974. De ansluter till kyrkoårets texter och innehåller även en kort bön och ett psalmförslag. Med tanke på kyrkoårets variationer torde det sammanlagt bli cirka 450-500 avsnitt. Böckerna är dessutom översatta till ett halvdussin andra språk.
Dessa böcker är mycket uppskattade och har tryckts i flera upplagor på svenska (7. uppl. 2013). I början på 1980-talet stötte han dock på ett rejält problem. Svenska kyrkan antog 1983 en ny evangeliebok (EB 1983) och därefter en ny psalmbok (Sv.ps. 1986). Giertz löste detta problem genom att ge ut en helt omarbetad version av dessa andaktsböcker. Han fick justera upplägget efter den nya evangelieboken och han tvingades tänka igenom vart enda psalmförslag eftersom vissa gamla psalmer försvunnit, vissa nya tillkommit och ett antal blivit bearbetade. I samband med att Katrina och jag använt hans andaktsböcker i vår husandakt har jag gång på gång konstaterat: Vilken exceptionell psalmbokskunskap 80-åringen Bo Giertz besatt, trots att han då tvingades lära sig en helt ny psalmbok. Att lyckas kombinera Sv.ps. 407:3 (”lär oss lyssna likt Maria / till det ord som gör oss fria”) med texten om Jesu möte med Marta och Maria (Luk 10:23-42; onsdag efter Sexagesima) hade jag knappast lyckats med …
Den profetiske Giertz?
Rent allmänt kan man säga att hans textutläggningar i andaktsböckerna är gedigna, intressanta och välformulerade. Med få ord lyckas han ofta formulera djupa andliga sanningar. Dessutom är psalmvalen, som sagt, ofta geniala. Men ibland känns det som att Giertz till och med överträffar sig själv. Ett sådant tillfälle är, enligt min mening, betraktelsen för tisdagen efter Septuagesima. Denna utläggning av Matt 12:38-45 trycktes första gången 1973 och utgör en kusligt träffsäker beskrivning av det (riks)svenska samhället på 2020-talet.
Textsammanhanget är detta: Judarna krävde en rad tecken av Jesus, som ogillade att bemötas på detta sätt (”ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken”). Jesus kontrade med att säga, att det enda tecken de skulle få var profeten Jonas tecken, det vill säga: Som Jona var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter, skulle Jesus ”vara i jordens inre” i tre dagar och tre nätter. Sedan skulle hans uppståndelse följa. Detta var det enda tecken som Jesus gav dem – ”take it or leave it”. Efter detta följer sedan Jesu gåtfulla bild/liknelse om den onde anden, demonen, som lämnar sitt hus och efter en tid kommer tillbaka. När han då finner det ”tomt och städat och pyntat” går han iväg och hämtar sju andra andar, ”värre än han själv”, och de slår sig ner där allihopa.
I sin textutläggning tar Giertz först upp uppståndelsetecknet och övergår sedan till den gåtfulla beskrivningen om anden och det tomma huset. Giertz tankar kring detta är en skrämmande förutsägelse av 2020-talets krisande svenska samhälle, skriven för nästan 50 år sedan. Det handlar verkligen om urskiljandets nådegåva i funktion, eller kanske kunskapens ord
(1 Kor 12:10, 8) – eller rent av om en profetisk förutsägelse. Han beskriver nämligen vad som händer i ett samhälle där människan vill vara autonom (självständig) och styra sig själv (jfr 1 Mos 3), där sekulariseringen bit för bit plockar bort de kristna värderingarna ur den bärande samhällsväven och försöker ersätta dem med ”normkritik” resp. ”värdegrund”, med nutidens modeord. Så här formulerar Giertz denna människosyn och samhällsvision:
”Det är kanske därför [när man förkastat Jonas tecken] som människor så gärna vill lösa sina problem på egen hand. Många vill verkligen driva ut det onda ur samhället och mänskligheten, kanske rentav ur sitt eget hjärta. Ibland ser det ut som om man hade lyckats. Kanske rent personligt: man har blivit nykter, man sköter sitt arbete, äktenskapet är i ordning igen. Kanske i samhället: man sätter en broms på profitbegäret, man får en god social lagstiftning, alla får studiemöjligheter, fri sjukvård och pension. Huset står där fejat och prytt.
Men det kan vara ett allvarligt fel med det huset, säger Jesus: det är ledigt. Där har uppstått ett vakuum. Gud är borta. Man vet inte längre vem man tjänar. Man har inga fasta begrepp om rätt och orätt.
Hela normsystemet har råkat i oordning. Ett sådant tomrum fylls automatiskt av nya andemakter. Och det är inga goda andemakter. De goda andemakterna måste man inbjuda. De onda kommer objudna. Och så blir för den människan det sista värre än det första.
Det är därför vi behöver Kristus.”
När jag nu läser denna utläggning av Giertz blir jag imponerad och nästan skrämd: vilken träffande beskrivning av det moraliska kaos som Sverige, och Svenska kyrkan, hamnat i. Samtidigt är jag inte överraskad. Den som vill tränga djupare in i Giertz tankar om sådana frågor kan gå vidare till två ännu äldre texter, från 1940-talet. Jag tänker på hans Herdabrev till prästerskapet och församlingarna i Göteborgs stift (1949) och framför allt på den märkliga boken Kampen om människan (1947). Med facit i hand, långt senare, kan man säga att han lyckades förmedla en rad viktiga sanningar till vår tid: vad som gått fel och varför det gick fel, men också var den enda lösningen finns. För att använda hans egna avslutningsord:
Det är därför vi behöver Kristus.
Rune Imberg,
Präst i Svenska kyrkan och Missionsprovinsen, tidigare lektor i kyrkohistoria på Församlingsfakulteten i Göteborg
Denna artikel är tidigare publicerad i Kristet Perspektiv