Präster och politiker

”Tänk inte, Strandberg! Det förstör utseendet – det är därför alla gamla präster är så vackra.” Fransk­lärarens ord till den åttaårige skolpojken, som dröjde med sitt svar på en fråga, var förstås tänkta som en tidsenlig markör av dåtidens lärares frihet att trycka ner sina elever. Denne visste att hans elev kom från en gammal lärdomssläkt, där man sedan århundraden hade den ordningen att varannan generation blev jurister och varannan präster. Han visste dessutom att skolpojkens far var domare och vilket öde som därmed väntade den unge Carl Strandberg, som ju skulle komma att avsluta sitt yrkesliv som domprost i Strängnäs femtiosju år senare.

Men fanns det någon sanning i påståendet? Skulle präster tänka mindre än andra akademiskt skolade (idén att den som tänker mindre skulle slippa rynkor hör ju helt till humorns kategori)? Ja, man får ju hoppas det! En präst står i det gudomliga Ordets tjänst och har därför att ta emot och ge vidare (inte helt olikt en språklärares jobb för övrigt). Om vad präster förkunnar och undervisar blir ifrågasatt, är det prästens uppgift att förklara men aldrig bortförklara eller omtolka. Blir prästens lära ifrågasatt och angripen så är prästens uppgift inte att tänka ut ett lämpligare och mer lättsålt budskap utan helt enkelt att bekänna – till varje pris.

Politiker å andra sidan skulle utifrån fransklärarens teori riskera att sluta sina dagar rynkiga som russin. Även om de skulle vara förankrade i samma värdegrund som prästen, så ligger deras dagliga praktik likt bojar och guppar på vågorna och kastas omkring av vindar högt ovanför den djupa värdegrunden. Många gånger sliter det så hårt i kedjan till värdegrunden att den riskerar att gå av. Politik är och skall vara ett skrupelfritt spel om makt, där man hela tiden måste tänka för att i stort och smått använda sitt förnuft, vara trogen sin ideologi och samtidigt anpassa sig till massornas vilja, så att man får och behåller sitt mandat. Om en politiker ställs till svars tänker denne ut mängder av utvägar: förklaringar, ursäkter, bortförklaringar och i värsta fall lögner. För att inte förlora sig själv helt och hållet är det av stor betydelse för makthavare både inom politik och arbetsliv att äga meningskänsla och etisk kompass utifrån en värdegrund – den kan med fördel vara biblisk kristendom. Men den värdegrunden kan ju omöjligt komma till ytan och hänvisas till i den dagliga praxisen när man tillsammans med andra har att bruka sitt förnuft och att kompromissa om lösningar.

Men prästen eller den kristne teologen har inget där uppe vid vågskvalpet att göra. Den äkta teologins uppgift är att hålla sig dikt an till själva värdegrunden långt nedanför de dagsaktuella frågornas vågskvalp. Den gudomliga uppenbarelsens klippgrund är teologen kallad att utforska och lära känna in i varje skreva – så kan man rustas att bli en skicklig lots i livet. Men den präst – ängslig för sin egen sak – som märker sviktande intresse för det av Gud givna, är aldrig kallad att börja rita om kartan eller än värre försöka spränga och bygga om grunden – alltså tänka. Den som handlar så gör mänskligheten en otjänst, hur förtjänstfullt det än kan anses för tillfället. En präst och teolog som börjar tänka och tolka politiskt och lära därefter är inte bara onyttig i sin yrkesutövning utan till direkt skada för sitt samhälle och för mänskligheten i stort. Det är viktigare ting än prästens utseende som står på spel när präster tänker djupt och försöker finna sin egen tolkning. De som i någon mening har kristendomen som värdegrund är långt fler än de som har den som medveten religion. Tänker vi oss människorna i allmänhet som guppande bojar på havets yta så är deras förbindelser till grunden ofta osynlig och omärkbar men aldrig betydelselös. Vad händer i människors liv och tanke när de som har som uppgift att värna och beskriva grunden sviker sin uppgift? När kyrkans präster och teologer börja signalera att inget är givet utan lämnat åt oss människor att omtolka och förvandla, hur går det då med gränssättning för egen jag-expansion och maktlystnad? När kyrkans företrädare förytligar och anpassar den uppenbarade sanningen, så kan människor få för sig att en värdegrund endast är ett måldokument, som minsta Konsumförening eller städ­bolag kan tota ihop, så får vi värdegrunder som är lika djupa som borstet på en gris-svål. Riktigt groteskt blir det när kristna församlingar är så i förnekelse kring den Heliga Skrift som värdegrund, att de under svår ansträngning tänker ut egna värdegrunder som de förankrar i andra guppande bojor. När präster och teologer börjar anpassa sig (och det måste man göra när man får politiska ambitioner) i stället för att bekänna, signalerar de omedvetet till medmänniskorna att kyrkan inte ser någon anledning att hävda integritet. Exakt hur sambandet ser ut vet bara Gud men vi ser idag unga flickor och pojkar som inför andras lystna blickar exponerar och lämnar ut sig själva istället för att hävda sin integritet och värdighet som människor. Präster som sviker eviga värden sviker också de politiker som i sitt dagliga värv redigt håller fast vid åtminstone några principer. Prästerna sviker alltså på sikt även de politiker som de gör våld på läran för att stötta.

När den ryske tonsättaren Stravinsky repeterade en uppsättning av sin opera ”En rucklares väg” avbröt han en sångare och utropade brutalt: ”Tolka inte så förbannat! Följ noterna!” En präst och teolog som tolkar istället för att förkunna och bekänna blir i längden inte till välsignelse utan till förbannelse. Hans väg blir – i dogmatiskt avseende – en rucklares väg.