I SVT:s humorserie Trevlig helg levereras sketcher hämtade från den fiktiva staden Västerköping och invånarnas dagliga livsföring. Ett stående inslag är en inblick i hur den lika fiktive prästen Björn gestaltar kyrkans liv i relation till invånarna. Med ett till synes kroniskt dåligt självförtroende söker han gillande och acceptans hos invånarna. Detta leder till att nattvarden gestaltas som ett afterworkmingel med rödvin, snacks och musik av Eldkvarn. Vid begravningen kan han på frågor från anhöriga inte redogöra för kyrkans tro utan flyr till innehållslösa plattityder. Inför vigseln erbjuder Björn det kristna brudparet att han ska undvika allt tal om Gud. Inte ens när brudparet betygar att det vore uppskattat om gudstjänsten kunde ha ett fokus på den kristna tron klarar han av att tillmötesgå dem. Istället föreslår han dem att präst och brudpar – istället för den ingångspsalm som brudparet önskat (psalm 82) – tillsammans ska dansa in till tonerna av The lion sleeps tonight.
Särskilt underhållande är det inte för fromma tittare (snarast smärtsamt) men däremot är det talande hur kyrkans försök att vara samtidstillvänd tas emot med hån. När kyrkan till varje pris ska behaga samtiden framstår den tvärtom som löjeväckande. Detta sätter fingret på en rad paradoxer i hur vår Svenska kyrka fungerar och kommunicerar kring den kristna tron.
I sin iver att inte vara en prästkyrka ligger allt fokus på prästerna. Hur länge har det inte påståtts att valet handlar om man vill ha en kyrka för folket eller för prästerna. Men hur vanligt är det inte att det blir precis tvärtom. När inget får handla om kyrkans tro handlar allt om prästerna. Aldrig förr har så många präster varit kända för så mycket annat än det som hör till tjänsten. Löparprästen, teaterprästen, modeprästen, konstnärsprästen, twitterprästen, etc. Hur många präster är inte kända mer för sin person än för den lära som förkunnas? Kallelsen till präst blir ett självförverkligande och tjänsten blir en uppvisning snarare än en tjänstgöring som sätter Gud i centrum. Man blir som prästen Björn som inte vill förrätta en vigsel med Gud och ett brudpar i centrum utan vill allra helst själv dansa in i kyrkan med brudparet.
I sin iver att vara lättillgänglig har man förlorat förankringen i kunskapen som vinner respekt. Hur många präster är idag ens ytligt bekanta med kyrkans bekännelse? Hur många sätter inte tvärtom en ära i okunskapen? Det är viktigare att inte veta utan att ”tro” som används som synonym för att känna. Verklig kunskap om Gud och kyrkans lära föraktas eller tas inte på allvar. Istället för att föra människor in i de bibliska sanningarna söker man samtidens gillande i pseudoreligion och populärkultur. Man blir som prästen Björn som ifrågasätter Bibeln som källa till kunskap och hänvisar konfirmanderna till ungdomsromaner och samtidskultur.
I sin iver att vara något för alla blir man inget för någon. Istället för att klart kunna kommunicera kyrkans tro på ett sätt som kan tas emot av de kristna har man förlorat förmågan att förkunna Guds ord på ett sätt som berör någon och än mindre föra dem till omvändelse. Inte ens de minsta bland existentiella frågor – såsom barnets fråga om livet efter detta – kan man besvara utan att hänvisa till känslor och total subjektivitet. Och inte ens till dem som efterfrågar det kan man leverera det man lovat att förkunna. Man är helt oattraktiv för alla och en var.
Fångad genom en humorgrupps satiriska blick får man en statusbesiktning på om Svenska kyrkan förmår tillvarata sitt uppdrag som folkkyrka: det gör hon inte så väl. Men precis som prästen Björn i humorserien är ingen mer medveten om det än just de präster som anlitas för uppdraget. Det är förnedrande för dem och de vet om det. De kan framstå som självsäkra kyrkoledare men i själva verket är det bristande självförtroende som förenar dem.
Den insikten gör det också lättare för oss som ser på med oro om deras framtid och känslan av att skämmas å deras vägnar. För det första: vi har anledning att tycka synd om dem. De kan verka inflytelserika men som vore de kejsaren i nya kläder blir de utskrattade bakom sina ryggar. För det andra: vilken befrielse vore det inte för dem att få lära känna nåden och sanningen i Jesus Kristus? Som kyrkokristna har vi en möjlighet att hjälpa dem bort från skammen och hånet om vi inte väljer att stämma in i världens förlöjligande av dem utan inbjuda dem till att dela den säkra men exklusiva källan till kunskap om Gud som finns i hans ord och vår kyrkas tro.