Rubriken är lånad från den svenska översättningen av den sista boken i C. S. Lewis serie om Narnia (The Last Battle, utg. 1956). De sju böckerna är skrivna för barn. Men C. S. Lewis skriver i något sammanhang, att barnböcker som inte också kan läsas av vuxna, är inga bra barnböcker. I vår familj var Narnia en återkommande följeslagare medan barnen växte upp. Men den senaste vintern och våren i restriktionernas tid har min hustru och jag haft hela serien som roande högläsning på originalspråk en rad kvällar. Och vi konstaterar att Lewis lever upp till sin egen standard för barnböcker, bra för vuxna.
Böckerna har ibland kritiserats för smygevangelisering och för moralism. Det är sant att Lewis har underfundiga beskrivningar av hur problematiska barn genomgår positiva förändringar. Det är heller inte svårt att dra paralleller mellan landet Narnia och Guds rikes kamp på jorden. Vet man bara aldrig så litet om Herren Jesus är det inte svårt att upptäcka hans drag i det märkliga lejonet Aslan. I den sista boken, The Last Battle, målar C. S. Lewis hur landet Narnia går till sin undergång, men hur det nya Narnia öppnas och Aslans folk får ta det i besittning. De många associationer man får, är säkert individuella, men att det var vår världs sista svåra tid som författaren hade i åtanke, det är inte svårt att föreställa sig. Men de sista kapitlens fascinerande beskrivning av huvudpersonernas upptäckt – när slaget var förlorat – att de befann sig i ett alldeles nytt och förvandlat Narnia, och själva var helt förvandlade, kan också leda tankarna till hur John Bunyan skildrar avslutningen av Kristens kampfyllda resa. De två vännerna hade gått över dödens flod och gick sedan med lätthet uppåt, högre och högre tills de under änglars jubelsång steg in i den himmelska staden.
Lewis skildring av den sista striden, det vill säga hur de makter som ville ödelägga Narnia och gjorde det, kan leda en kristen in på tankarna om den sista tidens vedermödor. Den onda gorillan Shift lurar invånarna i Narnia att Aslan finns i stallet, medan verkligheten är att han klätt den godtrogna åsnan Puzzle i ett lejonskinn. På ett liknande sätt finns laglöshetens hemlighet verksam som med hjälp och lögner och falsk teologi hotar Guds församling.
Pandemin, som går över världen, har satt djupa spår i hela vår tillvaro. Och vi som vet, att Gud i sin försyn har allt i sina händer, vi undrar vad Gud vill med Covid-19 eller varför han låter den drabba oss. En kristen ser med bekymmer på den globala syndaskuld, som vilar tung över världen. Vi ser hur de rika i världen blir ännu rikare under det att många fattiga bli ännu fattigare. Vi ser hur världens unga ska lära sig att allt blivit till av en slump eller hur äktenskapets ordningar går i upplösning. För att nu inte tala om hur fullkomligt värnlösa de ofödda barnen är, då minst en fjärdedel av världens graviditeter avbryts. Då kan frågan komma: är pandemin Guds straff.
Den norske teologen och förkunnaren Egil Sjaastad skrev under pandemins första månader en tänkvärd artikel i norska tidningen Dagen med titeln ”Å tolke katastrofer” (https://www.fbb.nu/artikkel/aa-tolke-katastrofer/). Hans reflexioner leder fram till att alla stora olyckor, översvämningar, väderkatastrofer, hungersnöd, liksom pandemier hör hemma i kategorin ”födslovåndor”. Jesus jämför den sista tiden med en kvinna som ska föda (Matt 24:1-14).
Till dessa födslovåndor hör också avfall och förföljelser. När sådant kommer ska vi kristna påminna oss själva tre grundläggande ting: 1) Katastroferna är förvarningar, precis som födslosmärtorna påminner om att ett barn ska födas. 2) Gud har inte förlorat kontrollen. Hela vägen fram tills han kommer kan en kristen säga: ”Jag är i Herrens händer vad som än med mig sker.”
3) Vi är kallade till att strö goda gärningar omkring oss till tröst och hjälp för människor, och till missionsansvar. Jesus avslutar beskrivningen av födslovåndorna med löftet om att evangeliet ska bli predikat för alla folk. Det enda som kan ge människor hopp är budskapet om honom som gav sitt liv för våra synder – och det måste förkunnas för alla.
Dessa rader skrivs dagen efter Kristi Himmelsfärds dag. Det sista lärjungarna hade med sig från Olivberget var änglarnas budskap: ”Han ska komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp.” De skulle inte stå och se mot himlen, utan gå in i Jerusalem för att vänta på Den Helige Ande inför den stora uppgiften att vara Kristi vittnen, den uppgift som fortsatt skulle vara hans Kyrkas stora ärende i världen. Men de fick bära med sig förvissningen att den dagen kommer, då Kristus i sin härlighet träder fram och Guds rike blir synlig verklighet.