Skapelsen är numera ämnet för midsommardagen. Det är ett mycket stort ämne. Allt som någonsin sägs handlar nämligen om skapelsen, och därför börjar Bibeln också med dessa ord:
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.”
Det är uppenbart, att aposteln Johannes alluderar på detta ord i sitt evangelium. Ja, alla fyra evangelisterna anspelar på början av Första Mosebok, även om det hos Matteus har dolts i den svenska översättningen. Evangelisternas Gud är alltså Gamla testamentets Gud, grunden är densamma, och Evangeliet har samma vikt som Lagen i kristen förkunnelse. Vår Gud är skapelsens Gud, och inte någon mänsklig uppfinning, eller något lägre andeväsen.
Joh 1:1-5
I. Skapelsens Gud
Aposteln hänvisar alltså till världens skapelse. Om man grubblar över huruvida vår Gud finns eller inte, så bör man tänka efter vilken Gud det är. Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens Skapare. Finns det en Skapare av himmel och jord, så finns vår Gud. Att fråga sig, om någon annan kan ha skapat himmel och jord är lika meningslöst, som att fråga om det är någon annan än bagaren, som har bakat det bröd vi äter, eller om någon annan än författaren har skrivit den bok vi läser. Det är självklart, det ligger i begreppen Gud, bagare och författare. Mera meningsfullt är det att fråga, om världen alls är skapad av någon eller något. Finns det en yttersta orsak? En del människor, kallade panteister, säger att världen själv är Gud. Men finns det då inget överordnat, som styr det hela? Är världen sådan, att den förklarar sig själv? Inom världen brukar vi ju tala om naturlagar, som styr vad som händer. Om vi tror att det finns sådana ordningar, så har vi redan erkänt, att universum inte är Gud, utan att något svåråtkomligt ligger bakom det hela.
Så nu säger vi, att den Guden tror vi på, för att hans existens är uppenbar av två skäl, nämligen att världen existerar, och att världen inte förklarar sig själv.
Men detta stannar lätt vid torr filosofi, så man kan säga med psalmboken: ”Dock låg för mig din mening skymd, ditt hjärta jag ej fann, och i en mörk oändlig rymd jag som ett stoft försvann”.
Så nu vill aposteln visa oss en väg att lära känna denne Gud, och vi får fundera över:
II. Skapelsens form
Ljuset lyser i mörkret. Syns Gud? Har Gud ett ansikte? Som kristna säger vi att så är fallet. Guds ansikte är Kristi ansikte. Paulus skriver, att Gud har ”låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken”. Men Jesus Kristus är en människa, hur kan han då vara Guds ansikte, och skapelsens form? Att skapelsen innefattar mänskligheten, det är dock uppenbart. Människan anses dessutom vara skapelsens krona. Är det inte lite egoistiskt sagt? Kanske, men det är vårt perspektiv. Det syns, att människan är mäktigare än alla andra djur, men att människan tyvärr missbrukar sin makt å det gruvligaste. Vad skall vi då säga om Jesus? Ja, om det är sant, allt som berättas om honom, så borde man åtminstone kunna säga att han hade, som det heter – ”tumme med Gud”. Han visste hur Gud och människor skulle tas, så han kunde bota sjuka, stilla stormen och uppstå från de döda. Och så att han kunde grunda världens största folkrörelse.
Bibeln säger också att allting skapades genom honom, att han själv är Begynnelsen och Änden, Alfa och Omega. Och världen skapades ju också sådan, att den frambragte denne Jesus Kristus ur människosläktet, om än med extra gudomligt ingripande. Människan skulle också vara Guds avbild på många sätt, men inte på alla.
Nu har vi lämnat filosofin och trätt in i teologin, som är till för de fattiga i anden. Men det är fortfarande skapelsens Gud, så som Paulus förkunnade för de lärde i Aten.
III. Skapelsens mål
Johannes skriver, att i Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Han menar, att Kristus är Ordet, Vägen, Sanningen, Livet och världens Ljus. Men vi får tro och hoppas, att det här också syftar till att vi själva skall få liv och lysa som himlaljus i världen, för det är också Bibelns budskap. Och Paulus tar upp detta med Guds avbild, och skriver att vi förvandlas till Kristi avbilder, när vi går från klarhet till klarhet.
Att se in i framtiden är svårt, för ljuset vi ser kommer från det förgångna. Solljuset, som gläder oss på sommaren, det lämnade solen för flera minuter sedan. Och den som ser underverk utspelas, men inte vill tro på Gud, han är ju inte heller framsynt, utan kan säga, att slumpens lagar kräver, att osannolika saker inträffar. Trons människor kan däremot ta vara på tecknen, och de saknas inte. Redan sommarsolen kan bjuda på sådant. Vårt land har regntid på sommaren, men min och andras erfarenhet är att regnet brukar hålla sig osannolikt mycket borta från vissa händelser, från skolavslutningar till begravningar. Även om det är ihållande störtregn hundra meter från kyrkan. Varför regnar det så sällan då? Jag vet att det inte är inbillning, och det är svårt att tro, att naturen själv skulle hålla reda på människors tideräkning och påhitt på det viset.
Detta var dock bara ett exempel. Och eftersom vi inte ser vad som ligger bakom, så är det svårt att lägga fram bevis på om det är Guds beskydd och välvilja, eller andra okända orsaker. Till slut handlar det nämligen om det som katekesen kallar att ”frukta och älska Gud”. Om vi fruktar och älskar Gud, så är vi öppna för vad Skaparen ger oss av nåd utöver nåd i denna världen, och hoppet om den tillkommande. Gud give oss ett överflödande hopp i den helige Andes kraft, så att ljuset lyser i våra hjärtan!
Amen.