Alla människor drabbas ibland av en känsla av misslyckande, man kan känna sig otillfredsställd både med sig själv och allt man har omkring sig. Det gå så långt att depressioner och självförakt blir resultatet.
Ibland kan något svårt ha hänt: det fungerar inte i relationerna till människor man har omkring sig, men ibland kan det också vara svårt att sätta fingret på vad som är fel. En sådan känsla av misslyckande gör det ofta omöjligt att uppleva Guds närhet i våra liv.
Eftersom det här är något som kan drabba vem som helst av oss är det viktigt att veta vad Bibeln berättar om människor i den här situationen. Det finns en underbar berättelse om den gamle profeten Elia från 1 Konungaboken: 19:9-16, som kan hjälpa oss att förstå det här. Efter en lång färd genom öknen hade Elia utmattad lagt sig att sova i en grotta. Han är slutkörd och trött. Han tyckte han kämpat förgäves för sin Herre och Gud. Han känner sig ensam och orättvist behandlad. ”Jag ensam är kvar”, klagar han. Allt hade blivit ett misslyckande. Tankarna malde och malde. Elia är rädd. En känsla av oduglighet läggs till alla andra negativa känslor. ”Vad har jag gjort för fel så att detta skulle drabba mig?”
Ibland framställs verklig äkta fromhet som att man ska känna sig oduglig och svag och syndig. Om det vore rätt har vi framför oss en utomordentligt from man, men vi inser alla hur vansinnigt påståendet är. Han var så uppfylld av sina egna misslyckanden och hade ingenting att komma med, men Herrens ord kommer inte till honom och säger: Nu är du from och bra.
Nej, Gud hade inte övergivit sin trötte profet. Han ville upprätta honom, som han gjort med sin ängel en gång i öknen på vägen till Horeb, men det värsta var att Elia fortfarande var så bedrövad över sina egna misslyckanden, att han inte förstår att det är Gud som talar till honom, där i ensamheten i grottan.
Det är viktigt att lägga märke till att Gud inte klandrar honom: Varför försvann du så där, litade du inte på mig? Så här går det när man överger mig! Men Herrens ord säger inte så. Gud ser i stället, att Elia är i mycket dåligt skick. Han är andligen svag och psykiskt knäckt.
Gud öppnade samtalet med en fråga. Den kan verka trivial, men för den som läser sin Bibel noga är frågan inte alls märkvärdig: ”Vad vill du här Elia?” När Gud på nytt ville hjälpa honom, tillbaka till livet, andligt, psykiskt och kroppsligt, började han med att visa att han räknar med den som han talar med. Det var därför han närmade sig Elia med en fråga. ”Vad vill du, hur känner du det?”
Han ville visa, att Elia visst dög något till, han var viktig, vad han hade gjort hade inte varit förgäves. En människa med ett knäckt självförtroende kan inte tro att hon verkligen är efterfrågad. Hon kan ju inte tro att hon är värd någonting så usel och misslyckad som hon är.
Men Gud visade, att han räknade med Elia. Han ville upprätta honom och rädda honom. Gud trycker aldrig ner människor. Han vet att det aldrig leder till en levande förtröstan och tillit som förvandlar och upprättar en människa. Den kan möjligen leda till någon slags räddhågsen underkastelse, men det är inte en levande, mogen gudsrelation. En sådan finns bara hos en människa som vet sig vara älskad och inte underkastad.
Men hur gjorde då Gud för att väcka en sådan förtröstan?
Elia fick en dramatisk lektion om Guds närvaro, makt och möjligheter. Storm och jordbävningar, blixtrar och led beredde vägen för Herren. Våldsamma kriser kan skaka om, men endast den som avskalad allt eget ser Guds närvaro i den stilla susningen. Att vandra med Gud är inte alltid drama och dramatik, det är vissheten att Guds Ande som en stilla susning leder och finns där – alltid och överallt.
Sorgen och känslan av oduglighet hade stängt till hans ögon så att han inte känt igen Gud, men i vindens susning förändrades allt. Gud var där, Gud var hos honom. Elia kände igen sin Gud och Herre, han var den som sänt sin ängel och ”puttat till honom” och gett honom mat i öknen, han var den som nu talade och förde honom tillbaka igen i skeendet. Ökentiden var förbi, tiden i ensamheten i grottan skulle snart vara över. Några uppgifter återstod, sen skulle Elia få ro. Gud hade upprättat och återfört sin tjänare.
Ja, det är mycket vi kan hämta fram ur den här underbara Bibelberättelsen. Men tre saker ska vi särskilt komma ihåg:
1. När du är trött och uppgiven och känner dig misslyckad tro att inte att Gud har övergivit dig. Han är dig lika nära som vinden på din kind. Ingen storm eller dramatik kan hindra Herren att komma till dig.
2. När du är rädd och osäker, tro inte att Gud inte räknar med dig. Gud vill använda dig för vad du är och räknar med dig.
3. Gud vill ta hand om hela ditt liv. Alla våra upplevelser av misslyckanden och synder vill han lyfta bort ifrån våra skuldror. Vi får nya chanser. Gud är vår Frälsare och Herre. Han vill göra oss fria, fria att älska och tjäna varandra och fria från fruktan.
Han är Kärleken och Trofastheten själv som vill dra oss till sig och aldrig, aldrig överger oss.