Det stora fiskafänget i Gennesarets sjö hör till Bibelns mest bekanta berättelser. Den har blivit det främst på grund av de många fiskarna, som hamnade i näten, trots att det mesta talade emot en lyckad fångst. Jesus gjorde en av sina många under och han visade därigenom att gudomliga krafter verkade genom honom. Ja, att han faktiskt var Gud själv. Tillsammans med bespisningsundret i ödemarken och förvandlingen av vatten till vin i Kana hör stora fiskafänget till de underberättelser, som människor bäst kommer ihåg ifrån söndagsskolan. De är så åskådliga och det är så lätt att leva sig in i den glädje, som de som faktiskt var med kände, då det oväntade och underbara inträffade.
Men vad handlar denna fiskehistoria egentligen om? Själva fångsten kan inte stå i centrum för intresset, även om den var resultat av ett under och den var enormt stor. Berättelsen avslutas med orden: ”De rodde iland, lämnade allt och följde honom.” Det står ingenting om att Petrus och hans arbetskamrater tog hand om fångsten. Det var säkert andra göra till sin stora lycka. Från och med nu väntade andra uppgifter på de nyblivna lärjungarna. De skulle lämna sina gamla liv bakom sig och i Jesu efterföljd bli människofiskare.
Var och en som velat göra allvar av att bli en Jesu lärjunge inser att det finns vissa saker som man måste lämna, eftersom de av olika skäl är oförenliga med att efterfölja Jesus. I Petrus och hans kamraters fall blev ändringen av livsinriktning radikal. Av allt att döma klippte de alla band med sitt tidigare liv och dess relationer. För alla behöver naturligtvis inte lärjungaskapet få sådana drastiska konsekvenser till exempel vad gäller familj och yrke. Martin Luther har betonat att det är i vardagslivets uppgifter som vi ska låta efterföljelsen ta sig uttryck. Det viktiga är vad som händer i vårt inre, som sedan nödvändigtvis får följder i det yttre. Den som slagit följe med Jesus har också fått den helige Ande i sällskap. Om vi är andligt lyhörda hjälper den helige Ande oss att se vad som är den rätta vägen och det rätta förhållningssättet i varje konkret situation.
Då blir frågan: Hur ska jag veta att den helige Ande är med mig och att han är verksam i mitt liv? Svaret är att i dopet gav Jesus löftet att vara med dig alla dagar. Jesus är med dig genom den helige Ande. Under hela ditt liv har Jesus vandrat osedd vid din sida oavsett om du velat ha med honom att göra eller inte. Men vad du behöver göra från din sida för att den helige Ande ska kunna bli en aktiv vägvisare i ditt liv är att bekänna att Jesus Kristus är din Herre och Frälsare. I det ögonblick som du tror att Jesus Kristus dog för dig på korset och försonade dina och hela världens synder, så aktiveras den helige Andes välsignande närvaro i dig.
En del av den helige Andes välsignande närvaro i oss är att visa på oss våra synder. ”Jag är en syndare”, bekände Petrus. Paulus är inte sämre utan framhåller sig själv i episteln som den främste bland syndare. Petrus och Paulus reaktion är den rätta och naturliga i en människas möte med Gud. Vi tillhör som människor ett fallet släkte. Syndafallets ödesdigra följder är inte svåra att upptäcka omkring oss och hos oss själva. Dagligen och stundligen måste vi bekänna att vi syndat med tankar, ord och handlingar. Trots att det kännas som ett hopplöst företag hör det inte desto mindre till den kristna efterföljelsen att med den helige Andes hjälp föra krig mot det strider mot Guds vilja i våra liv. Det är ett ”krigarliv” som inte alltid skördar några imponerande segrar. Vi kan ju bara tänka på Petrus, som verkligen förnekade Jesus tre gånger. På sätt och vis var Petrus synd värre än Judas Iskariots svek. Den stora skillnaden mellan Petrus och Judas var att Petrus inte slutit lyssna på den helige Andes röst, att förlåtelsen var möjlig, trots allt. Judas gick under i förtvivlan, medan Petrus inte tvivlade på Jesu förlåtande och aldrig sviktande kärlek. Vid Gennesarets sjö, där han tre år tidigare fallit ned inför Jesus och bekänt sig som syndare, fick Petrus fullkomlig upprättelse och dessutom uppdraget att bli apostlarnas ledare. Samma möjlighet till förlåtelse som fanns för Petrus finns naturligtvis för oss oavsett hur djupt i synden vi sjunkit. Varje gång vi ber Gud om förlåtelse för Jesu skull försäkrar han oss om att vi verkligen är förlåtna och att vi får börja om på nytt.
Dagens evangelium lever i spänningen mellan dessa ord: ”Lämna mig Herre, jag är en syndig människa” och ”Var inte rädd!”. Den handlar om att Gud kan göra någonting av benådade syndare. I gemenskapen med Jesus är vi välkomna trots våra svårutrotade synder och mänskliga svagheter, om än också tron genom helgelsen förändrar oss.
Överväldigad av dessa insikter slår Petrus följe med Jesus. Petrus tror och det får praktiska konsekvenser. Uppgiften som Petrus får är egentligen den som i alla tider gällt för oss kristna: Vi ska fånga människor. Kanske den beteckningen på vårt uppdrag inte låter så sympatisk, eftersom den leder tankarna till bondfångeri och oärlighet. Därför är det så viktigt att förstå vad Jesus verkligen menar med att vara människofiskare. Det handlar om att inbjuda människor till en gemenskap med Herren, som låter dem och oss att vara människor, som lever i förvissningen om att vi trots vår brister ändå får vara Guds älskade barn.
Då vi lever i barnaskapets glädje och trygghet kommer vi att bli inspirerade att inbjuda andra till gemenskapen i Guds stora familj, som är Kyrkan. Vi kommer att berätta om den gamle Abrahams dårskap som trodde på Guds löfte att hans barnlösa hustru vid 90 års ålder skulle föda en son. Vi kommer att berätta om dårskapen att efter en lång och jobbig natt ute på sjön mot allt förnuft ännu en gång kasta ut näten, eftersom Jesus sagt så. Vi berättar om korsets dårskap, fast det i mänskliga ögon var beviset på ett totalt fiasko. Och vi berättar om vår egen dårskap då vi åter igen kommer på oss själva att ta steg i tron och utifrån våra egna erfarenheter med Gud kan berätta hur han i all denna skenbara dårskap skänker sin välsignelse. Vi berättar om att det gör gott att uppriktigt bekänna sina synder och hur befriande det är att få höra livets Herre svara: ”Var inte rädd.” På de orden vågar vi också oss ut på djupet, eftersom vi som Petrus vet att det finns En som känner vår tomhet, men som dock inte lämnar oss, utan som fyller oss med sitt goda, liksom han en gång fyllde fiskarnas nät i Gennesarets sjö.