”Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla de stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur.” (1 Mos 7:11)
Den bibliska berättelsen, som också återspeglas i urgamla berättelser från Mesopotamien-Gilgamesh-eposet där vi möter Utnapishtim som bär drag av Noa, fångar upp vårt ämne i ett nötskal som guppar på vågorna. Noa och hans familj var trygga och fria men på grund av människornas tilltagande ondska ville Gud på kort sikt begränsa friheten. Noa och hans familj kommer att acceptera att stängas in i en båt med ytterligt begränsad frihet av en orsak: de litar på en information som säger att deras trygghet är hotad ända till döds. När Gud talar om den hotande översvämningen och ger befallning om att bygga arken avfärdar inte Noa varningen som skrämselpropagande eller alarmism, alltså en överdriven framställning av risker och hot. Noa betraktar sig själv som en realist när han räknar med att himmelens Gud talar sanning. Noas realistiska tolkning av Guds uppenbarelse gör honom under en tid till aktivist. Noa låter hela sin vardag formas av den nya insikten och gör allt vad han kan för att skydda sig och sin familj mot det kommande hotet. Vi kan tänka och tro att det fanns andra människor som hörde om Guds hotande dom men som var som sömngångare inför alla alarmsignaler och väckelserop. De brydde sig inte utan fortsatte sin vägar rakt fram mot avgrunden. Ett förhållningssätt som ibland kallas somnambulism i en överförd mening. De kejsare och kungar som bar ansvar för Första världskrigets utbrott har beskrivits som just sömngångare bland annat Christopher Clark i boken The sleepwalkers – How Europe went to war in 1914 (2013).
Hela berättelsen om Noa, hur han tar emot informationen, hur han bygger och sedan går ombord på arken tillsammans med alla de andra som räddas, är präglad av lugn. Runtom Noa dör människor som flugor men Noa är lugn mitt i den väldiga naturkatastrofen. Det som händer ligger långt bortom Noas erfarenhet och kontroll men ändå verkar Noa aldrig få panik eller uppleva situationen som hopplös. När Noa åter får fastmark under sina fötter så får vi förklaringen till hans lugn: han bygger ett altare och offrar brännoffer till Herren. Vi får ju tro och tänka att Noa offrade endast pappa-djuren och att mamma-djuren sedan födde ungar annars hade ju den stora räddningsaktionen varit förfelad. Det kan ju också ha gått några månader före offret. Offret visar varför Noa tog Guds varning på allvar och sedan var lugn och inte gav upp hoppet. Han var präglad av tro och förtröstan på Gud. Det förhållningssättet kan kallas fideism efter latinets ord för tro – fides.
Hur ska vi förstå dagens politiska och kulturella landskap?
I vår inledning har vi i exemplet Noa sett hur han gav upp friheten för att kunna vara trygg. Genom tryggheten vann han ju också i längden friheten tillbaka, inte minst friheten att leva istället för att vara död. Noa har också hjälpt oss att förstå de moderna orden för olika förhållningssätt: somnambulism, utopism, realism, aktivism, alarmism och fideism.
Vi ska snart återvända till Bibeln för att få vägledning men först behöver vi förstå varför ämnet för den här texten är aktuellt. Politik har i olika former och i olika grad präglat vardagen för oss människor i årtusenden. Sedan drygt hundra år med demokratins moderna genombrott har vi fått ta ställning till de olika partiernas politik och ideologi. Enkelt kan det beskrivas så här: De liberala partierna betonar frihet och frigörelse också om det innebär begränsad trygghet för de stora massorna. Socialisterna vill begränsa allas frihet för att de fattiga och förtryckta ska få ökad trygghet. De konservativa ser friheten som att bli mogna människor som alla gör varandra trygga genom ansvarstagande för sig själva och för andra.
Efter Andra världskriget har det politiska tänkandet spritt sig långt utanför de politiska partierna och de demokratiska parlamentens område. I slutet av 1960-talet var det, på grund av de skarpa motsättningarna mellan västvärlden och de kommunistiska diktaturerna i Sovjetunionen och Kina och deras olika lydstater, omöjligt eller åtminstone för många oacceptabelt att öppet stödja politisk marxism. Men marxismen kom att omformas i väst till en metod för akademiska studier, en syn på konsten och litteraturen, ja, politiken sipprade ut i kulturen och i medierna. I vår egen tid har ett sätt att tänka som brukar beskrivas som postmodernistiskt börjat att framställa hela verkligheten som en politisk konstruktion. Verkligheten som vi känner och förstår den, menar några av de postmoderna tänkarna, är i grund och botten en politisk konstruktion formad inte minst av vita, rika, kristna män i syfte att förtrycka alla andra grupper av människor. Om det är sant är språket, miljön, kroppen, könet, vädret, musiken, idrotten, utbildningen, rasernas och samhällsklassernas förhållande till varandra en skickligt genomtänkt och genomförd plan i syfte att ta ifrån majoriteten av människorna frihet. Då kan man förstå att många börjar brinna för att återvinna sin frihet även om det kräver offer av egen och andras trygghet. Att slåss för livet på gator och torg ger förstås kortsiktigt allt annat än trygghet. Men man måste förstå det som ett kortvarigt offer för att långsiktigt vinna både frihet och trygghet för de många. Den här beskrivningen kan hjälpa oss att förstå något av det väldiga hatet (och den hängivna kärleken från andra) mot USA:s förre president och de våldsamheter och statyvältningar som präglade USA för ett år sedan. En del beskrev händelserna och förhållningssättet som drev människor som ett uppvaknande ur en sömn. Från att ha sovit och drömt i en osann bild av verkligheten blev de realister och därför blev de också aktivister som omsatte politiska idéer inte bara till argument utan till politiska handlingar – en del präglade av icke-våld, andra av våld.
Men vi behöver se en annan politisk rörelse för att förstå vår samtid. En växande grupp människor (de växer från mycket små antal och deras mängd ska inte överdrivas) känner sig mer eller minde politiskt hemlösa. De upplever att vänsterpolitiken som sedan sextiotalet sökte sig andra vägar än till de politiska partierna, nu har fått en enorm makt genom att en majoritet av alla välutbildade, av alla akademiker, delar samma politiska vision och samma politiska mål. Eliten på universiteten, inom kulturen alltifrån Hollywoods film- och TV-bolag till de små amatörteatrarna vill samma sak. Samma ideologi genomsyrar de stora medierna, den medicinska hanteringen av pandemin, skolorna och de etablerade partierna, tänker man i de här kretsarna. Denna elit vill nu skrämma upp den del av befolkning som inte har tillgång till forskning och till medias och politikernas hemliga rum. Numera har också stora delar av näringslivet anslutit sig till den stora konspirationen, anses det. När alla hjälps åt att skrämma upp vanligt folk kommer dessa till slut att offra sin frihet för att vinna någon trygghet och när de sista fria människorna lägger sig platt, då har konspirationen vunnit. De var personer präglad av de här idéerna som genomförde den våldsamma och laglösa stormningen av Capitolium den 6 januari, en laglös aktion som ju också visade sig vara planlös och vansinnig.
I Sverige har myndigheternas hantering av pandemin och den begränsning av friheten som den lett till gett näring till känslor av en makthungrig elit som genom otrygghet vill få alla att ge upp friheten och därför gärna påminner om och överdriver hoten på ett alarmistiskt sätt. Demonstrationer har genomförts där skyltar och tal visar på ett släktskap med dem som tror på elitens världskonspiration. Q-anon är ett gåtfullt namn som används i de här sammanhangen. Efter hundra år av demokratisk politik så finns tecken på att det har skett en sådan omsvängning att de välutbildade och etablerade som för hundra år sedan var höger nu tenderar att vara mer vänster medan stora skaror av arbetare och andra som saknar akademisk utbildning som förr var vänster, nu tenderar att bli mer till höger på den politiska skalan.
Men bilden är långt ifrån entydig. Till det förvirrade och farliga i den här politiserade världsbilden hör också att bägge dessa oformliga partilösa rörelserna från vänster och höger har en negativ attityd till judarna. Den globala postmoderna vänstern är till stor utsträckning anti-israelisk eftersom Israel uppfattas som ett kolonialt projekt och är en stat som inte böjer sig för sina motståndare. Staten Israel har makt och är framgångsrik på många områden och Israel hävdar och utövar sin rätt att försvara sig. Det förhållningsättet går emot den nya vänsterrörelsens syn på vad de kallar ekvivalens – radikal jämlikhet. Enligt den synen måste alla som kan beskrivas ha en maktposition avstå från sin makt och lämna över den till de betryckta – i det här fallet de araber i Israels grannskap som kallar sig palestinier.
Den konspirationstroende nya, folkliga (populistiska högern) odlar ibland den gamla myten från Europa att det är en elit av judar som ligger bakom alla de skickliga konspirationerna som lurar friheten och pengarna från enskilda människor och stater när hoten målas upp så dramatiskt och alarmistisk att endast en global världsregering kan tänkas lösa problemen.
Vi kristna har i Bibeln läst om en kamp mellan den fallna världen och Guds rike, mellan Kristus och Antikrist. Vi vet också att människor kan sova i falsk trygghet och säkerhet och vi hör larmsignalerna som kommer från Guds profeter och apostlar, ja, från Jesus själv. Vi läser om den frihet som finns där Herrens Ande är och trehundrasextiofem gånger läser vi uppmaningen: ”Var inte rädda” som ju vill hjälpa oss att vara trygga vad som en händer. Frågan vi ska söka svar på är hur vi kristna ska finna den smala väg som Gud banar mitt bland alla de brusande politiska motorvägar, där människor kolliderar i jakten på frihet och trygghet. Ska förhållningssätt som passar bra i Guds rike också tillämpas i politiken här i världen? Ska den som är väckt av Guds Ande också vara ”woke” i meningen politiskt medveten om de vita männens makt? Dessa lika aktuella som svåra frågor ska vi söka svar på i det följande.
Kan frihet och trygghet någonsin förenas?
Steven Pinker, professor i psykologi vid Universitet i Harvard, Massachusetts, USA, beskriver i sin bok Ett oskrivet blad (2002) hur arkeologerna framhåller att fynden av mångtusenåriga mänskliga ben bevisar att risken att dö en våldsam död var många gånger högre i dessa primitiva naturtillstånd än vad den är i våra välorganiserade samhällen. De som tänker sig att människan i ett primitivt utvecklingsstadium skulle på en gång vara fri, trygg och naturligt god får lite stöd i forskningen. Trots att människan i forntiden och ännu i några få människogrupper som lever på stenåldersnivå idag har ineffektiva vapen, tycks en större andel av de som lever på den utvecklingsnivån skadas eller dödas av fysiskt våld än i den industrialiserade världen med sina massförstörelsevapen. Varför är det så? Uppenbarligen krävde överlevnad att alla hade ett högt våldskapital, en personlig förmåga att snabbt och effektivt utöva fysiskt våld.
Människorna kom med tiden att lära sig något mycket viktigt: friheten att gå sina egna vägar och bosätta sig var man själv fick lust hade ett mycket högt pris i from av otrygghet. När andra korsade ens väg eller vill bosätta sig just där man själv byggt sitt hem kunde de helt enkelt slå ihjäl en med hela ens familj. Det är mot den här bakgrunden som historiker, jurister och filosofer förstår att människorna kom att söka skydd hos någon stark man som hade resurser att skydda dem. De gav upp en del av sin frihet för att vinna tryggheten. De var beredda att underordna sig någon annans auktoritet och ledning för att få vara i fred. De var även beredda att avstå en del av sina tillgångar och betala den som var stark för att få trygghet. Den här rörelsen bort från personlig frihet till trygghet i gemenskap med andra brukar beskrivas som ”samhällskontraktet”: medborgaren ställer sig till överhetens förfogande som en resurs för arbete och strid och får i utbyte trygghet.
Det är den här utvecklingen vi möter i Israel när folket beslutar sig för att välja en kung. De fientliga folken omkring utgör ett så påtagligt hot att Israels folk i strid mot Guds befallning vill stå under en jordisk kung precis som andra folk. I Första Samuelsbokens åttonde kapitel beskriver Bibeln samhällskontraktet. Israels folk känner otrygghet när profeten Samuel åldras och de upptäcker att hans söner inte är att lita på. De ser att andra folk får trygghet mot interna konflikter och brott och kraftfullt ledarskap i externa konflikter med yttre fiender. De glömmer att Israels folk har en unik kallelse att omedelbart, alltså direkt utan förmedling, ha Herren Gud som sin kung som ska leda, skydda, döma och försvara dem. ”Då samlades Israels alla äldste och kom till Samuel i Rama och sade till honom: ’Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla andra folk har.’” (1 Sam 8:4-5) Här bekräftas alltså att samhällskontraktet är etablerat i grannfolken. ”Då sade Herren till Samuel: ’Lyssna till folket i allt de säger till dig. Det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat som kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergett mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till deras ord. Du ska varna dem allvarligt och förklara för dem vilka rättigheter kungen får som kommer att regera över dem.’” (1 Sam 8:8-10) Kan det bli tydligare vad som är fördelarna respektive nackdelarna med både tryggheten och friheten? För att få trygghet vill Israel ha en jordisk kung. Men priset är högt i form av förlorad frihet. När Israel liksom andra folk får en kung gör Gud klart att priset blir högt och att det inte är någon idé att komma och gnälla hos Gud när kungen väl är tillsatt. Det är inga marionettkungar Gud tillsätter:
”Han sade: ’Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Han ska ta era söner till att göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och springa framför hans vagn. Han ska sätta dem till befäl över tusen och till befäl över femtio eller till att plöja hans åkrar och bärga hans skörd eller till att tillverka hans krigsredskap och utrustning för hans vagnar.
Era döttrar ska han ta till att göra salvor, laga mat och baka bröd. Era bästa åkrar, vingårdar och olivlundar ska han ta och ge åt sina tjänare. Han ska ta tionde från era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. Och han ska ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov. Han ska ta tionde av er småboskap, och ni kommer att bli hans tjänare. När ni då ropar på hjälp mot er kung som ni har valt åt er, då kommer Herren inte att svara er.’ ” (1 Sam 8:11-18)
För Sveriges del börjar den här utvecklingen sannolikt redan på bronsåldern att döma av stora hövdingagravar med vapen och statussymboler. Den har ordningen utvecklas vidare under Vendel-tid och vikingatid. Med kristendomens spridning från slutet av de första årtusendet efter Kristus etableras tanken på en kung som står över hövdingarna och följer givna lagar och inte egenmäktigt gynnar den egna klanen. Maja Hagerman har i boken Spåren av kungens män (1996), visat på hur nära förbundet budskapet om Guds rike var med möjligheten att sälja in tanken på ett kungarike höjt över släktfejder och blodshämnd. Landskapslagarna ökade i hög grad den trygghet folket fick som utbyte för friheten de gav upp.
När vi ska förstå förhållandet mellan medborgarna och överheten och därmed rörelsen från frihet mot trygghet behöver vi också lite närmare fundera över vad frihet egentligen är. Det säger sig själv att begreppet frihet är kopplat till självständighet och oberoende, möjligheten att få forma sitt liv som man önskar. Israels folk var slavar i Egypten och de blev befriade. Men under den fyrtioåriga vandringen i öknen mot det förlovade landet hände det att de faktiskt längtade tillbaka. Så var det när de kände sig särskilt otrygga och resurssvaga.
Den frihet man kämpade för vid franska revolutionen var en frigörelse i förhållande till auktoriteter som kungen, kyrkan och den feodala adeln. Vi kan kalla det ett emancipatoriskt frihetsbegrepp. Under den romantiska kulturepoken kom en motreaktion mot revolutionen och rationalismen. Man hade upptäckt att den frihet som bara består i oberoende inte är så mycket värd om man känner sig otrygg, resurssvag och rotlös. Nu utvecklades ett annat organiskt eller ontologiskt (det som har med själva existensen att göra) frihetsbegrepp. Grundbilden är den här: Om man rycker upp en lilja ur jorden så är den förstås fri från sin växt plats och kan röra sig vart den vill. Men en uppryckt lilja har mycket liten rörelseförmåga och saknar ju allt vad den behöver för att må bra och fullt ut bli sig själv i en rik blomning och frösättning. Därför kan man säga att en lilja är fri först när den har sådana livsbetingelser att den förverkliga sig själv. Liljans frihet är beroende av omgivningen.
När Luther i Stora katekesen förklarar vad första budet vill lär oss skriver han bland annat så här:
”Alltså förstår du nu lätteligen, vad och huru mycket detta bud kräver, nämligen människans hela hjärta och all hennes tillförsikt, som skall rikta sig på Gud och ingen annan. Ty hava de Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga i honom och fatta om honom med händerna eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom. Men att med hjärtat hänga fast vid honom, det är ingenting annat än att helt sätta sin lit till honom. Därför vill han vända oss bort ifrån allt annat, som icke är han, och draga oss till sig, emedan han är det enda, eviga goda. Ty han vill liksom säga: vad du förut sökt hos helgonen eller väntat av mamon eller någon annan, detta allt må du hoppas på av mig och anse mig för den, som vill hjälpa dig och överhopa dig med allt gott.”
Att med hjärtat gripa om Gud och hänga fast vid honom som överhopar oss med allt gott, det är på ett häpnadsväckande träffsäkert sätt en beskrivning av anknytningen mellan ett barn och dess föräldrar – en insikt som vetenskapen nådde först med John Bowlby på 1960-talet. När människan med full emotionell tillit vänder sig till Gud vinner hon trygghet – hon litar ju på att Gud allsmäktig vill henne allt gott och förmår skydda henne från allt ont. Men i denna trygga och tillitsfulla relation förverkligas också människans frihet, nämligen friheten att kunna bli sig själv fullt ut. De som började med tryggheten i anknytningen hos föräldrarna, ledde också till frimodigheten att utforska omgivning och att våga pröva sina krafter, det fördjupas och förhöjs när människan genom tron knyter an till Gud och har Gud till sin Herre. Eftersom vi människor är så tydligt designade för anknytningsrelationer förverkligas både vår trygghet och vår frihet i trons anknytning till Gud.
Den här insikten delas förstås långtifrån av alla och det är långt ifrån självklart vad en kristen gudstro och syn på trygghet och frihet innebär för att orientera sig i politiken. Vi återkommer till det i kommande artiklar.