På ett symbolladdat, och för Svenska Kyrkans ideologiska utveckling talande, foto i Kyrkans Tidning ses ärkebiskop Antje Jackelén knyta band med Laila Elrami. Den sistnämnda tillhör Europatoppen i antisemitiskt belastade Islamic Relief; en organisation som tillhörde mottagarna av årets Martin Luther King-pris från Sveriges kristna råd!
Många människor förvånar sig över det faktum att Svenska Kyrkan – som bröstar sig för att vara ett ”progressivt” trossamfund – går hand i hand med en organisation som förbinds med fundamentalistiska Muslimska Brödraskapet (MB). Brödraskapet är ju en islamistisk plattform som vilar på en ideologi i vilken ingredienser från islam, nationalsocialism och marxism mixas samman. Hur kan det komma sig att Svenska Kyrkan, som till följd av sin progressiva teologi förföljer konservativa präster och lekmän i de egna leden, knyter band till en av Brödraskapets frontorganisationer? Och vilken är den ideologiska bakgrunden till att en av ärkebiskopens närmaste män prövar tanken på att krigsherren och treenighetsförnekaren Mohammed är att förstå som en profet i kristen mening?
För att besvara dessa frågor måste vi rota i den mylla som jag gräver mig igenom i min bok 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017). Tillsammans med 1945 och 1989, tillhör 1968 de stora märkesåren i efterkrigstidens historia. Studentrevoltens eruptionsår är inte bara ett tids- utan också ett kulturbegrepp. ”68” står med andra ord som en symbol för en hel idé- och kulturhistorisk epok. Genomslaget för den nya vänstern blev enormt och varaktigt. I sin doktorsavhandling om de svenska kultursidorna konstaterar idéhistorikern Anders Frenander att vänstern för decennier framåt på slutet av 1960-talet etablerade en dominans som problemformulerare. Han talar om Strömkantringens år.
Svensk kristenhet undgick inte att påverkas av 68-vågen. Tvärtom sträckte många svenskkyrkliga gestalter upp ett finger i vinden för att känna vilket håll vinden blåste åt; för att anspela på en klassisk låttext från proggbandet Nationalteatern.
I Lund opererade Jesu Gerilla. Bakom detta puerila och av tidsandan präglade begrepp dolde sig ett hundratal präster där den ene var rödare än den andra, enligt ett reportage i Expressen 1969. Kristendom och socialism förklarades vara två sidor av samma mynt samtidigt som Folkmördarrepublikerna Kina och Nordkorea utropades till framtidsstater. Är vi på väg att få ett marxistiskt tolkningsmonopol på kristendomen, frågade Expressen framsynt på ledarplats.
På omslaget av den av bland andra (biskop) Martin Lind och Carl-Henric Grenholm utgivna pamfletten Kristen vänster (Gidlunds, 1969) ses en traditionell bild på Jesus Kristus, glorian är emellertid ersatt av det runt Människosonens huvud löpande slagordet: ”Med FNL för Vietnams folk.” Omslagsbilden har en djupare mening än den som rör Vietnamkonflikten; illustrationen kan ses som ett visuellt uttryck för att strävan efter att säkra människor en plats i Himmelriket inte längre ses som kyrkans primära uppgift. Byggandet av ett jordiskt paradis vilande på en socialistisk uttolkning av jämlikhet och rättvisa utgör det nya huvudmålet. Världen ska sätta kyrkans agenda, som det hette vid mötet med Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968.
Den marxistiske kyrkoadjunkten Anna-Karin Hammar brukar med jämna mellanrum sprida budskapet att kännetecknande för 68-kyrkan var omsorgen om de fattiga och ansvar för det gemensamma bästa. Det är kvalificerat nonsens. Den kristna 68-vänsters särdrag var ambitionen att skapa en syntes mellan kristendom och marxism. Kristen tro behövde marxismen som sitt kritiska redskap, sådant var budskapet. Som en följd av närmandet mellan dessa egentligen väsensskilda åskådningar sammanfördes religion och politik till ett. Centrala begrepp som synd, försoning och frälsning tömdes på sitt traditionella kristna innehåll och fylldes med marxistisk mening. Kyrkan skulle befria mänskligheten från kapitalismen.
Och därmed närmar vi oss förklaringen på frågorna som ställdes ovan. I likhet med 68-kyrkan kännetecknas Muslimska Brödraskapet av synsättet att religion och politik är oskiljaktiga storheter. Gemensam är också ett djupgående avståndstagande från Västvärlden och en identifikation med avkoloniseringsprocessen. Den vite mannen tillskrivs skuld, stor skuld (den intresserade hänvisas till publicisten Johan Westerholms bok Islamismen i Sverige, Greycat Publishing, 2020).
Ytterligare en central föreningspunkt är agget mot Israel i dess egenskap av judisk stat. I den aktuella forskningsrapporten ”När teologi blev 68-ideologi: Etableringen av en Israelfientlig opinion inom svensk kristenhet 1967-1982” (Claphaminstitutet), belyser jag hur Svenska Kyrkan, Svenska Missionsförbundet, Broderskapsrörelsen, Kristna Studentrörelsen i Sverige samt teologiska fakulteten i Uppsala har varit nyckelaktörer i en process vars bortre parentes ännu ligger framför oss.
Teologer från Uppsala universitet har tenderat att återkomma i antisemitiska sammanhang, det gäller i synnerhet Missionsförbundaren Sigbert Axelson. 1971 skrev hans vapendragare, etikern Carl-Henric Grenholm, att den palestinska befrielserörelsen vill utplåna, helt krossa Israel. Det är, tillade Grenholm, en målsättning vi bör stödja. Även om de mest extrema kanterna slipats av sedan dess, och Grenholm genom en debatt med undertecknad och Johan Westerholm i tidningen Världen idag halvhjärtat tvingats ta avstånd från sina famösa ord, står arvet efter 1968 starkt i Svenska Kyrkans politiska agerande i allmänhet och i Mellanösterndebatten i synnerhet. Några (av många) exempel är ärkebiskopbesök hos terrororganisationen Hamas, samarbetet med Islamic Relief och det ivriga stödet till den i flera länder som antisemitisk klassade bojkottrörelsen BDS (”köp inte av judarna”).
Den tidigare 68-aktivisten David Horowitz har skrivit Unholy Alliance: Islamic Radicalism and the American Left (Regnery, 2006). Horowitz bok är en skildring av ett i Sverige sällan uppmärksammat fenomen, nämligen den intima förbindelse som efter den iranska revolutionen 1979, och kommunismens fall 1989, har etablerats mellan europeisk vänster och islamistiska grupper. Ett tidigt tecken på detta har jag funnit i det stora empirisk material jag har gått igenom inför författandet av När teologi blev 68-ideologi: jag citerar sålunda missionsförbundaren Kerstin Bergman som i Mohammad Gaddafi såg en framtidsman, detta i kraft av att Gaddafi förenade islam och socialism.
Efter marxism-leninismens bankrutt i Sovjetsfären, och massakern som riktades mot demokratikämpar på Himmelska Fridens torg i det av biskop Jonas Jonson och Carl-Henric Grenholm beundrande kommunistkina, blev den kristet-marxistiska syntesen svårare att saluföra. Dess grundläggande tankefigurer lever emellertid kvar, till exempel i föreställningar om att de kristnas Herre är en Gud för (uteslutande) fattiga, och att nyckeln till att förstå vår värld är att analysera den i termer av förtryckta och förtryckare.
Synkretismens idé har inte dött med det marxistiskt-kristna projektets imploderande, istället har islam blivit den partner för den kristna vänstern som tidigare utgjordes av läror och praktiker formulerade respektive iscensatta av Marx, Lenin, Mao och Castro.
På 1970-talet förklarade marxisten Per Frostin, professor i systematisk teologi och Broderskapare, att flera av de nämnda marxistiska ikonerna var att betrakta som profeter i en gammaltestamentlig mening. Kommunistiska ideologer och diktatorer var Guds redskap för att skapa himmelriket på jorden. En till Kyrkans Tidning knuten journalist publicerade en bok med titeln Vänta inte på paradiset (Harrier, 1980) där massmördaren Mao Zedong av entusiastiska folkkommuninvånare tillskrevs den roll som i kristen tradition varit förbehållen Gud. Begreppet avguderi ligger nära till hands.
Idag är det, utan liknelser i övrigt, andra historiska och levande gestalter som ikläds kristen profet- och frälsardräkt: islams grundare Mohammad och klimataktivisten Greta Thunberg, för att nämna två exempel. Här har vi ytterligare ett kännetecken för 68-kyrkan: den har aldrig – till skillnad från 1970-talets karismatiska Jesusrörelse – sagt ”kristendomen allena”. I stället framträder den som en bindestreckrörelse, den är Kristen-marxistisk, kristen-islamistisk, kristen-feministisk eller kristen-ekologistisk.
Det mot himlen och Gud Fader pekande fingret är inte 68-kyrkans symbol, det är och förblir den knutna näven. Därför trivs Svenska Kyrkans agendasättande elit i västfientliga islamisters sällskap.