Somnambulism – en besvärande vana att gå omkring trots att man sover. Medvetandet är fullt upptaget med overkliga drömmar medan kroppen rör sig i ett verkligt fysiskt rum onåbar för andra människors ord och tecken. I varje släkt eller skolklass finns det alltid någon som kan berätta om en sömngångare som gjort häpnadsväckande handlingar under sömnen – balanserat på ett balkongräcke eller liknande. När vi använder ordet här är det inte för att framhålla sömngångares märkliga förmåga att hitta rätt trots att de inte är vi medvetande – den förlängda märgen, hjärnstammen tar över kontrollen medan hjärnbarken sover, tyck det. Somnambulismen får här istället tjäna som en illustration av förhållningssätt hos en enskild människa eller en större grupp – som en stad eller ett folk ¬– där man inte reagerar på hot, risker, varningar och helt uppenbara faror.
Ian Pindar skriver i sin recension av Christopher Clarks viktiga bok om upprinnelsen till Första världskriget The Sleepwalkers, 2013:
”Germany has usually been blamed for escalating the conflict, but Clark refuses to play the blame game, arguing that the Germans were not alone in their paranoid imperialism. The more convincing and terrifying reality is that no nation really meant to wage war, but each sleepwalked into it.” (The Guardian, 19 juli 2013).
Stora värden står på spel, enorma risker finns runt hörnet. Beslutet att sätta allt på spel föds inte av mod utan av omedvetenhet. Likt sömngångare var de stora nationernas ledare oförmögna att bromsa och ändra riktning utan orienterade sig fram mot katastrofen som missiler låsta på sina mål, omöjliga att återkallas.
Historien känner ju också till en slags stegrad sömngång. Enskilda och grupper kan möta faror och risker inte bara omedvetet och sömngångaraktigt – de kan också aktivt och beslutsamt trotsa alla varningar och förakta dem som varnar. Den klassiska berättelsen om detta är förstås Faraos attityd till Guds varningar genom Mose (problematiken kring att Gud till slut ”konfirmerade” Farao i dennes sömngångaraktiga förhärdelse lämnar vi här åt sidan). ”Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem alldeles som Herren hade sagt. Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte heller om detta.” (2 Mos 7:22, 23)Varningar och straffdomar kom men Faraos perceptionsmönster var sådant att han bagatelliserade det som hände och snabbt övergav sina löften så fort plågorna försvann. I grunden vägrade Farao att erkänna den levande Guden, Israels Gud. Hans förväntningar på att få något gott av Gud och hans rädsla att från Gud drabbas av dom och straff blev aldrig av den storleksordningen att det fick honom att ändra sina val och beslut. Till slut blev Faraos förhärdelse en kraft som formade hans öde mer än hans självbevarelse drift.
Där ser vi ett tillstånd som starkt påminner om sömngångarens. Mose försökte med ord och handlingar väcka Farao och få hans hjärta att mjukna men inget hjälpte. När vi läser om de tio plågorna kan vi tycka att det är groteskt att Farao inte fattar piken – den är ju långt ifrån fin. Men detta är vad som händer bland människor både när Gud varnar genom straffdomar och när Gud kallar genom goda under – det finns för förnuft alltid ett spelutrymme att förminska, bortförklara, rationalisera så att tanken skyddar hjärtat och samvetet från att träffas.
När förnuftet avvisar vad Gud uppenbarar i ord och i handling kallar vi det för otro. Otro innebär ju bland annat det att människan avskärmar sig från den andliga verkligheten som inte är nåbar för våra sinnen men som Gud vill ge oss en aning om genom skapelsens men framför allt genom uppenbarelsens ljus. Den gudomliga uppenbarelsen som tagit skriftlig gestalt i Bibelns böcker genom profeter, apostlar och evangelister har kraften att kunna väcka människor. Väckelsen kan dels bestå i ett maktskifte i människans inre där Guds vilja börjar tillmätas en högra auktoritet än andra människors vilja, ja, högre än den egna viljan. Väckelsen består också i att människor som dittills bara räknat med sin egna prestationer som grund för hoppet om eller förtvivlan om att få frid med Gud och att få komma till himlen istället börjar hoppas på den grund till frälsning som Jesus har lagt, ja, lita på Guds alla löften.
Men människan är i förhållande till Guds rike för det mesta som den morgontrött som lägger kudden över huvudet för att slippa höra väckarklockan. Gud låter ju sin väckarklocka ringa för människor genom händelser i deras liv – prövningar så väl som särskilda välsignelser. Ett Guds ord som ur minnet når upp till medvetandets nivå eller ett förfluget Guds ord från en vän, i en tidning, i texterna i en musikkonsert. Författaren Edward St Aubyn har i vår tid på ett gripande sätt i sina självbiografiska romaner Patrick Melrose I och II om sin vidriga barndom utsatt för övergrepp i sitt överklasshem och hur han senare som ung vuxen utvecklar ett svårt missbruk, beskrivit hur Gud kan väcka till medvetenhet och tro genom Guds ord långt utanför kyrkans väggar. En vän tar honom med på en teaterföreställning där en pjäs av Shakespeare spelas. Den store engelska dramatikern citerar ibland Bibeln i King James översättning och ett sådant ord som passerat miljoner utan att beröra, borrar sig in i den skadade och självförnedrande mannen. En afroamerikansk taxichaufför i New York önskar sin passagerare Guds välsignelse när han kört Patrick Melrose till en langare i Harlem.
Men människan är inte bara sökt av väckelsens signaler. De finns också krafter som jobbar med narkos – som vill få oss att sova. Profeten Jeremia talar om kolleger som jobbar inte för att väcka utan för att söva: ”De tar de lätt med att hela dottern mitt folks skada och säger: ’Allt står väl till, allt står väl till ’.” (Jer 8:11)
Gud har valt att det ska vara så att Guds nåd inte ska vara oemotståndlig. Därför kan människan visa ifrån sig nåden när den kommer till henne upplysande och väckande. Ja, människan kan ju förstås avvisa också trösten och hjälpen i evangelium. Våra mänskliga hjärnor är så konstruerade att den del av hjärnan som kallas amygdala står som en främlingsfientlig väktare och varnar den stora hjärnbarken från att släpp in något nytt och främmande i medvetandet. Guds ord kommer alltid som en främling till den fallna människan och får därför alltid möta ett spontant motstånd. Om det spontana initiala motståndet blir planerat och systematiskt kan vi beskriva det som förhärdelse och förnekelse. De vanor, den relativa trygghet, välfärd och underhållning som gör våra liv uthärdliga under vårt livs ögonblick på vårt lilla stoftkorn i universum, håller oss lugna och tillfreds ända tills dödsångest drabbar oss med full kraft. Så kommer det var ända till slutet.
Jesus beskriver mänskligheten som jordnära och trygga små hobbitar (materialistiska vardagsvarelser i J R R Tolkiens böcker om Midgård) i skuggan av striden mellan evighetens kosmiska krafter: ”Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bort gifta ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara.” (Matt 25:37-39) Gud vill väckelse och Gud vill rädda. Också i den bibelvers som så tydligt sammanfattar evangelium att den brukar kallas Lilla Bibeln finns väckelsens varningar med: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)
Men låt oss till slut konstatera att sömn och vakenhet här handlar om hur människan förhåller sig till Guds rike, till den verklighet som format allt det vi känner till men som nu oftast är dold för våra sinnen. Guds rike kan förnekas eller tas emot i tro – inga tvingande lagar eller mänskliga straff kan ändra på den saken. Därför måste också de mest väckta och troende bland oss människor till slut backa från de andligt sovande medmänniskorna och låta Gud ta hand om det som såtts ut genom vittnesbörd, missionsförkunnelse, predikningar och varningar. I väntan på vad Gud kan utföra med våra medmänniskor måste i respekt och positiv förväntan samverka med alla i den jordisk verklighet som är tillgänglig för våra sinnen och som vi alla kämpar med att begripa oss på. Här finns en spärr mot all kristen fanatism. Samma människor som i det andliga kan beskrivas som sovande kan ju framträda som lysande vetenskapsmän, författare och politiker. Den kristna teologin skiljer på hur verkligheten beskrivs coram Deo – alltså inför Guds ansikte – och coram hominibus – inför människornas ansikte. Och ja, här gäller delvis olika regelverk och normer, bland annat vad som kan kallas rättfärdighet.
Det är just här som en ny berättelse om sömn och vakenhet håller på att växa fram i vår tid. Utan att räkna med Gud, uppenbarelse och tro har en inomvärldslig religion börjat ta gestalt med rätt våldsamma födslovärkar. Just under de senaste åren har den idéströmning som kallas postmodernismen börjat gå över i en ny fas. Kortfattat kan det skrivas enligt följande: Postmodernismens första fas med djupa rötter hos den franske filosofen Michel Foucault (1926-84) och den akademiska Frankfurtskolan började beskriva stora delar av kulturen och vetenskapen åtminstone i västvärlden som en stor konstruktion, en sövande berättelse som syftade till att de som har makten också ska behålla den. Systrarna Wachowskis filmtrilogi The Matrix från 1999 beskriver en värld som tagits över av maskinerna och där människorna odlas i platskuvöser. De hålls vid liv för att vara energikällor till maskinerna och de hålls sovande och omedvetna genom att manipuleras att drömma om att de befinner sig i en trygg och välordnad värld. Men drömmarna är falska. Några få människor har vaknat och frigjorts från the Matrix – den falska verkligheten- och börjat göra motstånd.
På motsvarande sätt kan postmodernismen med dess rötter i marxismen beskriva vetenskapliga fakta och traditionell skolundervisning i allt från historia och språk till matematik som ett finmaskigt system som syftar till att hålla människorna politiska sovande så att det som har makt och pengar kan behålla det. Postmodernismen hade som metod i sin första fas att avslöja hur de stora berättelserna som söver är konstruerade och att väcka människor till att bli normkritiska. Den nya fasen handlar inte längre om att dekonstruera de gamla berättelserna och kunskaperna utan om att konstruera nya berättelser och nya normer som ska gälla för alla. Lika misstänksam som man var mot den moderna världen som växte fram efter Andra världskriget lika fanatiskt övertygad är man nu om att vi inte är långt ifrån att forma globala normer och maktstrukturer som med eller mot enskilda individers vilja ska forma en fulländad värld med absolut rättvisa för alla – inte bara i förutsättningarna utan även i utfallet. Det betyder att de som har ett överläge eller anses ha ett överläge ekonomiskt, fysiskt, intellektuellt eller kulturellt ska gå ned på knä och ge upp det för att inte kränka dem som är svagare utan i stället kompensera dem.
Rötterna till den här strömningen finns förstås i kristendomen såsom den började tolkas efter rationalismens angrepp. När man inte längre räknar med det övernaturliga utan bara det inomvärldslig återstår kristendomens enda uppgift i att förmedla normer och främja dygder. Dessa dygder hämtas inte endast eller i första hand från de tio budorden utan hellre från Jesus själv och hans självutgivande och utblottelse. Socialismen och marxismen är ju i viss mån ett barn av det här tänkandet. Här görs ju förstås ingen skillnad mellan den rättfärdighet som gäller inför Gud, coram Deo, och den som gäller inför människor, coram hominibus, eftersom man inte räknar med någon Gud. Men delar av berättelsen om Jesus – den mäktige som blir maktlös – passar in i den nya normen. Från de sammansvetsade väckelseförsamlingarna i USA har den nya postmodernismen också lärt sig vad församlingstukt är. Det finns inga dimensioner av livet som församlingen inte har rätt att lägga sig i för den enskilde och den som inte sköter sig blir utesluten för Guds skull.
Utifrån traditionell kristendom kan vi beskriva det så att i den nya värld som postmodernismen nu i sin andra fas vill konstruera så tror och tänker man att människor utan övernaturliga krafter från den Helige Ande och utan personlig förbindelse till Jesus ska kunna nå så långt i helgelse att man övervinner inte bara sin själviskhet utan närmast sin självbevarelsedrift och sin lojalitet mot sina närmast och allt man har kärt i livet.
De globala hoten – klimatförändringen och pandemierna – kan förstås utnyttjas så politiskt att de hjälper till att få människor att knyta sin självbevarelsedrift till de nya globala agendorna. Då kan de acceptera flygskam och att avstå från att fira gudstjänst i vanlig ordning. Men för varje erfaren kristen som vet hur svår helgelsen är också i trons gemenskap med Jesus, även under inverkan av den Helige Ande framstår det sekulära projektet att forma ett paradis på jorden som orealistiskt. Erfarenheten säger oss också att alltid när människorna lägger den etiska ribban mycket högt så kommer hyckleriet att bli utbrett och de dubbla måttstockarna efterfrågade. När de som bär på de stora idealistiska visionerna om en verkligt god och jämställd värld för alla upplever att förverkligandet går trögt säger oss en bitter historisk erfarenhet att hårdhandskarna snart kommer på. Då förs de som gör motstånd åt sidan och de som ska bli goda behöver inte längre hänvisas till frihetens komplicerade förutsättning utan styrs upp på olika sätt.
Claes Arvidsson utkom 2007 med en biografi om Olof Palme: Olof Palme – med verkligheten som fiende, Bokus förlag. Titeln anspelar på ett känt citat av Olof Palme: ”Verkligheten är vår värsta fiende.” Nu ska nog detta inte förstås på ett radikalt postmodernt sätt, så att verkligheten ska uppfattas som en fientlig konstruktion. Snarare kan Palme ha menat att verkligheten bjuder motstånd mot politikens utopier och måste därför först förstås för att kunna förändras. Sannolikt var han inte främmande för att verkligheten kunde förstås och förändras på olika sätt. Men Palmes ord förebådar ändå postmodernismen med dess misstänkliggörande av fakta och dess strävan efter ett nytt normsystem som ska gälla globalt. De människor som inte delar den vision beskrivs som sovande medan de som i olika demonstrativa handlingar bidrar till bygget av den nya värld beskrivs som vakna ”woke”.
Sammanfattningsvis kan vi beskriva skillnaden mellan den bibliska kristendomens syn på sömn och vakenhet och den postmoderna synen.
Kristendomen ser människan som en evighetsvarelse. Villkoren för en salig evighet avgörs inte av människan utan av Gud. Att inte vara medveten om det är utifrån den här verklighetsbilden en verkligt farlig sömn som man behöver väckas ur.
Här i världen finns det mängder av faror och problem som vi människor behöver ta oss an. De som är omedvetna behöver bli medvetna men ofta kommer vi med vårt förnuft fram till lite olika lösningar som kan komplettera eller konkurrerar med varandra. Hur vi förhåller oss till dessa praktiska och politiska lösningar kan inte definiera vår identitet som sovande eller vakna. Endast i givna och begränsade situationer kan vi framstå som sömngångare eller vakna.
Den postmoderna rörelsen räknar inte med någon evighet eller med Gud. Det goda måste därför definieras av människan och uppnås av människan i egen kraft. Eftersom ingenting står över människan finns inte heller några gränser för den makt människor får utöva mot varandra. Friheten är inte förankrad i något högre värde. Ju större hoten mot mänskligheten framställs och ju fullkomligare som visionen av det goda samhället målas, desto skadligare är det att var omedveten eller likgiltig, alltså sovande, och desto angelägnare blir det att vakna till politisk aktivism. I vakenhet ingår en acceptans av att det egentligen inte finns några rättigheter för alla utan bara rättigheter för dem som anses behöva kompensation. Vem som har rätten att avgöra vem och vilka som tillhör de olika grupperna är oklart. Vad som klarnar med allt mer skrämmande tydlighet är en övertygelse där det blir allt mer accepterat att några alltid ska behandlas med kärlek och förståelse och andra har man rätt att hata och utsätt för repression.