Inför kyrkomötets förhandlingar under hösten har det motionerats om krav för prästvigning att prästkandidater ska vara beredda att viga par av samma kön. Om kyrkomötets majoritet ställer sig bakom detta eller inte väger på en knivsegg. Kyrkans tidnings granskning visar att – i vart fall – 123 av sammanlagt 249 ledamöter är för en ändring av den nuvarande ordningen. Då undersökningen vilar på en rundringning till gruppledarna för nomineringsgrupperna är detta en helt osäker siffra. Det räcker med att enstaka ledamöter röstar mot partilinjen för att ändra utgången av omröstningen.
Motionens argumentation är enkel och begriplig. På 90-talet infördes en förpliktelse för blivande präster att i alla uppgifter tjänstgöra med ämbetskollegor oberoende av kön. Om det är majoritetens vilja att detsamma ska gälla när frågan handlar om samkönade äktenskap saknas det anledning att inte göra det till regel.
När frågan tidigare har lyfts har läronämnden avfärdat förslaget. Deras argument handlar om den episkopala ordningen. Biskoparna har ett vigningsansvar att göra en helhetsbedömning av kandidatens lämplighet och har därför en vetorätt vid alla vigningar. De enda krav som kyrkoordningen därmed ska föreskriva är sådana som är av konstitutiv karaktär. Dessa krav är att man ska vara 1) döpt, konfirmerad, 2) medlem av Svenska kyrkan och 3) vara beredd att tjänstgöra med ämbetskollegor oberoende av kön.
Strider motionen mot Svenska kyrkans konstitutionella grund är det omöjlig att bifalla motionen. Dilemmat är att det i sådana fall är svårt att förstå varför det tredje kriteriet inte skulle strida mot kyrkans konstitution. När läronämnden 2016 motiverade varför det tredje kriteriet skulle vara konstitutivt för ämbetet tvingas man till en logisk kullerbytta som korsar gränsen till det intellektuellt ohederliga. Man skriver att ”[d]et tredje villkoret tillfördes på grund av att tilliten till giltigheten i Svenska kyrkans sakramentsförvaltning, vigningar och enheten i gudstjänstlivet var hotad. Villkoret klargör att det är nödvändigt att giltigheten i Svenska kyrkans sakramentsförvaltning och vigningstjänst inte är satt i fråga av den som ska vigas till tjänst i Svenska kyrkan”. Det ohederliga består i att argumentet inte leder till den slutsats som läronämnden påstår.
Det är fullt möjligt att bejaka giltigheten av ämbetet hos en kvinna som vigts till präst och bejaka giltigheten hos sakramenten denna administrerar utan att vara beredd att bejaka ordningen eller vara beredd att tjänstgöra tillsammans med kvinnliga präster. Ytterst sett handlar det inte om giltigheten av ämbetet utan om det är förenligt med Guds vilja. Detta identifierade biskopsmötet och läronämnden 1993 och ville då göra prästvigningen beroende av att man inte förnekade giltigheten i vigningarna av kvinnliga präster och inte att man vara beredd till gemensam tjänstgöring. Trots detta införde kyrkomötet det tredje kriteriet. Beslutet var just en begränsning av prästämbetet och biskoparnas vigningsansvar. Just den sortens begränsning som nu läronämnden värjer sig mot! När biskoparna och läronämnden nu upprepar denna halva sanning är det i själva verket en hel lögn. En lögn de borde konfronteras med.
Att det tredje och föreslagna fjärde kriteriet för prästvigning strider mot biskoparnas vigningsansvar och därmed i förlängningen mot Svenska kyrkans episkopala ordning är inte bara en intellektuell sak. Ur ett strikt rättsligt perspektiv kan man ifrågasätta om det är giltiga rättsregler. När underordnade bestämmelser strider mot överordnade rättsregler ska dessa nämligen inte alls tillämpas. Den biskop som skulle förklara att vederbörande inte tänker avkräva några löften av prästkandidater som tar sikte på ämbets- och äktenskapsfrågan skulle göra det med kyrkorätten på sin sida.
En sådan argumentation skulle å andra sidan vara ohederlig eftersom det utelämnar den väsentliga kyrkorättsliga problematiken med reglerna. Det finns tydlig normhierarki inom Svenska kyrkans rättsordning. Kyrkoordningen ska bara tillämpas i den del som den inte strider mot de överordnade rättskällorna. I kommentaren till kyrkoordningen uttrycks detta på följande sätt. ”För ett evangeliskt-lutherskt trossamfund måste Guds ord och kyrkans bekännelse vara överordnad kyrkorättsliga bestämmelser. Denna grundläggande princip gäller naturligtvis redan när kyrkomötet fattar beslutar [SIC!] om kyrkoordningen.” Den sanning som ytterst sett gör både förslaget och nuvarande ordning kyrkorättsligt ogiltiga är att båda ordningarna strider mot Guds ord. Det är den sanning som är högsta rätt i vår svenska kyrka och som borde vara den regel som kyrkans ledning följer. Inte bara i sina argument utan i hela kyrkans liv.