Människan – en avgörande aktör

Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. Han säger ju: Jag bönhör dig i nådens tid, jag hjälper dig på frälsningens dag. Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag. 2 Kor. 6:1-2

Människans gudagivna plats såsom skapelsens krona är idag mycket ifrågasatt. I allt högre utsträckning framhålls istället människan såsom det största hotet mot livet på jorden, vilket det i och för sig ligger något i. Den allt högre medellivslängden sägs också vara ett problem då det leder till att jordens befolkning ökar och därmed också användandet av jordens resurser. Varje ny individ kan därför ses som en belastning för klimatet vilket bland annat har lett till att de par som aktivt väljer att inte få barn för klimatets skull kan upphöjas till miljöhjältar. 

Tacksamheten och glädjen över att ha fått livet och att vara människa, men också det stora ansvaret som åligger oss var och en, har sakta men säkert börjat tonas ner och vändas till skam. Skammen över att finnas till, skammen över att tillhöra den livsform som förstör vår planet genom utsläpp och överutnyttjande av jordens resurser. Skammen över att tränga tillbaka andra livsformer och orsaka deras utdöende. Skammen har också börjat drabba människor med en modern och progressiv syn på genus när de i praktiken, eller i känslolivet, bejakar den skapelsegivna uppdelningen i manligt i kvinnligt när familjelivets vardag rullar på. Listan kan göras mycket lång men ett är säkert och det är att vi alltmer går mot en skamkultur i samma takt som relativismen berövar oss såväl det objektiva och fasta människovärdet och en gemensam syn på vad som är rätt och fel.  

Det är inte klimatfrågan som orsakat detta men som diskussionerna nu går förstärks den känsla av skam som uppstår när människor inte ser på sig själva i ljuset av vad Gud säger om människan i sitt Ord. Utan någon objektiv moral som säger vad som är rätt och fel, ont och gott, kan den subjektiva erfarenheten av att göra fel och att uppleva ondskan i sitt eget liv leda till känslan av att vara fel; skam. Att däremot se och uppleva Guds stora kärlek och det underbara och förpliktigande i att vara skapad till människa kan vara förlösande. När insikten om människans höghet sjunker in kan också insikten om att vi står som ansvariga inför Gud drabba, och det mycket hårt. Den underbara och välsignade skillnaden är att det är en kärleksfull, nådig och barmhärtig Gud som vi ser att vi står i skuld inför och inte inför en subjektiv skamkänsla inför en anonym och viljelös natur. En Gud som vill oss väl och vill förlåta och upprätta. En Gud som inte förlägger felen vi gör och synderna som vi begår till hurdana vi är såsom skapade utan just till det saken gäller, synden och otron. 

Gud har gett människan såsom skapelsens krona ett enormt ansvar, ett kall, att med vishet och omsorg ta hand om och förvalta vår jord och allt den rymmer. Vi har ett gudomligt ansvar att ta hand om våra nära och kära, våra grannar kollegor eller klasskompisar och bidrag till samhällets uppbyggnad och landets bästa. Men Gud har inte låtit människans uppdrag stanna där. Gud har använt och använder människan också i det som rör det andliga, Gud låter människor agera i Guds ställe som Guds utsträckta arm. Det är till och med så att ingen skulle bli frälst utan mänsklig aktivitet. Liksom människan ställs i centrum redan vid skapelsen så ställs hon också i centrum när det gäller frälsningen, och då inte bara som föremål för frälsningen utan också som aktör. Till detta kommer att Gud oftast väljer att agera genom människor. Gud inte bara älskar människan, han har också förväntningar på henne och använder henne till att utföra hans verk på jorden. 

Istället för att känna skam över vår existens får vi jubla med kung David och utbrista:

”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Underbara är dina verk, min själ vet det så väl.”

Nedan följer fyra exempel på områden där Gud gett människan en helt avgörande roll såsom aktör.

Skapelsen

Gud skapade världen och just på den tämligen avgörande punkten hade inte människan någon roll som aktör. Däremot hade det inte blivit så mycket av det hela om Gud inte hade gett människan det stora ansvaret att försöka sig och uppfylla jorden. Hade Adam och Eva, och följande generationer, inte tagit det gudomliga ansvaret att sprida livets underbara gåva hade människans historia på jorden varit mycket kort. På samma sätt som vi har skäl att tacka våra föräldrar för livet så har vi skäl att vara tacksamma mot alla tidigare generationer, så också Adam och Eva. Förutom själva livet som nyskapas genom varje barn som blir till så måste världen vi lever i underhållas och skötas. Här är miljön naturligtvis med som en given komponent. Vi kan som människor och som kristna komma fram till olika ståndpunkter när det gäller själva klimatfrågan och vad som är klokast att vidta för åtgärder. Däremot bör vi inte förneka eller förringa det uppdrag vi människor fått från Gud själv; att odla och bevara den plats som Herren satt oss på (1 Mos. 2:15).

Uppdraget att vara en aktör i själva skapelsen slutar inte där i det allmänna uppdraget som Herren gett oss. Vi har också som enskilda i uppgift att använda de specifika talanger vi fått till skapelsens och medmänniskans tjänst. Vi lever alla olika liv med olika förutsättningar, drömmar, relationer, glädjeämnen och sorgeämnen. Ditt liv kan inte ersättas av någon annan, så inte heller den bestämda plats som du har i familjen, bland vännerna, i samhället och i kyrkan. Du behöver alltså inte söka din plats i livet utan det räcker att se dig omkring så vet du var din plats är och var du är satt att verka. Där har du också ett uppdrag och en kallelse att använda de gåvor som Gud gett dig så att din skicklighet och dina kunskaper och färdigheter, genom att bli till välsignelse för andra, förvaltas och brukas på ett rätt sätt. Genom att inte fylla vår plats i skapelsen och inte bruka våra gåvor försummar vi den kallelse som Herren gett oss genom att skapa oss sådana vi är. Gräv inte ner dina talanger/talenter (Matt. 25:14-30). Det kanske låter lite hårt, och är nog också det; det finns inga argument som kan motivera vår försumlighet på detta område. Alltför ofta förnekas eller förringas de gåvor vi fått och inte sällan skyller vi också på våra medmänniskor och menar att det är deras ansvar att ge oss plats. Gud har gett dig många egenskaper och förmågor. Gud har gett dig din givna plats i livet. Ta vara på det och fyll din plats och ta ditt ansvar, Gud har kallat dig att vara en aktör i skapelsen!

Frälsningen

Redan innan världens skapelse utsågs Kristus till frälsare (1 Petr. 1:20) och vi blev utvalda i honom (Ef. 1:4). Gud ville inte att människan skulle falla i synd och gå förlorad, men han visste att människan skulle falla och upprättade genast en frälsningsplan där han själv skulle träda in i världen och frälsa det som var förlorat.

Att Sonen blev människa är helt avgörande för vår frälsning. Den Niceanska trosbekännelsen säger att vår ”Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son /- – -/ för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”.

Hela vår frälsning hänger samman med att sann Gud också blev sann människa. Kristi död och uppståndelse för vår frälsnings skull hade inte spelat någon som helst roll för oss om han inte vore sann Gud. Då hade hans död bara varit ett dödsfall i raden av alla andra dödsfall genom historien och inte varit gällande inför Gud som ett offer för våra synder. Om Kristus bara vore Gud och inte också sann människa hade hans offerdöd och uppståndelse inte varit för oss människor. På så sätt är människan, Kristus, en avgörande aktör i vår frälsning, och inte bara det utan den ende som kan frälsa oss. Vi kan själva inte bidra med något till vår egen frälsning utan endast Kristus såsom sann Gud och sann människa. 

Det är mycket stort att Gud älskade människan så mycket att han tagit vårt straff och dött för oss! Det är också stort att Sonen inte drog sig för att bli just människa och att det nu sitter en sann människa på Faderns högra sida och ber för oss! När Kristus en dag kallar oss ut ur våra gravar ska vi också bli lika honom (1 Joh. 3:2). Exakt vad det innebär konkret är svårt att veta men vi kommer att likt honom bli sanna människor och inte som nu förvridna av synden. Guds önskan och mål är alltså inte att vi ska bli något annat än människor, utan just sant mänskliga så att han åter kan se på människan och konstatera att det är mycket gott (1 Mos. 1:26-31) och så kommer det att förbli i evighet.

Denna sanna människa, Kristus, agerar och frälser den fallna människan så att hon också genom honom kan bli en sann människa. 

Evangelieförkunnelsen

Av nåd är vi frälsta genom tron för Jesu Kristi skull. Det är också helt och hållet Guds förtjänst när vi kommer till tro och bevaras i tron. Luther uttrycker saken såhär i förklaringen till tredje trosartikeln i den lilla katekesen:

”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron”

Det är helt och hållet Guds förtjänst när någon kommer till tro men Gud har valt att använda människor både till att nedteckna Guds livgivande och andefyllda ord och till att sprida det till andra människor. Kristus själv har gett uppdraget att sprida evangelium genom missionsbefallningen och ett särskilt uppdrag gav han apostlarna (Mark. 3:13-15). Apostlarna insatte i sin tur andra så att uppdraget gick vidare (Tit. 1:5). Det apostoliska uppdraget har sedan förts vidare i kyrkan genom biskopar och präster vars uppdrag är att låta Gud tala genom deras munnar så att Guds ord förkunnas (Joh. 13:20) och ställa sina händer i Guds tjänst så att Herren genom deras händer döper (Matt. 28:19) och räcker sin kropp och sitt blod (1 Kor. 11:23-24) och välsignar (Luk. 24:50-51, 2 Kor 13:13, Fil. 4:7, 1 Tim. 1:2). Paulus kunde därför säga: ”Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta” (2 Kor. 6:1). Att kalla sig Guds medarbetare kan låta lite högfärdigt, likväl är det sant. Kristi kropp, som är församlingen, (Kol. 1:24) består av många kroppsdelar som var och en har fått sina gåvor och sin kallelse till att fullgöra det huvudet, Kristus (Ef. 5:23), vill. 

Detta för oss naturligt vidare till nästa del. 

Bönesvaret

Gud lyssnar när vi ber och han bönhör. När och hur han bönhör kan vi däremot inte veta, bara att han gör det. Gud kan bönhöra genom stora och mäktiga under som inte går att förklara med naturvetenskaplig metod, men det är inte det vanliga sättet. Det vanligaste sättet är att låta människor vara, eller komma med, bönesvaret. Citatet från Paulus som ni redan läst två gånger är ett sådant exempel och där bönhör Gud Korintierna genom att Paulus såsom en Guds medarbetare förkunnar evangeliet för dem:

”Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. Han säger ju: Jag bönhör dig i nådens tid, jag hjälper dig på frälsningens dag. Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag (2 Kor. 6:1-2)” 

I fallet med Elia och änkan i Sarefat blir det också tydligt hur Gud agerar genom människor och detta trots att ett mirakel också sker. Gud har befallt änkan att ge Elia mat men när han väl kommer dit så verkar änkan vara allt annat än villig till detta. Den mat hon har räcker inte ens till henne och sonen, men hon låter sig övertygas. Änkan hjälpte Elia och så fick Elia bönesvar genom änkan. Herren höll också sitt ord som han framfört till änkan genom Elia, mjölet i krukan tog inte slut och inte heller oljan i kannan och på så vis fick Elia också komma med ett bönesvar till änkan (1 Kung. 17).

Ytterliga ett exempel är när församlingen i Jerusalem sålde allt och delade allt mellan sig. I början led ingen någon brist (Apg. 4:32-37) men behovet överskred ganska snart tillgångarna och nöden tilltog. Hjälpen kom inte genom ett stort mirakel utan genom människor vars tankar, känslor och beslut Gud ledde. Paulus skriver:

”Men nu reser jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. Makedonien och Achaia har nämligen bestämt sig för att göra en insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem.” Rom. 15:25-26

Gud verkar alltså genom människor för människors skull. Han sänder bönhörelse genom att befalla människor som ofta inte ens verkar vara helt på det klara att så har skett. Det är mer som en kroppsdel som själv inte reflekterar så mycket över vad den gör utan endast följer impulserna från huvudet, som är Kristus.

 Detta innebär också helt naturligt att ”om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den” (1 Kor. 26) och vi har alla, som olika kroppsdelar, fått olika uppdrag och olika gåvor och detta i syfte att å Herrens vägar utföra Guds vilja på jorden.

Här är det också viktigt att inte tänkte för ”andligt” utan att vara lika jordnära som vår frälsare. Om någon broder eller syster lider nöd, och vi kan göra något åt det, så bör vi inte endast be utan också konkret arbeta och göra det vi kan för att hjälpa. Herrens broder Jakob skriver om detta:

”Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar” (Jak. 2:16-17).

Konkret innebär det att den ensamme som du bekymrar dig om inte endast behöver din förbön, den behöver också din gemenskap och den fattige ett konkret bidrag i pengar liksom den hungrige behöver mat. Din medmänniska behöver dig och Herren har också kallat och sänt oss att vara våra medmänniskors bönesvar.

Slutsats

Skäms inte för att du är skapad sådan du är. Skäms inte för att ta plats, den plats som Herren gett dig i skapelsen, i familjen, i samhället, i kyrkan och sedan i evighet inför Guds tron. Du är kallad till helig tjänst av himmelens och jordens Herre till att förvalta skapelsen och när Herren ger tillfälle också vittna om Kristus och vara ett bönesvar för din medmänniska. Den skuld och den skam som kommer av att du inte lever sant mänskligt, såsom Kristus är sann människa, den får du vända dig till Herren med i ånger och förtröstan på hans nåd för Kristi skull. Så får Kristi blod som renar från all synd strömma genom dig men också vidare genom hela kyrkan till rening men också till kraft att utföra hans verk på jorden.

Gud gav i skaparorden
dig, människa, ditt höga kall.
Du i hans namn på jorden
i makt en konung vara skall.
Själv konung utan like,
dig Kristus del beskär
av väldet i det rike
vars grundare han är.
I skapelsen som trängtar
till sin förlossnings dag,
men våndas än och längtar,
du råda skall med Andens lag.

SvPs 580 v. 1